Tisdagen den 24 maj 2011.

Lycka är en blå himmel med moln att drömma sig bort i.

Varför skulle man vilja flytta då man har ett så härligt ställe som Fruängen i sin närhet?

Och varför skulle någon välja att luta sig ut? Har man dödsönskningar hjälper nog inte den här lilla skylten...

Den här killen satt snett över mig och var så lik min lillebror att jag var tvungen att ta ett foto i fönstret då vi åkte i en mörk tunnel. Damerna borta i hörnet var alldeles uppspelta, på väg till Vårruset. Den solglasögde unge herr'n steg av och ett yngre par klev på. De pussades och bråkade och pussades och talade två olika språk (bildligt talat). Jag vet inte om jag tror på en framtid för dem... Killen skulle heja på tjejen (som också skulle springa Vårruset) och han hade mage att sitta och flippra på sin mobil då tjejen talade om "viktiga saker". Dessutom sa han att han inte egentligen orkade följa med. Bara en så'n sak! Jag tycker det är obehagligt att bli inbjuden i andras väldigt privata liv. Här funderade jag på vad jag skulle göra. Jag visste inte var jag skulle titta eller om jag skulle låtsas stiga av för att slippa vara med som en slags tredje part i förhållandet...

Anledningen till tunnelbanefärden var ännu en konsert på Musikaliska (f d Nybrokajen 11). Synd att närmaste vägen dit går från Östermalmstorg. That place gives me the creeps! En vacker dag ska jag bearbeta mina Stureplans- och NK-nojor.

Sex klasser och en flöjtensemble från Kommunala Musikskolan bjöd på en härlig och mycket varierad konsert! Allt från En vänlig grönskas rika dräkt till Adiemus och Carmina Burana.

Den afrikanska dans som dotterns parallellklasskamrater bjöd på var otroligt energisk och jag slogs av att alla faktiskt såg ut att ha roligt och att alla gjorde sitt bästa! Kvällens mest oväntade och uppskattade nummer om man ska döma av applådåskorna och jublet efteråt. Två av tjejerna i klassen hade varit koreografer och lärare och de hade lyckats med den äran. Jag kan inte ens i min fantasi tänka mig Jimmy, Ronny, Roger, Jens, Tommy, Micke och de andra killarna i min egen klass göra det här då vi gick i sexan.

Vi måste alltid ta några "efter konserten"-fotografier.

Jag har inga actions längre. Fotobehandling tar längre tid, speciellt om klockan är nio på kvällen och ljuset är alldeles dassigt.

Motivet är det i alla fall inget fel på!

Eh, kära f d kollegor...

... vad var det som hände?!

Topp fem – skolor med lägst genomsnittligt meritvärde i Huddinge

1. Resurs Östra, Huddinge - 137,7

2. Vårbyskolan, Huddinge - 158,2

3. Annerstaskolan, Huddinge - 166,9

4. Segeltorpsskolan, Huddinge - 203,1

5. Skogåsskolan, Huddinge - 207,9

17 röster i Aftonbladets skolomröstning har gett betyg 2,88 av 5. (Jag vet inte vem som har röstat, så det här betyget ger jag inte mycket för.)

För årskurs 9 gällde 2010 följande:

Antal elever: 94 (Ranking 475 av 1620)

Genomsnittligt meritvärde: 203,1 (Ranking 903 av 1445)

Andel elever som fått godkänt i alla ämnen: 72,3% (Ranking 981 av 1451)

Jag vet att den här skolan tillhörde de bästa i Huddinge kommun för några år sedan. Under de senaste åren har skolan varit en byggarbetsplats då man har fått en ny, snygg skolbyggnad. Har byggkaoset inneburit att arbetsmoralen har sänkts? Ser elevunderlaget annorlunda ut än för några år sedan? Har lärarkollegiet bytts ut? Att endast 72,3% av niorna, mindre än tre fjärdedelar, har godkänt i alla ämnen känns helt absurt. Det här kommer att ta tid att smälta!

Tja...

... den här artikeln är inte längre dagsfärsk, men eftersom jag inte har kunnat sluta tänka på den sedan jag läste den första gången bestämde jag mig för att länka till den. Kanske finns det någon annan skolintresserad bloggläsare som har missat den?

