Grattis Mamma!

Idag firar min mamma 63 år på jorden. Grattis mamma! Hon får denna fantastiska tolkning av Empire State of Mind i present.

Jag kommer ihåg att man i Glee-avsnittet där man kunde höra New Yorks hyllning också fick en liten släng av "Every rose has it's thorn", så ni får den också. Svulstig rock med stripiga, långa hårmanar framkallar idag moderliga känslor i mitt bröst trots att jag var en stor hårdrocksmotståndare en gång i tiden.

Mors dag på söndag.

Jag vill bara påminna mig själv och andra om det är någon som tänker skicka något så det hinner fram i tid. När ni fixar med vad-det-nu-är-ni-gör kan ni också lyssna på Eric Whitacres Sleep.

Tisdagen den 24 maj 2011.

Lycka är en blå himmel med moln att drömma sig bort i.

Varför skulle man vilja flytta då man har ett så härligt ställe som Fruängen i sin närhet?

Och varför skulle någon välja att luta sig ut? Har man dödsönskningar hjälper nog inte den här lilla skylten...

Den här killen satt snett över mig och var så lik min lillebror att jag var tvungen att ta ett foto i fönstret då vi åkte i en mörk tunnel. Damerna borta i hörnet var alldeles uppspelta, på väg till Vårruset. Den solglasögde unge herr'n steg av och ett yngre par klev på. De pussades och bråkade och pussades och talade två olika språk (bildligt talat). Jag vet inte om jag tror på en framtid för dem... Killen skulle heja på tjejen (som också skulle springa Vårruset) och han hade mage att sitta och flippra på sin mobil då tjejen talade om "viktiga saker". Dessutom sa han att han inte egentligen orkade följa med. Bara en så'n sak! Jag tycker det är obehagligt att bli inbjuden i andras väldigt privata liv. Här funderade jag på vad jag skulle göra. Jag visste inte var jag skulle titta eller om jag skulle låtsas stiga av för att slippa vara med som en slags tredje part i förhållandet...

Anledningen till tunnelbanefärden var ännu en konsert på Musikaliska (f d Nybrokajen 11). Synd att närmaste vägen dit går från Östermalmstorg. That place gives me the creeps! En vacker dag ska jag bearbeta mina Stureplans- och NK-nojor.

Sex klasser och en flöjtensemble från Kommunala Musikskolan bjöd på en härlig och mycket varierad konsert! Allt från En vänlig grönskas rika dräkt till Adiemus och Carmina Burana.

Den afrikanska dans som dotterns parallellklasskamrater bjöd på var otroligt energisk och jag slogs av att alla faktiskt såg ut att ha roligt och att alla gjorde sitt bästa! Kvällens mest oväntade och uppskattade nummer om man ska döma av applådåskorna och jublet efteråt. Två av tjejerna i klassen hade varit koreografer och lärare och de hade lyckats med den äran. Jag kan inte ens i min fantasi tänka mig Jimmy, Ronny, Roger, Jens, Tommy, Micke och de andra killarna i min egen klass göra det här då vi gick i sexan.

Vi måste alltid ta några "efter konserten"-fotografier.

Jag har inga actions längre. Fotobehandling tar längre tid, speciellt om klockan är nio på kvällen och ljuset är alldeles dassigt.

Motivet är det i alla fall inget fel på!

En kväll med oväntat högt underhållningsvärde.

Huddingeaulan kl. 19.00 till 20.15. Blåsensembler, orkestrar, slagverk i en vårkonsert... Sonen skulle vara med i två nummer och jag väntade mig lite "gäsp" och trött rygg. I stället fick jag världens kick... Vilken kväll! Jag måste ha varit ovanligt hormonstinn, för hur kom det sig annars att jag började gråta då den yngre orkestern spelade Can you feel the love tonight eller att jag totalt rycktes med då det mer avancerade bandet med vokalister framförde delar ur Grease? Marimbaduetten som sonen och grannkillen bjöd på gick otroligt bra och jag såg att deras slagverkslärare totalt tappade hakan och applåderade vilt då de var färdiga. De två senaste veckornas övande utanför lektionstid hade höjt numret flera snäpp. Tyvärr finns inte Toner från en Ö i sättning för två marimbor utlagd på You Tube, så ni får nöja er med Björn J:son Lindhs egen version.

