Jag och maken var på minnesstunden för en fin människa, en man som har inspirerat och hjälpt mängder av människor. Det blev en fantastisk stund. Jag ska inte påstå att jag inte grät, för det gjorde jag, men det fanns fler stunder av tacksamhet och glädje. P visste att hans dagar på jorden närmade sig ett slut och hade skrivit ett brev till sin egen begravning. Det var fullt av kärlek till familj, vänner och bekanta och jag såg honom framför mig med ett stort leende, lång och ståtlig, full av energi. Det känns skönt att minnas honom sådan. Vi ses, hör du!
När vi gick från kyrkan sken solen och jag hade kappan i famnen istället för hårt virad runt kroppen. Underbart! Vårens första riktiga dag. Åh, vad våren är efterlängtad i år. Jag behöver sol, värme, glädje, energi! Jag behöver framför allt bli riktigt frisk så jag hinner komma igång med min träning igen. Jag saknar känslan av att vinna över mig själv. Just nu är det mer hopplösheten som har makten över mig och det gillar jag inte alls.
Äldsta dottern sjöng vid Körkonserten till förmån för Marianne Hillerudhs minnesfond med sin klass. Sextio 12- och 13-åringar gav mig gåshud då de sjöng Adiemus med känsla, tonsäkerhet och följsamhet. En musikalisk upplevelse! Två åttor och två gymnasietreor från Kungsholmens Musikgymnasium var också med och förgyllde kvällen. Musik är inte meningen med livet, men musiken gör det lättare att möta livets med- och motgångar...
I AMLT:s blogg har jag ett färgtema under veckan. Dagens kort gjordes till makens födelsedag som infaller i morgon. (Nu brukar vi inte tilltala varandra på engelska, men ibland är det bra att slå två flugor i en smäll.) K är min ledstjärna och mitt solsken, min spypåse och min "quicker picker upper", mitt bollplank och min personliga allt-möjligt-konsult, den person som känner mig bäst och mest. Det är lätt att ta någon för given efter 17 år tillsammans. Idag blev jag påmind om att jag faktiskt inte kan ta någonting för givet, inte ens min bättre hälft. Jag ska försöka komma ihåg det lite oftare.
