Det ligger en rökridå över hela vårt hus. Jag fick världens flashback och började tänka på farmor och hennes struvor då min fina pekanpajsdeg bestämde sig för att svämma över lite i ugnen. Med tanke på hur mitt minne reagerade måste jag har varit i Klackamåla någon gång då farmor friterade sina struvor! Tänk vad dofter och känslor kan trigga. Det är ändå rätt otroligt.
Jag älskar alla sorters nötter och är evigt tacksam över att jag varken är allergisk själv eller gift med någon som är det. Tänk att alltid vara rädd för att sätta igång en allergisk reaktion hos sin älskling om man råkat äta en nöt här eller där! Jag älskar inte bara naturella nötter. Nästan allt nötigt går ner. Nötkakor, müsli med nötter, nötgodisar och så det ultimata. Pekanpaj. Mmmm.
Receptet jag använde till förra Thanksgivingmiddagen var jättebra, men idag vågade jag mig på att testa "The Pie That'll Make You Cry" som Pioneer Woman lade upp i sin blogg i oktober. Tja, den har redan lyckats få mig att gråta trots att den står där nere alldeles orörd. Jag blir nämligen lätt tårögd av matos. Speciellt sådant som orsakas av överflödande pajdegssmör. Pajen ser väldigt god ut, så vi får hoppas att den smakar riktigt smaskigt och att den inte tagit smak av röken i ugnen. Ack, dessa i-landsproblem!
Huset är städat även om det inte precis luktar gott, så i morgon är det bara att ta itu med årets roligaste matdag!