Jag fick flashbacks från högstadie- och gymnasietiden. Blåsarnas dirigent Mats Landerman var så cool och, hrm, rätt snygg. (Ni får tro mitt ord. Jag tycker mig märka att tjugo år har gått sedan jag senast såg mannen i fråga.) Anette Jefta var förvisso en fantastisk dirigent för oss i stråkorkestern, men jag tyckte inte att hon var fullt lika vacker. Tur var väl det, för då kunde jag lättare koncentrera mig på att följa dirigentpinnen. (Anettes döttrar såg däremot väldigt bra ut, och hantera en stråke kunde de också.)

Vad har hänt med mina fiolkvartettkompanjoner Örjan, Nina och Jessica? Vad gör rolige Patrik som bjöd på thé direkt ur påsen och lille Christian som bestämt visste att jag tyckte att han var söt, för det gjorde ju alla? Vad sysslar pianofröken Gunilla Ekholms flöjtspelande son Mikael (som verkligen var söt) med? Tänk att en kulturskolekonsert kan sätta griller i huvudet och få en att komma ihåg människor som man knappt har ägnat en tanke på under 20 år! Intressant.

Ni får ursäkta dessa rader som knappast var av allmänt intresse. Kanske fick ni i alla fall njuta av det vackra musikstycket?

Internet är rätt fantastiskt ändå!

Eftersom jag kan lyssna på Spotify i några timmar nu igen så gör jag det. Agnes Obel bjuder på skön och stämningsfull musik!

Jag gillar att skumläsa kända ord och citat. Min nya favoritsida är den här. Inför den nya veckan vill jag dela med mig av något som jag själv kände mig träffad av. Jag ska försöka leva mer än att bara existera.

Inte så lite stolt.

E sjöng solo under Adolf Fredriks flickkörs internkonsert tidigare i kväll. Jag älskar det svenska vemodet och jag älskar stämsång. What can I say?

Jag är stolt över min dotter. Det får man vara. Jag är stolt över alla mina barn för den delen. Jag kommer ihåg att min mamma en gång fick frågan vem hon älskade mest av sina många barn. Då svarade hon att man inte kan älska ett barn mer än ett annat, men att man älskar dem på olika sätt och för olika saker. Så är det nog. I kväll önskar jag alla barn någon som är stolt över dem.

Så vackert.

Jag älskar den här. G och hans klass ska sjunga den på Musikaliska, d v s gamla Nybrokajen 11, den 10 maj om någon känner för att sätta in på må bra-kontot. En konsert med namnet "Räven raskar bland buskar och blader" måste ju bara vara bra!

May the road rise up to meet you.

May the wind always be at your back.

May the sun shine warm upon your face,

and rains fall soft upon your fields.

And until we meet again,

May God hold you in the palm of His hand.

Tänk hur många människor som kommit och gått i mitt liv och hur de, medvetet eller omedvetet, påverkat den jag var då jag kände dem och den jag är idag. Kompisar, klasskamrater, lärare, bekanta, pojkvänner, grannar, arbetskamrater, elever... Jag hoppas att de har det bra där de är.

Trädgårdsstädning, konsert och kändisar.

I grevens minut såg jag till att köra sommardäcken till Christers däck i går kväll. (Jag tror inte att han heter Christer. Det låter inte så. Fördomsfull?) Mr X är väldigt trevlig och effektiv. Däcken satt som smäckar på bilen. Eventuellt kan de behöva en rejäl rengöring tillsammans med resten av ekipaget, men med tanke på att vi ska ut och köra en bit tror jag att vi väntar med det. För övrigt känns det underbart skönt att köra med bra sommardäck på rensopade vägar! (Lagligt är det också. Bara en så'n sak!)

