En kväll med oväntat högt underhållningsvärde.

Huddingeaulan kl. 19.00 till 20.15. Blåsensembler, orkestrar, slagverk i en vårkonsert... Sonen skulle vara med i två nummer och jag väntade mig lite "gäsp" och trött rygg. I stället fick jag världens kick... Vilken kväll! Jag måste ha varit ovanligt hormonstinn, för hur kom det sig annars att jag började gråta då den yngre orkestern spelade Can you feel the love tonight eller att jag totalt rycktes med då det mer avancerade bandet med vokalister framförde delar ur Grease? Marimbaduetten som sonen och grannkillen bjöd på gick otroligt bra och jag såg att deras slagverkslärare totalt tappade hakan och applåderade vilt då de var färdiga. De två senaste veckornas övande utanför lektionstid hade höjt numret flera snäpp. Tyvärr finns inte Toner från en Ö i sättning för två marimbor utlagd på You Tube, så ni får nöja er med Björn J:son Lindhs egen version.

Jag fick flashbacks från högstadie- och gymnasietiden. Blåsarnas dirigent Mats Landerman var så cool och, hrm, rätt snygg. (Ni får tro mitt ord. Jag tycker mig märka att tjugo år har gått sedan jag senast såg mannen i fråga.) Anette Jefta var förvisso en fantastisk dirigent för oss i stråkorkestern, men jag tyckte inte att hon var fullt lika vacker. Tur var väl det, för då kunde jag lättare koncentrera mig på att följa dirigentpinnen. (Anettes döttrar såg däremot väldigt bra ut, och hantera en stråke kunde de också.)

Vad har hänt med mina fiolkvartettkompanjoner Örjan, Nina och Jessica? Vad gör rolige Patrik som bjöd på thé direkt ur påsen och lille Christian som bestämt visste att jag tyckte att han var söt, för det gjorde ju alla? Vad sysslar pianofröken Gunilla Ekholms flöjtspelande son Mikael (som verkligen var söt) med? Tänk att en kulturskolekonsert kan sätta griller i huvudet och få en att komma ihåg människor som man knappt har ägnat en tanke på under 20 år! Intressant.

Ni får ursäkta dessa rader som knappast var av allmänt intresse. Kanske fick ni i alla fall njuta av det vackra musikstycket?

Jag gör som min syster...

... och går tillbaka i tiden.

2009 såg det ut så här hemma hos oss. I bakgrunden ser man inte en enda glimt av snö. Nu ligger det smutsiga snöhögar på "berget" bakom huset och våren kämpar hårt för att slå igenom. För två år sedan hade S vunnit en massa Kexchoklad från Coop Extra i Stuvsta. Vi har tävlat om godis i år också. I år hoppas vi att de ringer från City Gross och talar om att vi vunnit något av de fina påskägg de tävlar ut där.

I år firar vi en ohyggligt sen påsk. Så här såg det ut vid den här tiden förra året, fast då var vi så klart hos min bror och hans familj i Rödeby. Sol, värme och vårflod!

Fjolårsgräset bildade en vacker fond till chokladäggen som låg lite här och var över hela trädgården.

Flickor på äggajakt!

Ofta får jag höra att min fina systerdotter är lik mig. Är det på det viset är jag mycket stolt. Hon är lika smart som hon är söt! (Och så ser jag på bilden här ovanför att hon har på sig min yngsta dotters favoritjeans som ärvdes från kusinen förra året.)

Lite nostalgi.

Jag satt just här och pysslade med korten som ska upp i AMLTs blogg i morgon. När jag drog av en bit tejp kommer jag ihåg sonen då han var cirkus tre år gammal. Vi bodde i Philadelphia och levde fattigt studentliv. Maken studerade hårt, men med sin otroliga förmåga att stänga ute ljud satt han ofta hemma och pluggade i sina tegelstensböcker. Flera gånger om dagen tog han mikropauser för att vara med resten av oss (fru, treåring och ettåring), till allas glädje.

En dag hade datorn pajat och vi kunde höra missnöjt mummel från sovrummet/arbetsrummet. Lilleman sprang in till sin pappa, och när han förstod att datorn inte fungerade som den skulle kunde han trösta sin pappa med de lugnande ord han själv fått höra så många gånger;

"De jö ingenting pappa! Vi kan gala den med tejp!"

Snyft! Nu är den lille grabben längre än båda sina föräldrar, har storlek 45 i skor, kan konversera artigt med gamla damer och diskuterar matematik med sin pappa på ett plan där jag inte längre hänger med. Tiden går rasande fort.

Åh, så vacker jag har varit.

Fortfarande i nostalgiträsket. Titta! Jag var verkligen snygg då jag var gravid med mitt första barn. Det finns nog ingen bild av mig då jag strålar lika mycket som här...

Konstnär: Kajsa, min lillasyster. Då detta kreativa mästerverk växte fram var hon 3,5 år.