Nu har det gått några år sedan jag slutade jobba som lärare. Kommer jag någonsin att ta mig tillbaka till skolvärlden? Uppriktigt sagt så vet jag inte. Jag vet inte om jag skulle klara av att återigen jobba i en organisation som är så toppstyrd av politisk korrekthet och i vissa fall total inkompetens. Projekt på projekt genomförs utan att riktigt utvärderas och när något inte fungerar hoppar man "glatt" in i ett annat projekt.

Duktiga pedagoger klarar sig förhoppningsvis någorlunda helskinnade och man får tacka sin lyckliga stjärna om ens egna barn får turen att få en sådan. (Våra tre barn har i de flesta fall haft fantastiska och engagerade lärare!) Jag hävdar att en lärarutbildning dessvärre inte borgar för bra lärare. Så får man inte tycka bland lärare. Jag säger inte att vilken dåre som helst blir en bra lärare, men till viss del "har man det" eller inte. Didaktisk skicklighet, alltså. Däremot kan man, och ska naturligtvis, lära sig mycket om pedagogik på en bra utbildning. Jag hävdar också att ämneskunskaperna ska vara mycket djupa, även om man jobbar med yngre barn. Är man matematiklärare får man se till att vara kunnig i ämnet! Är man svensklärare behöver man ha ett rikt språk, känsla för litteratur, grammatik, språkliga uttryck! Inte bara för kunnandets skull, utan för att ha förmågan att inspirera och förstå sina elever.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det här, men det är fredag kväll och klockan är snart tio. Det är dags att fira helg. Ta hand om er!

Utgång!

Jag har varit mamma till skolbarn i ganska många år vid det här laget. När yngsta dottern började i fyran i höstas råkade jag ut för något som jag aldrig har upplevt förut. På sagda dotters första klassfest hade klassföräldrarna ordnat en Barnbar (saft och läsk) och en Vuxenbar (där det serverades vin och öl). I kväll är det dags igen. Barnbar och Vuxenbar. Klassdisco för barn och föräldrar. Är det bara jag som tycker att det är oansvarigt att servera alkohol under sådana här omständigheter? Fjantigt också, för den delen. Ska vi inte kunna umgås som föräldrar utan ett glas vin i handen? Jag får väl ta upp det på nästa föräldramöte.

Har någon av er varit med om det här i era barns klasser?

Edit: Tja, det känns ju bra att det också finns andra som ställer sig frågande till det här "förhållningssättet"... Tack för era kommentarer!

Ketchup och andra skolviktigheter.

Min minsta lillasyster går fortfarande i skolan. Eftersom hon vet att jag bloggar undrade hon sist vi träffades lite stillsamt om jag möjligtvis kände till Ketchupmamman. Jodå, jag vet vem Ketchupmamman är. Jag känner henne inte, men jag skrattar då och då åt hennes tokroliga inlägg. (Det blir annars inte så mycket bloggläsande nu för tiden.) Det K ville tala om var i alla fall att Ketchupmamman är hennes nya svensklärare. Ha! Jag tror att min syster kommer att få ett riktigt toppenår med Sven-Axel Wernersson som latinmentor och Ketchupmamman som svenskfröken. Sämre kan man ha det i skolan!

Invigning Segeltorpsskolan.

Det var fantastiskt, underbart roligt att se den nya, fina Segeltorpsskolan. Tänk, vilka härliga lokaler mina gamla kollegor har fått att arbeta i... Det var nog ingen som riktigt trodde att man skulle slippa de gamla barackerna. Kommunpolitikern som invigde skolan berättade att det här projektet hade varit på gång sedan mitten av sjuttiotalet. Galet!

Lika roligt som att se bygget, om inte roligare, var det att träffa gamla elever och medarbetare. Jag kände mig hemma och det sög lite i lärartarmen. För en kort stund längtade jag tillbaka. (Stunden var som sagt kort...)

Kameran hade jag med mig, men det blev bara två foton tagna. Så typiskt mig! Vid ballongsläppet vaknade jag till och kom ihåg att jag faktiskt hade kameran med mig. Jag fumlade upp den ur väskan och ballongerna hann nästan försvinna innan jag var färdig att närma mig avtryckaren. Så kan det bli.

Onsdagen den 18 augusti.

Första skoldagen... Alla vaknade tidigt och vi hade det så trevligt vid frukostbordet! De två äldsta åkte iväg först. Jag tar med mig S och svägerskan in till stan om en stund. Två av oss ska på fyrornas inskolning och en ska gå och klippa sig. Efter det träffas vi igen för att gå på något av Stockholms alla fina museer.

