Jag har upptäckt...

... att vår höggravida granne röker. Dessutom har hon en ettåring som aldrig är många steg från sin mamma. Jag vet att jag inte har med det att göra, men det gör mig upprörd. Ich ärgere mich! Jag tycker att alla myndiga personer får bestämma över sina egna kroppar. De får inta vilka substanser, i vilka former de vill och hur mycket de vill, så länge det inte går ut över någon annan. När det går ut över andra, speciellt barn, tycker jag plötsligt att det är en annan historia. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte stolpa över dit och leka "arga tanten", eller hur?

Edit: Spännande att läsa era tankar och reflektioner! Jag tycker inte att jag är mesig, men jag är definitivt konfliktundvikande. Att ge mig på en granne som jag kanske ska dras med i många år till känns inte helt okej. Jag ska se om jag i alla fall kan blänga lite argt... Vi har inte lärt känna varandra så väl än eftersom "de nya grannarna" flyttade in först i vintras. Vi har blivit lovade en grillkväll hos dem här i veckan eller nästa, så vi får se vad som händer då.

Kortskiss no. 138.

Idag bjuder Kortskissen på sista inspirationsrundan på ett tag. Vi tar sommarlov och återkommer i augusti! Jag gjorde ett kort som blev jättefult, så jag var tvungen att göra ett nytt och skicka till Marie som har hand om bloggen. Inte för att det här blev något praktverk, men jag lovar att det är bra mycket snyggare än det andra...

Förebilder.

Jag tänkte att det skulle vara uppfriskande för alla att se en "förebild". Inte en sådan som man ser upp till, utan en sådan som man tittar på med förskräckelse. Så här såg det ut i vårt vardagsrum när klockan var tio i lördags. Klockan 16.30 skulle gästerna komma. Maken och sonen tog sig an storstädningen i garaget (vi fixade så bra där förra sommaren, så det fanns egentligen inte så mycket att städa ut där) och jag sorterade allt på golvet inne i huset. Vi var klara i god tid och då hade ändå killarna hunnit med att åka en vända till soptippen. Man kan om man vill... Senare i veckan ska jag visa hur det blev i gästrummet, även om det är lite svårfotograferat.

Tonåringar...

Vi har gäster här hemma, vilket jag redan har berättat. Barnen steg upp som vanligt, gjorde sig i ordning och tog hänsyn. De tassade omkring, smög lite extra tyst i den knarriga trappan och var allmänt trevliga. Allt gick bra tills det var dags för siste man, 14-åringen, att gå ut genom dörren. "HEEEEJ DÅÅÅÅ!", ropade han med sin djupaste tonårsröst. Hjälp! Varifrån kom det? Inte utan att jag försöker hitta orsaker till uppmärksamhetsbehovet...

Fredagskort.

I morgon kommer min vän sedan 36 år hit med sina två barn. De ska "göra Stockholm" i fyra dagar och mellan allt turistande kommer de att sova här. Jag hoppas att de också har tid och ork att umgås lite! Vårt gästrum såg ut som om en tromb hade gått igenom det tidigare idag. Nu är det städat, rent och fint och en våningssäng och en tjock madrass står nybäddade och inbjudande. (Speciellt för mig som längtar till en stund på spikmattan...)

Av någon konstig anledning står nu en fin gammal björkhylla i hallen, Kalle Anka-samlingen och Bamse-samlingen ligger i IKEA-kassar nedanför trappan, ge-bort-kläder ligger i olika högar i vardagsrummet tillsammans med diverse skräp blandat med dyrbara diabilder, flera kassar med scrapsaker som ska skänkas bort till diverse organisationer ligger på schackbordet och makens viktiga pappershögar som har flyttat runt i huset i flera veckor har återigen hamnat i hans arbetssoffa under trappan. Men som sagt, i gästrummet är det väldigt fint...

Någon Annan får ett kort i vitt till Mors dag. Allt material utom vellum och stämpel från You Do.

Tur att det finns duktiga sprutkonstnärer!

Provtagningscentralen på Huddinge sjukhus, eller Karolinska Universitetssjukhuset som det egentligen heter. Fettfastande. Lite småstressad. Visst börjar det låta lockande? I vanliga fall är jag väldigt svårstucken. Idag kändes det som att mina ådror liksom hade krympt till smala sytrådar och hjärtat slog definitivt extra fort. Sjuksköterskan som tog emot mig i provtagningsbåset var korrekt, otroligt lugn och väldigt proffsig. När någon har försökt sno blod från mig har det varit två eller tre sköterskor inblandade varje gång. Den här pärlan lyckades på första försöket! Hon gjorde inte ens någon stor affär av det hela. Pust. Ingen är mer tacksam än jag... Nu är det bara att hålla tummarna för att blodet bara är lite "fattigt".

På väg till Någon.

Mors dag på söndag.

Jag vill bara påminna mig själv och andra om det är någon som tänker skicka något så det hinner fram i tid. När ni fixar med vad-det-nu-är-ni-gör kan ni också lyssna på Eric Whitacres Sleep.