Hela förmiddagen idag fixade vi i trädgården. Många var eklöven som stoppades ner i sopsäckar och ekollon var det väldigt gott om. Tycker inte rådjur om sådana? Tänk vad behändigt det hade varit om våra prydnadsblommor fick vara ifred medan alla ekollon städades undan, nästan som av sig självt! Vår trädgårdsfixargranne no. 1 flög förbi och hann säga att hon tyckte att det såg jääääättefint ut i trädgården efter städningen och att hon önskade att vi skulle komplettera fjädrarna i påsksyrénen med några lila också.

Efter städningen var det dags att gå på fin konsert i Sveriges vackraste hus. Jag älskar den blå färgen på Stockholms konserthus, speciellt en vacker dag som denna. Millesstatyn är också underbar. S tycker att konstnärer borde lära sig att göra snygga statyer med påklädda modeller också...

Konserten var härlig som väntat! Filharmonikerna är vana vid att ha en ung publik och har verkligen hittat ett konsertmönster som passar både stora och små. S stod väl synlig längst fram och hade också fått hedersuppdraget att sitta och äta jordgubbar med sprutgrädde under Jordgubbssången! (Man fick bara två var, men ändå...) De 90 skönsjungande barnen gjorde en strålande insats och sjöng så jag fick en och annan tår i ögat av glädje.

Precis framför oss satt söta Julia Dufvenius. I barnens skola går många barn till Stockholms musiker, skådespelare och andra som jobbar i dessa branscher, så det är inte så ovanligt att se "kändisar" när det är dags för föräldramöten och konserter. Jag blir dock fortfarande lite förundrad när jag ser någon som i vanliga fall bara dyker upp i tv-rutan. Det måste ha att göra med att jag växte upp i en håla utanför en vindpinad ände av Sverige. Där var kändisar personer som man kände, inte kände till. Hade jag kunnat se in i framtiden hade jag kanske varit lite mer på hugget varje vecka då jag såg Mi Ridell i Tullskolans korridorer (åh, jag ville desperat vara och se ut som hon) eller när jag träffade Elisabeth Andreasson som hade samma fiollärare som jag. (Elisabeth blev en fantastisk violinist till skillnad från mig. Hon spelade t ex fiolsolot på Aldrig i Kristina från Duvemåla.)

Lilla damen var väldigt nöjd efter den här långa konsertveckan (både skolkonserter och "vanliga") och kunde konstatera att ett påsklov kan börja på sämre sätt än med ett soligt Hötorg och sushi från 66 Kvadrat.

De närmaste veckorna kommer jag inte att ha tid att uppdatera bloggen så ofta. Jag hoppas att ni får en riktigt härlig påsk!

Girl power.

Min-lillasysters-kompis-storasysters band Frank Sylvester har verkligen börjat ta sig ton! Den här låten, Summer Sun, får mig att bli på riktigt gott humör. Dessutom längtar jag mer än någonsin efter 25 grader i sol och havsbris på Sturkö och att jamma lite med mina girlfriends. Hihi.

Grattis Mannen!

Min älskling fyller 41 idag. Han gratulerades med stor pompa och ståt tidigt i morse. Jag var på det Fina Varuhuset NK härom dagen för att leta present, men gick skrattande ut igen efter att ha sett en botoxstinn och fillerspumpad mamma (hade väl försökt få sin ungdom tillbaka, men jag kan tala om att det inte hade lyckats) i finstassen prova dyra kepsar med sin son. Jag hör helt enkelt inte hemma där. Känner mig alltid som miffot från landet! Nåja, jag hittade ett par nya hörlurar till födelsedagsbarnets i-Phone i en annan butik. Jag tror de uppskattades ungefär 27 gånger mer än en skjorta från Stenströms...

Efter jobb och snabbmiddag med i alla fall en halv medfirande familj åkte jag in till stan för att vara med på flickkörens styrelsemöte. Jag blev valberedningens suppleant. Vad gör en sådan? (Skojar bara, jag tror jag vet på ett ungefär.)