Äldsta dottern har börjat bli mer avancerad i sitt pysslande. Jag ska ta ett bättre foto senare på den fantastiska jeansväska hon sydde av sin brors avlagda jeans.

Montergrannen var vänlig och delade med sig av sina vackra, vita amaryllisar när hon packade ihop i söndags. Blommorna stod bara till i går, men de var underbara under tiden. Förresten har ett under hänt. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt spara amaryllisar för att få dem att gå i blom året efter, men jag har alltid lyckats glömma bort dem. Nu kommer en blomma i den kruka som stått i tvättrummet sedan i januari. Jag hoppas få njuta av en härligt julröd skapelse om någon vecka. Så spännande!

Skolstartsvecka.

Nu är Formex över. Det gick bra, var roligt och rätt spännande. Dessutom fick jag möjlighet att träffa några "gamla" kunder som jag tycker väldigt mycket om och som det var roligt att byta några ord med. I morgon, eller när det nu blir tid, kommer jag att fota lite av det jag gjorde inför mässan och som sedan ska upp på YouDos hemsida.

På onsdag börjar skolan för våra fina barn. Yngsta dottern börjar i fyran på samma skola som de äldre syskonen och det ser hon verkligen fram emot. Lilla pluttan! När man har eget pendlarkort kan man inte längre räknas som speciellt liten, eller hur?

Skolstart innebär rutiner. Jag älskar vardagen, var sak på sin plats och ordentliga sovtider. Det är just sådant som känns skönt när semestern är slut och sommaren är på väg in i min favoritårstid.

I morgon är det dags för en ny kortskiss. Kika in då!

Förresten måste jag tala om att jag idag för första gången någonsin glömde min brors födelsedag. Han fick ringa själv och ge mig tillfälle att gratta... Skäms! (Fast jag tror att han egentligen ringde för att 1. han var lite uttråkad på jobbet och 2. eftersom vi behövde prata om några praktiska grejer runt en viss transport.)

Vilken dag!

Äntligen sol och värme, i alla fall i några timmar.

Apropå det förra inlägget... Ett av alla mina intressen har varit att sy med lapptäckesteknik. Jag har mest sytt små enkla, vadderade lapptäcken, men jag kan alla möjliga tekniker och vet teoretiskt hur man ska kunna lösa både det ena och det andra problemet. Med tanke på att jag tänkte söka beklädnadsteknisk linje på gymnasiet eftersom mitt stora intresse i nian var sömnad och mönsterkonstruktion vet jag knappt om jag vill fortsätta den här berättelsen.

I dag var det avskedsmiddag ute i Stora Skuggan (i Liljanskogen vid Stockholms Universitet) för alla studenter som varit här den här terminen genom the Swedish Program. Jag, maken och minstingen åkte dit. Innan dess hade jag inspirerad av gårdagens vinst iordningställt en liten korg med svenska godsaker eftersom vår student Zach är så intresserad av, och duktig på, mat. Hans korg fylldes med gott knäckebröd, en massa olika chokladkakor (Marabou) och lite annat mumsigt. Allt var förberett i god tid, men två timmar innan vi skulle åka kom jag på att jag absolut skulle sy en grytlapp som också skulle läggas i korgen. Den skulle vara i lapptäcksteknik och motivet skulle så klart vara svenska flaggan. Sagt och gjort. Jag rotade fram några passande tyger, vadd och skärhjälpmedel. Sedan kom jag in i något slags lapptäckesrus.

Jag följde inte en enda av mina egna lapptäcksregler. Jo förresten, jag pressade faktiskt isär sömsmånerna efter varje söm. Allt jag genom böcker och erfarenhet en gång för länge sedan lärde mig verkade ha flugit sin kos för att återkomma lagom till att grytlappen nästan var klar. Vill ni ha tips på vad man kan göra för att verkligen få till det då det gäller lapptäcksteknik?

-lätta på pressarfotstrycket

-se till att ha lite extra sömsmån runtom (det är lättare att klippa bort än att sätta tillbaka)

-skär snedremsor på snedden (det finns en orsak till hur namnet en gång bestämdes)

-fixa tråd ton i ton när du ska kvilta

Nu kommer jag inte på något annat, men om ni lovar att fnissa lika mycket som jag gjorde då mitt praktverk var färdigt ska ni nu få se på resultatet.

