American History X.

Jag har uppnått en inte helt föraktfull ålder och har vid det här laget hunnit se en hel del filmer. De allra flesta har jag hunnit glömma, men några har dröjt sig kvar. En av de filmer som fortfarande får mitt hjärta att rusa bara jag tänker på den är American History X... Jag gissar att de flesta av er också har sett den, men om ni inte har det tycker jag att ni ska bänka er framför teveapparaterna i morgon kväll och klicka in Kanal 9. Edward Norton visar på ett fantastiskt sätt hur komplex den mänskliga varelsen är. Så mycket sorg och smärta, men också kärlek, döljs i den här filmen och vi påminns om hur bräcklig vår tillvaro här på jorden är. Kärlek till er alla!

Tålamod!

Titta vad jag hittade under diskbänken i tvättrummet! Jag hade ställt den här amaryllislöken i mörkret för att kunna utvecklas "i lagom takt". Nu hade jag inte direkt någon känsla för hur den där takten gick, så jag blev i högsta grad förvånad över att hitta en välutvecklad, om än något liten, knopp. Det var bara tre månader sedan jag satte undan den här löken. Tycker ni inte att det gått lite väl kort tid för omblomning, eller är det jag som är totalt okunnig?

Det händer mycket i grönsakslandet här hemma. Den här vackra hortensian kom en granne förbi med härom dagen. Hon och hennes man var nämligen på väg till Frankrike och tyckte att blomman var värd ett bättre öde än uttorkningsdöden.

Annars kan jag konstatera att socker är väldigt vackert. Det gnistrar och skimrar så fint när man häller upp det i en Tupperwareburk anpassad för just tvåkilospaket med socker från nittiotalet. Härligt, härligt, men farligt, farligt...

Förresten ringde min kära syster efter kl 20 och undrade om jag skulle följa med på Black Swan. Med tanke på att jag har tyckt att den verkade vara så intressant hängde jag på. Hm. Mina förstudier hade inte varit tillräckligt djupa. Varken A, medföljande F eller jag hade någon aning om vad som väntade oss. Låt mig bara säga att när sluttexterna började rulla satt vi alla tre med hjärtat i halsgropen. Så kan det bli...

Filmtips eller nå't.

Dear Zachary. Vilken dokumentär! Jag har inga tårar kvar...

Vila i frid, Lena Nyman...

Ronjas mamma Lovis finns för evigt i mitt hjärta. Jag tycker att Lena Nyman, som jag egentligen inte gillade så där jättemycket, gjorde en fantastisk rolltolkning. Både kärleksfull och tuff, en riktig supermorsa!

När jag ändå håller på vill jag också dela med mig av min favoritmusik från Ronja Rövardotter.

Riktiga stjärnor?

Två riktiga stjärnor. Ett (Är det verkligen bara jag som tycker att sådana Gylling-läppar modell anka är riktigt fula? Botoxslätt stör mig inte på samma sätt.) och två (Tack Anja!). Jag har ju tre positiva veckor, så det kan hända att jag ljuger liiiite under den här tiden.

Filmtips!

Det är väl ingen som sitter inne när det äntligen har blivit sommar, i alla fall för en kort stund... Jag vill ändå tipsa om att en av mina absoluta favoritfilmer går på på kanal 9 i kväll. Skicka Vidare (Pay It Forward) heter den och är spännande, rolig, romantisk och alldeles förfärligt sorglig!

Gladiator.

En av mina favoritfilmer är Gladiator. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om den. Jag är ingen Russell Crowe-fan. Jag mår illa av blodiga scener. Joaquin Phoenix är så äcklig i filmen att min mage hoppar. Ändå har jag sett den här filmen minst fyra gånger. I går var det dags igen eftersom den gick på sexan. Klockan tio över midnatt var jag så förgråten att min man undrade varför jag envisas med att se på en film som får mig så ur balans. Svaret är att jag inte vet! Musiken är fantastisk. Den återkommande scenen med handen som dras genom säden och den väntande familjen är så stark och berör mig, får mig att vara tacksam över min egen familj. Hoppet om att det finns människor som vill förändra till det bättre väcks. Ja, jag kommer säkert att titta på Gladiator igen. Nästa gång ska jag bara komma ihåg att ladda med näsdukar.

Det var säkert filmen som fick mig att drömma mardrömmar. Jag drömde att min syster hade en affär med sin gamle pojkvän. Jag flyttade med min familj till ett vackert hus på ett fruktansvärt ställe där det bara fanns ondska, elakheter och girighet. Jag vägde minst hundra kilo och orkade inte ens gå upp för trappan i mitt eget hus. Ett flygplan kraschade på en åker och alla som jag älskar var med i olyckan. Usch. Jag hatar mardrömmar. Som tur är kan man skaka av sig dem och gå vidare med verkligheten i stället. Och min verklighet är, tack och lov, vacker.

Min verklighet är mat lagad från hjärtat, med ingredienser som luktar och smakar gott.

Just nu är min verklighet också så kallad mat, ett Skottlandspaket (present till mig och maken på våra fyrtioårsdagar) fullt med e-nummer, socker och färgämnen. Och barnen (hm, de vuxna också) är i himlen. Det äts flingor med socker till frukost och trifle till middag. Och det är okej. Tack, Tina!