Vill ni kika lite på pyssel kan ni gå hit. Det är som sagt min vecka i AMLT-bloggen. Nu ska jag bada. Vi hörs en annan dag!

Lång dag.

Det här har varit en dag full av intryck av olika slag.

Jag och maken var på minnesstunden för en fin människa, en man som har inspirerat och hjälpt mängder av människor. Det blev en fantastisk stund. Jag ska inte påstå att jag inte grät, för det gjorde jag, men det fanns fler stunder av tacksamhet och glädje. P visste att hans dagar på jorden närmade sig ett slut och hade skrivit ett brev till sin egen begravning. Det var fullt av kärlek till familj, vänner och bekanta och jag såg honom framför mig med ett stort leende, lång och ståtlig, full av energi. Det känns skönt att minnas honom sådan. Vi ses, hör du!

När vi gick från kyrkan sken solen och jag hade kappan i famnen istället för hårt virad runt kroppen. Underbart! Vårens första riktiga dag. Åh, vad våren är efterlängtad i år. Jag behöver sol, värme, glädje, energi! Jag behöver framför allt bli riktigt frisk så jag hinner komma igång med min träning igen. Jag saknar känslan av att vinna över mig själv. Just nu är det mer hopplösheten som har makten över mig och det gillar jag inte alls.

Äldsta dottern sjöng vid Körkonserten till förmån för Marianne Hillerudhs minnesfond med sin klass. Sextio 12- och 13-åringar gav mig gåshud då de sjöng Adiemus med känsla, tonsäkerhet och följsamhet. En musikalisk upplevelse! Två åttor och två gymnasietreor från Kungsholmens Musikgymnasium var också med och förgyllde kvällen. Musik är inte meningen med livet, men musiken gör det lättare att möta livets med- och motgångar...

I AMLT:s blogg har jag ett färgtema under veckan. Dagens kort gjordes till makens födelsedag som infaller i morgon. (Nu brukar vi inte tilltala varandra på engelska, men ibland är det bra att slå två flugor i en smäll.) K är min ledstjärna och mitt solsken, min spypåse och min "quicker picker upper", mitt bollplank och min personliga allt-möjligt-konsult, den person som känner mig bäst och mest. Det är lätt att ta någon för given efter 17 år tillsammans. Idag blev jag påmind om att jag faktiskt inte kan ta någonting för givet, inte ens min bättre hälft. Jag ska försöka komma ihåg det lite oftare.

Oj, så kul den här bloggen blev då!

Nej, här bloggas ingenting roligt eller intressant.

Det är min systers trettiosjuåriga födelsedag. (Om man skriver med bokstäver ser det mindre ut på något vis.) Hon hade velat vara här i närheten av storstaden och fira den, men tråkiga omständigheter gjorde att hon och resten av familjen fick stanna hemma. Hennes man hade i alla fall tagit sig från sjukhuset och hem för att ge henne frukost på sängen, så helt bortkastad var ändå inte dagen! För den delen kommer vi igen och firar henne ordentligt tillsammans med den numera trettioettåriga systern som hade magsjuka då vi skulle fira henne för en vecka sedan. Vad var det jag sa? Ingenting roligt...

Jag har kämpat med ett jobbuppdrag som inte riktigt velat sig under dagen, men nu tror jag att allt börjar falla på plats. Det känns så i alla fall. Hoppas!

Förresten var jag hos frissan en snabbis idag också. 25% rabatt är inte fy skam. Fast Umit var inte där (glömde fråga om han har slutat) och tjejen som fixade dottern så fin för ett par veckor sedan var inte riktigt lika haj på mitt hår. Suck.

Vad ska jag nu dra fram som kan kompensera denna klagolåt?

Jag ääääälskar Stephen Simmonds platta Anomie som jag liksom helt missade när den kom i december. Jag har lyssnat på den hela dagen blandat med Stefan Anderssons Teaterkungen. Två duktiga killar, helt olika genrer.

Så, kan jag gå och lägga mig nu?

Tankar om musik.