Grytlappen blev i alla fall tjock och härlig, så den kanske faktiskt kommer att funka som hjälpmedel i Zachs studentkök! Han verkade uppriktigt tacksam och glad. Tur det, för i morgon ska jag och S ta honom på en tur runt Storkyrkan. Jag vet inte om jag hade tagit med honom om han hade verkat tjurig... Hahaha! Vi får väl se om vi träffar någon kunglighet då vi kollar på vad de egentligen fixade till under bröllopsrenoveringen. Jag tvivlar av någon konstig anledning. Det gör inte S! Hon ska minsann nosa reda på några riktiga kändisar i morgon.

Rekommendation!

Om ni är det minsta intresserade av Digital Bildbehandling eller Visuell Kommunikation kan jag varmt rekommendera distanskurserna som erbjuds av Högskolan i Jönköping. Pedagogiska kurser med massor av tips, idéer och nya insikter! Sista ansökningsdag är den 15 april. (Jag är fortfarande jättenöjd med resultatet av den här slutuppgiften i digital bildbehandling. Ingen Jante här, inte.)

Hemskola idag.

Ingen kan säga att vi inte försökte få barnen till skolan. De två äldsta fick ha hemskola idag. De var mycket effektiva och hann antagligen lära sig mycket mer än om de hade varit samma tid i klassen. Här fanns det inga klasskompisar att tjattra med och så behövde ingen vänta på att datorn skulle bli ledig för att skriva ut saker och ting. För en stund sedan var det trumövning i rummet här intill. "That's the way, aha, aha, I like it..."

Wharton.

Sura äpplen.

Jag har arbetat som grundskollärare, eller pedagog, under större delen av mitt vuxna liv. Ja, man kan nästan säga att jag aldrig slutade gå i skolan. Direkt från gymnasiet tog jag mig till lärarhögskolan och sedan rullade det på med ett halvårs vikariat och så småningom en tillsvidaretjänst som grundskollärare 1-7 med ma/no-inriktning. Under mina föräldralediga år hade jag i högsta grad nytta av min utbildning, för att inte tala om den otroliga fortbildning det innebar att faktiskt bli förälder själv!

Under mina snart 20 år (Gulp!) som lärare har jag upplevt att själv gå den revolutionerande grundskollärarutbildningen. Jag var en av många försökskaniner som kom ut med en utbildning som inte passade speciellt många skolorganisationer eftersom de fortfarande hade kvar låg- mellan- och högstadier. Jag hade tur att få vara med och utveckla ett samarbete med en nyexad 4-9-lärare med sv/so-inriktning på en skola som samtidigt arbetade upp sig från högstadieskola till 1-9-skola. Det var tufft och jag gjorde en massa fel, men jag är tacksam för alla erfarenheter jag fick.

Under dessa nästan 20 år har lärarutbildningarna varit lika många som otillräckligt utvärderade enligt mig. På min gamla arbetsplats hade vi lärarstudenter med inriktningar som "psykologi och idrott", "teknik och biologi" och andra lika skumma kombinationer. De planerade att jobba med yngre barn. De fick välja själva vilka specialiseringar de ville läsa, kanske för att man ville locka fler studenter till lärarutbildningarna? Hur det gick för dem vet jag inte. Jag förstod mig aldrig riktigt på det där. Min kusin ville jobba på förskola men visste knappt vad det var för utbildning hon fick då hon gick på lärarhögskolan för några år sedan.

Idag läste jag att det är dags för den gamla lågstadieläraren att göra entré igen. Hösten 2011 drar utbildningen igång. "Tillbaks till ruta ett." De svenska barnen gör sämre och sämre ifrån sig i skolan. Vad det beror på har jag inte något svar på. Med tanke på hur många som börjar på dagis, nej förlåt, förskolan, som ett- och tvååringar borde svenska barn vara topputbildade då de är färdiga efter gymnasiet. Det sägs att dagens ungdomar har andra kvaliteter, som att de är mycket bättre på engelska än tidigare generationer till exempel. Det är ju bra. De är också bra på att skriva uppfinningsrika förkortningar i ett snabbt tempo. De kanske kommer att utveckla ett nytt och smidigare stenografspråk?

Jag hörde någon citera den duktiga gitarristen John Mayer. I en intervju fick han frågan hur han hade blivit så skicklig. "Jag hade tur och föddes innan alla datorspel tog över ungdomars liv." Jag tror att Mayer satte huvudet på spiken där.