Pumpatider.

Pumpan började småruttna, så lovet inleddes med att de tre telingarna fick tillsammans rita upp utseendet. (Detta moment gick helt smärtfritt och den ömma modern presenterades efteråt med en skalenlig mall.) Yngsta dottern hjälpte mig med det otäcka momentet, nämligen att göra rent från kärnor och "slem". Dagens citat:

"Har människor också sådant här trådigt slem i hjärnan?"

Eh, nej, jag hoppas i alla fall inte det. Det finns säkert en och annan läskig individ som har vissa hjärnkonstruktionsfel, men jag tror att de ligger mer på ett annat plan...

Så här blev det färdiga resultatet. Alla tre barnen bestämde alltså hur den här stackaren skulle se ut och mamman fick ge sig på själva ansiktsoperationen. Någon som känner för lite plastik? Jag är snabb och effektiv med kniven! Själv tycker jag att årets Halloweenbidrag känns som en blandning mellan ett fyllo och en elak kanin. Barnen är mycket nöjda med resultatet.

Det skrivna ordets makt.

Jag har sett många personer kommentera den lite småroliga, eller väldigt provocerande, artikeln om vindsvåningen som det talas om i den här artikeln. Själv tycker jag att det är roligt att få tips och idéer om heminredning, så fortsätt med det, ni som inredningsbloggar! Reaktionerna får läsarna ta ansvar för själva. Är man avundsjuk så är man. Är man kreativ och uppfinningsrik är man det. Är man både och kanske man kan klura ut något smart sätt att fixa en dyr look till en billig penning.

Själv sitter jag här med ett lager damm över hela inredningen, en hög tvätt i vardagsrummet (behöver strykas och vikas) och förväntansfulla och efterlängtade vibbar inför höstlovet. Jag struntar i allt och går på promenad i det fantastiska vädret.

Till slut... Ett julkort till inspiration, kanske? Allt material från You Do. Kortbas Canvas, bakgrundsstämpel och snögubbe Artemio, God Jul-stämpel You Do, snöglitter och glaze (min favorit just nu) You Do, vitt embossingpulver Artemio och papperstrassel You Do. Snögubben är också belagd med glaze och så har han fått ett lager vitt glitter. Hela kortet glittrar så fint. Det gillar jag.

Trevlig helg!

Jag vill att det ska vara höstlov.

Nu!

Ny frisyr.

Äntligen har jag varit hos frisören igen. Det har varit nödvändigt länge, men nu stod jag verkligen inte ut längre. Efter ett besök hos Umit (Rinse i Heron City) känner jag mig som en ny människa. Ursäkta den riktigt kassa bilden, men ni kan i alla fall se hur glad jag känner mig! (Efter gårdagens inlägg kan man kanske få intrycket att jag inte bryr mig om utseendet alls, men icke så. Jag tycker bara det är så sorgligt att det gått överstyr och att man inte ska kunna känna sig åtminstone halvnöjd med sitt naturliga utseende.)

Lånta bilder.

Jag vet ingenting om den här tjejen mer än att hon heter Isabel Adrian och är med i någon Hollywood-fru-såpa. Jag vill bara säga att jag tycker det är synd att skönhetsidealen har ändrats så att en tjej som har ett utseende "to die for" längtar efter att förvandla sig till en plastdocka. Var slutar det här? När börjar vi operera våra barn för att de inte passar in i mallen?

Som sagt, om en plastikkirurg skulle ta tag i mig för en extreme makeover skulle det inte bli mycket kvar av gamla Monnah. Jag skulle ner 15 kg i vikt, fettsuga här och där, göra en bentransplantation (mina ben skulle inte gå att fixa med någon operation i världen), operera näsan, fixa de ständigt mörka ringarna under ögonen, göra en bröstreduktion och ett bröstlyft, byta ut tänderna och antagligen sätta pricken över it (eller hur man nu skriver det) genom att spruta in diverse fillers i närsynthetsrynkan mellan ögonen, runt munnen och icke att förglömma, i läpparna. Efter det skulle nog inte själva jag finnas kvar. Vad tror ni?

Edit: 1) Bilderna tog jag från Aftonbladet. 2) Jag frågade den 14-årige sonen vilken av tjejerna som var snyggast. Han såg inte ens att det var samma person, men tyckte att den översta var jättesöt och att den nedre såg ut som en tant. So much for those dollars, lady. Sedan kan jag ju tycka att Demi Moore är väldigt snygg för sin ålder. Jag vet att hon har opererats en massa, men så var hon jättevacker redan innan operationerna.

Tiden går!

Som nygifta hade jag och maken möjligheten att bo i Palo Alto, Kalifornien. Där pluggade K på Stanford medan jag läste kurser på distans från Uppsala Universitet. Jag satt också barnvakt för att dryga ut kassan lite. Det var så roligt! Jag lärde mig mycket och fick vara med om många spännande saker genom barnvakteriet. Allra mest lärde jag mig att jag verkligen ville ha barn själv...

Ett av de fina barnen hette Benjamin, precis som sin far. Eftersom pappan kallades Ben fick sonen heta Jamin. Jamin har nu blivit hans "riktiga" namn. Väldigt påpassligt att skaffa ett artistnamn då man närmar sig kändisskap. Killen ifråga har nämligen blivit riktigt duktig på tennis. Han har blivit så duktig att han fått stipendium till vår favoritskola (Stanford). Kanske kommer han till och med till Stockholm Open en vacker dag? Då ska jag dit och kolla.

Jamin 1994: "Monica, sometimes you say such funny words!" (Tacka för det. Onomatopoetiska ord tillhör inte det man lägger mest krut på då man ska lära sig ett nytt språk. Skillnaden mellan "rabbit" och "ribbit" är väl ändå inte så stor?)

Roligt och tråkigt.

Tråkigt att mamma har fått lunginflammation igen. Hur är det möjligt?!

Roliga saker finns det som tur är fler utav. Jag fick vara med om en härlig konsert i kväll igen, den här gången i St. Jacobs kyrka vid Kungsträdgården. Den mörkröda byggnaden mot den mörka himmelen gav ett väldigt maffigt intryck och själva musiken var både vacker och uppbygglig.

Veckan som jag nu har lagt bakom mig kommer inte tillbaka, som tur väl är. I stället ser jag framåt. Det är mycket roligare.

Maken skickade högskoleprovets orddel från DN till mig. Jo, vi kommunicerar ibland via elektroniska hjälpmedel. Snart kunde vi konstatera att jag enligt resultatet är mer testkunnig, eller smartare (vilket ni behagar), än vad han är. 40/40 fick jag och kan därmed sola mig i min egen glans i några dagar framåt.