Jag blir ofta väldigt berörd av texter, fastnar i dem, försöker förstå vad textförfattaren vill få fram. Därför blir jag rätt trött när texter som de i årets Melodifestival framförs. Så trista! Hemskt. För att ha en text som Dannys måste man antingen ha en fruktansvärt bra melodi (eh, nej), dansa otroligt bra (japp) och/eller vara väldigt söt (ja) för att komma någonstans. Sanna Nielsens låt var rena sömnpillret liksom Brolles. Swingfly hade kvällens sötaste son som sidekick, så han vann i min omröstning. Sara Varga hade nämligen den enda texten med innehåll, men hon orkade inte bära upp den med sin tunna röst.

Jaja, årets Melodifestival är väl redan glömd, men den ploppade upp i mitt huvud nu när jag satt och lyssnade på Daniel Adams-Rays Gubben i Lådan. (Jag har alltid älskat Kersti Adams-Rays röst. Det kanske är den som hennes brorson plockat upp bland generna?) Hur som helst är texten till den här låten så hjärteknipande. Jag hoppas inte att den är självupplevd. Kärlek gör ont ibland, men så här hemskt ska det verkligen inte behöva vara!

Finns det någon musiktext som ligger dig extra varmt om hjärtat? Själv har jag några favoriter. Många av dem är skrivna av Kenneth Gärdestad. Några av dem som jag har lagt i funderarfacket är skrivna av Kents Jocke Berg. Jag vet fortfarande inte om han är geni eller mest bara knäpp. Fast jag börjar alltid gråta när jag hör Utan dina andetag, speciellt när Carolina Wallin Pérez sjunger.

Behöver verkligen hjälp!

Dottern ska framföra en sång på klassens soaré och har svårt att hitta något hon kan tänka sig. Nu behöver vi er hjälp!

Bra låtar på svenska (helst) eller engelska som passar för en 12-åring att sjunga? Någon? Helst ska den inte vara allt för gammalmodig. Genre spelar ingen roll, men det svåra verkar vara att hitta en text som inte handlar om olycklig kärlek, skilsmässa, sex eller depression. När man väl har hittat en passande text vore det trevligt med en melodi som går att framföra på egen hand utan Michael Jacksons hela kör i bakgrunden.

Ah!

Edit, Edit. Din röst räcker för att få mig att gråta, och den här texten... Rysningar.

Mello-kvällo.

Jag brukade vara värsta Melodifestivalgalningen, men charmen har sedan länge försvunnit. I kväll slötittade jag lite då och då medan jag tog mig igenom en fin tvätthög. När Pernilla Andersson började sjunga vaknade jag till! Nu tycker jag ju i vanliga fall också att Pernilla Andersson har en riktigt skön röst (dessutom pratar hon precis likadant som min plastsvärmor), men kvällens bidrag var riktigt bra. Desperados kommer jag att lyssna på igen.

De övriga bidragen orkar jag inte tänka på. Fast Danny var fin och dansa kan han. Intensiv träning verkar löna sig... Tur att man snart kan dra igång uteträningen igen!

I left my heart in San Francisco...

... och känner alltid att det bultar lite extra då jag ser eller hör något amerikanskt som betyder mycket för mig. Jag är till exempel väldigt förtjust i country (fast inte vilka låtar eller artister som helst), tycker att det amerikanska landskapet är otroligt mångfacetterat och så önskar jag att det var lika lätt att uttrycka sig på svenska som på engelska.

Idag hörde jag en låt med Toby Keith då jag körde bil. Kunde inte låta bli att fnissa åt texten som kändes så där lite lagom cynisk. Mina damer och herrar, här har ni American Ride:

Winter gettin' colder, summer gettin' warmer.

Tidal wave comin' 'cross the Mexican border.

Why buy a gallon, it's cheaper by the barrel.

Just dont get busted singin' Christmas carols.

Thats us, that's right

Gotta love this American ride.

Both ends of the ozone burnin.

Funny how the world keeps turnin.

Look ma, no hands.

I love this American ride.

Gotta love this American ride.

Momma gets her rocks off watchin' Desperate Housewives.

Daddy works his ass off payin' for the good life.

