Ketchup och andra skolviktigheter.

Min minsta lillasyster går fortfarande i skolan. Eftersom hon vet att jag bloggar undrade hon sist vi träffades lite stillsamt om jag möjligtvis kände till Ketchupmamman. Jodå, jag vet vem Ketchupmamman är. Jag känner henne inte, men jag skrattar då och då åt hennes tokroliga inlägg. (Det blir annars inte så mycket bloggläsande nu för tiden.) Det K ville tala om var i alla fall att Ketchupmamman är hennes nya svensklärare. Ha! Jag tror att min syster kommer att få ett riktigt toppenår med Sven-Axel Wernersson som latinmentor och Ketchupmamman som svenskfröken. Sämre kan man ha det i skolan!

Ingen vanlig dag.

Idag fyller fina E tolv år. Hon blev uppvaktad med Gott Gräddat, gourmetskinka, god juice och många presenter. Födelsedagsbarnets självporträtt togs med nya kameran jag vann för ett tag sedan. (Tjoho!) Jag håller på att testa den lite, men det lutar åt att jag säljer den här och behåller min gamla trotjänare.

Maken eldade i kaminen för att få undan all tvätt som hängde i vardagsrummet. (Nä, vi har ingen torktumlare.) Milla tyckte att hemmet äntligen blivit som himmelen och valde att stanna inne i stället för att ge sig ut och terrorisera grannarnas stackars hundar.

Förra helgen passade mina systrar på att uppvakta mig inför den stundande 40-årsdagen eftersom T var hemma från Skottland för att fixa nytt pass. M kom ihåg min otroliga fascination för den här underbara kudden från Mimou som jag såg i Bräkne-Hoby för flera år sedan. Visst detektivletande ledde till att den sista kudden hittades någonstans. Glad! (Förresten ser det här textilkonstverket mycket bättre ut i verkligheten än på bild.)

Kortskiss no. 106.

Jag har ritat skissen till Kortskiss no. 106, men tyvärr hann jag inte göra något eget kort till den här veckans utmaning! Jag kommer igen till nästa vecka. Jag ritade så krokigt att jag funderade på om de andra skulle göra sina kort vågiga i kanten, men det verkar som att de förstod att jag bara är dålig på att rita räta linjer utan linjal.

Måndag igen...

... och jag är tillbaka från en vecka nere på Sturkö, min sommarö. Jag var med min mamma under tiden som hon kurerade sig från sin operation och den lunginflammation som visst hade hoppat på henne innan operationen. Så kan det gå. Jag hoppas att hälsan är på rätt väg nu i alla fall!

Jag älskar Sturkö. Jag brukar aldrig ha möjlighet att vara där vid den här tiden på året eftersom skolan dragit igång för fullt, så det kändes som att jag var tillbaka till sensommaren 2000 då vi just hade flyttat tillbaka till Sverige från Philadelphia på USA:s östkust. Jag gick där med magen i vädret och väntade på att maken skulle komma tillbaka från New York där han blev introducerad till det kommande, nya jobbet. Själv fyllde jag dagarna med, tja, vardag. En fyraåring, en tvååring och en bebis i magen gjorde att jag hade fullt upp. Nu är barnen rätt stora. I morgon fyller äldsta dottern 12 år. Tänka sig! Bäst att vi bullar upp frukosten på sängen så hon inte blir besviken...

För övrigt älskar jag höstrusket och möjligheten att få ett nytt terminskort från SL när något av barnen förlorat sitt. Så roligt är det inte att lägga ner en halv förmögenhet två gånger på samma sak.

Valfunderingar igen.

I går beställde jag bussbiljett till Kalle K. Jag åker ner till mamma som blev utskriven från sjukhuset i går. Nyopererad, med lunginflammation, får hon inte vara kvar eftersom avdelningen går på knäna. Den 80-åriga salsgrannen som opererat bort ett bröst skulle de skicka hem dagen efter hennes operation. Så länge fick hon dela en tvåsal med en "glad" farbror med igenmurat öga (han hade väl varit i slagsmål) och en annan dam då mamma flyttade ut. Hur som helst blir det nu en vecka på sommarön och i hemstaden. Samtidigt som jag tycker att det blir trevligt att åka dit kan jag inte låta bli att undra om mamma hade fått bättre vård om hon bott någon annanstans. (Jag vill säga att mamma har haft tur som fått en engagerad och duktig kirurg, till slut, och att hon har älskat sina vårdgivare på avdelningen som har visat mänsklighet och kunnighet trots all stress.)

