Jag brukade sätta mig på en lite lägre stol, doppade fötterna i det badsaltsdoftande vattnet som var så hett att man fick stoppa i en tå i taget och började sedan meditera om allt möjligt. Där satt jag sedan tills vattnet blev för kallt för att det skulle vara skönt, men då var det bara till att släppa ut det mesta av vattnet och börja om från början. Ah, ljuva minnen!
En dag fick mina fotbadssessioner ett abrupt slut. Jag stod i hallen då jag hörde en fruktansvärd krasch och min mamma som tjoade till. Den historien tänker jag inte berätta om nu, men jag kan säga att jag fortfarande fnissar då jag tänker på den. (Så blir det ofta med händelser som börjar dramatiskt och slutar lyckligt.)