Kids on the YouTube learnin how to be cool.

Livin in a cruel world, pays to be a mean girl.

Thats us, Thats right

Gotta love this American ride.

Both ends of the ozone burnin.

Funny how the world keeps turnin.

Look ma, no hands.

I love this American ride.

Gotta love this American ride.

Poor little infa-Miss America's down.

She gained five pounds and lost her crown.

Quick fix plastic surgical antidote.

Got herself a record deal, cant even sing a note.

Plasma gettin bigger, Jesus gettin smaller.

Spill a cup of coffee, make a million dollars.

Customs caught a thug with an aerosol can.

If the shoe don't fit, fits gonna hit the shan.

Thats us, Thats right

Gotta love this American ride.

Both ends of the ozone burnin.

Funny how the world keeps turnin.

Hot dog, Hot damn.

I love this American ride.

Gotta love this American ride.

Oh yeah,

Lölölölördag!

Ännu en dag bland härliga färger och bling på Formex. Titta här vad You Do har att bjuda på till våren! Till och med bättre än smågodis för en pysslare med sötsug som jag...

Jag fick ledigt lite tidigare för att hinna gå på jubileumskonserten jag berättade om i går. Lilla E hade fortfarande feber, men med hjälp av Ipren orkade hon vara med i fyra nummer. Efter det fick hon ge sig. Hon tyckte det var snopet. Möjligtvis fällde hon en och annan tår, men det var nästan lika mysigt att sitta i mammas knä på nionde raden som att vara där framme i kören. Nästan.

Vi fick lyssna på underbar sång och musik. Min favorit blev Sara Isakssons hyllning till sin gamle musiklärare och flickkörsdirigent, en tolkning av No Surrender (annan låt, men här Sara tillsammans med Rebecka Törnqvist). Sara berättade om hur hon kommit över två biljetter till Bruce Springsteens konsert i Göteborg 1984 och bad Bosse om ledigt. "Nej", sa Bosse, eftersom de förberedde sig för något uppträdande som var av det viktigare slaget. Efter några dagar kom han tillbaka till sin elev och berättade att han läst om denna begivenhet i flera tidningars mittuppslag och förstod att den där killen nog var något speciellt ändå. Konserten kom hon alltså iväg på, med dirigentens välsignelse dessutom...

The Real Group ligger mig väldigt varmt om hjärtat, det har jag redan berättat om här i bloggen. Katarina Henryson, ett piano och en bas tillsammans framkallade rysningar av välbehag. Den rösten...

De andra solisterna var också bra, men den stora behållningen var den stora alumnikören bestående av sångglada flickor och kvinnor mellan 12 och 51 år. Mäktigt! Varken kör eller publik kunde hålla tårarna tillbaka efter slutnumret I himmelen. Vi fick ändå höra ett par extranummer, sådant som sitter i ryggraden på dessa körmedlemmar. Ah! Jag blir så lycklig av musik.

Med den här känslomässiga, fantastiska konserten går en musiklegend inte i graven, men väl i pension. Vi tackar Bosse Johansson för det han bidragit med så här långt.

Musik.

I går kom yngsta dottern hem alldeles själaglad och berättade att hennes klass ska vara med och sjunga Majas alfabetssånger i Stockholms Konserthus i april. Roligt! Fyrorna i Adolf Fredriks Musikklasser brukar vara med i något projekt under våren, och ofta är det just Majasångerna som ska sjungas. Kungliga Filharmonikerna spelar, fyrorna sjunger och så bjuder man upp till en riktig familjekonsert!

Majas alfabet är en helt underbar bok, men tonsättningen lyfter texterna till nya höjder. Mina favoriter är Nypon och Kaprifol. Vilka gillar ni bäst?

För två år sedan sjöng äldsta dottern solo under "samma" konsert.

Joakim och Joel.

Det är ju inte säkert att jag delar samma bekantskaper på Facebook som här. Därför måste jag dela länken på helgens härligaste musikvideo här också! Tack Joakim och Joel. Jag ser fram emot uppföljaren...