När jag läste SvD blev jag inte direkt gladare över hur det ser ut här i Sverige. Stor bild på framsidan; Sari N som sökt jobb sedan 2006 då hon blev arbetslös efter 23 år på samma arbete. Hon söker 10-15 jobb i veckan och har nu fått egen coach. Jag vill inte låta allt för ironisk, men jag har svårt att tänka mig att det finns någon som inte lyckas efter att ha sökt 2080-3120 jobb. Jag tror helt enkelt inte att man i artikeln berättar hela historien.

Mona Sahlin "snackar" (för att använda hennes egen vokabulär) om att skapa jobb. Jag är mycket intresserad av att höra hur man som stat kan skapa jobb. Jag har fortfarande inte hört någon vettig förklaring. Sahlin har också dragit fram ett gammalt sosseretoriskt knep, nämligen att ge folk (i det här fallet Fredrik Reinfeldt) dåligt samvete för att "man" skulle dela in samhällsmedborgare i närande och tärande. Ska vi använda orden bidragande och bidragstagande istället? Jag tror att alla förstår att pengarna som delas ut i form av bidrag av olika slag måste komma någonstans ifrån. Jag tror också att vi har vant oss så vid vårt svenska system att vi inte längre reagerar över att det är så mycket som kanske inte är lika självklart rätt som vi tror.

Sedan var det Claes Borgströms artikel om att regeringen struntar i jämställdhet. "Rättigheter", "lagstiftning", "kvotering"... "Regeringens nedmontering av sjukförsäkringen innebär att drygt 40 000 sjukskrivna utförsäkras i år. Två tredjedelar av dessa är kvinnor. Hälften av alla kommuner har uppgett att de fått ökade socialbidragskostnader på grund av förändringarna i sjukförsäkringen." Varifrån kommer pengarna till sjukpenning respektive socialbidrag? Kommer inte alla pengarna från skatte-kistan? Jag tycker det är bra att vi tar hand om varandra, men faktum kvarstår. Pengar trillar inte bara ner från himlen (jo, ibland, men det är en annan historia).

Jag tycker själv att jag låter hård när jag skriver det här. Jag vill vara osjälvisk, snäll och generös. Jag önskar att jag kunde vara det hela tiden. Som egenföretagare har jag dock fått öppnade ögon. Det var bekvämt att håva in lärarlönen från kommunen. De skrev upp inkomst, skatt, intjänade semesterdagar... Ingenstans stod det om arbetsgivaravgifter på lönebeskedet. Hur många vet att man kostar mycket mer för sin arbetsgivare än det man får in på sitt konto?

Att vara en del i ett samhälle är fantastiskt och spännande och lärorikt. Ibland är det skrämmande. Ibland är det jätteroligt. Nu i valtider känns det för mig lite frustrerande. Just saying.

Jul, eller va?

Så här ser det ut på vårt bord i kväll. Total julstämning. Tänk vad en blomma kan göra! Jag är så glad över att amaryllisen bestämde sig för att blomma om ur löken som jag hade sparat sedan i julas. Jag kanske ska leta fram lite julmusik på Spotify... Nja, nej förresten. Jag får nog vänta till oktober i alla fall.

Heminredning hos AMLT.

Gårdagens inlägg hos A Million Little Things skulle handla om scrapbooking i heminredning. Jag tycker det är svårt att få till något scrappat som jag faktiskt vill ha framme, något som inte är för ryschigt och pyschigt. Jag bestämde mig för att göra en hösttavla som får stå framme på skåpet vid matplatsen. Där kan man följa årstidernas växlingar då jag gillar att byta dekorationer efter vad som passar.

Jag köpte en billig ram på IKEA och använde akrylfärg från Lil Davis för att måla den i en matchande färg till själva tavlan. Dikten är skriven av Gunnar Hansson. Internet är fantastiskt ibland. Tänk så lätt det är att söka information nu för tiden!