Kalas.

Vår yngsta fyller år en vecka innan jul. För tio månader sedan började hon planera sitt kalas. Hon funderade på hur hon skulle lösa problemet med att klasskompisarna skulle bytas ut, vad gästerna skulle få att äta och vad man skulle göra när maten och godiset var uppätet. Dessa funderingar har gått många rundor sedan dess. Kalaset blev uppskjutet. Och uppskjutet. Och uppskjutet. Ända tills idag. Idag smäller det! Vi ska ha Pysselkalas, trots att storasysters körledare inte gav henne ledigt. (E har pysslat sedan hon var pytteliten och har både pedagogiska och inspirerande talanger. Jag hade kallt räknat med hennes assistans. Varken maken eller sonen kan fylla hennes skor... Men, men. Har man viktiga uppdrag så har man.) Det är laddat med tacos, tårta, godis och massor av pysselmaterial här hemma. Nu hoppas vi bara på att alla som kommer tycker det är lika roligt med pärlor, papper, lim och andra pryttlar som vi gör. Håll tummarna!

Ps: Min söta lillasyster skickade ett Må bättre-paket. Tack, tack T! Jag blev så glad och genast lite piggare. Carmexburken hade allra bäst uppiggande effekt.

Tur att det finns duktiga sprutkonstnärer!

Provtagningscentralen på Huddinge sjukhus, eller Karolinska Universitetssjukhuset som det egentligen heter. Fettfastande. Lite småstressad. Visst börjar det låta lockande? I vanliga fall är jag väldigt svårstucken. Idag kändes det som att mina ådror liksom hade krympt till smala sytrådar och hjärtat slog definitivt extra fort. Sjuksköterskan som tog emot mig i provtagningsbåset var korrekt, otroligt lugn och väldigt proffsig. När någon har försökt sno blod från mig har det varit två eller tre sköterskor inblandade varje gång. Den här pärlan lyckades på första försöket! Hon gjorde inte ens någon stor affär av det hela. Pust. Ingen är mer tacksam än jag... Nu är det bara att hålla tummarna för att blodet bara är lite "fattigt".

På väg till Någon.

Sjuk.

Japp. Jag är sjuk för tredje gången på inte allt för lång tid. Mitt immunförsvar verkar ha blivit lite svajigt, för jag har plockat upp sjukorna från andra än mina barn. Dessutom har resten av familjen förblivit frisk varje gång. Vi får väl se om järntabletter, bättre motionsvanor (igen) och sommar kan hjälpa mig komma igen...

Jag gillar inte att skriva gnällinlägg, men tyvärr har jag ingenting roligare att skriva om! Hoppas att ni alla mår bra, eller i alla fall bättre än jag.

Jo, förresten! Ett trevligare ställe kan jag ju skicka er vidare till. Här har ni trevlig pysselinspiration!

Jaha.

Jag har järnbrist. Vi får väl se vad Farbror Doktorn kan göra åt det.

En tand, två gamla amalgamfyllningar...

... och ett antal tusenlappar fattigare sitter jag nu här med molande värk då bedövningen har börjat släppa. Fast min nedre tandrad ser onekligen snyggare ut nu än förut. Det känns skönt att vara kvitt de sista svartsilvriga blobbarna längst bak i tandraden och tanden som är borta har bara orsakat problem de senaste åren, så jag kommer knappast att sakna den.

Ajaj, jag har ont i munnen.

Första och sista gången ni får se mina fina, vita kindtänder här i bloggen.

You Do-bloggen har kört igång med raketfart! Vi har fått in en del bidrag till de olika utmaningarna som vi bjuder på under uppstartsveckan, men det skulle vara jätteroligt med fler. Ni har tre dagar på er att pyssla ihop något eller några alster; 7 maj är sista inlämningsdatum. Idag skrev jag mitt första "vanliga" inlägg i bloggen. Det handlar om ett stormönstrat papper som jag är tämligen förtjust i, nämligen Canvas Red and White Big Dot...

Onsdag.

Ljuva onsdag! Tandläkarbesöket gick bra och jag hade inte behövt oroa mig. Så klart. Jag vet ju hur det är varje gång och borde kunna styra mitt eget beteende lite bättre! Om några veckor ska jag plocka bort en tand. Det visste jag sedan innan, så det var inga nyheter. Dessutom verkar det inte vara någon komplicerad process, så det bekymrar mig inte.

Yngsta dottern kom hem med två bortrensade kvistar videkissar. Underbart vackert. Jag är glad att ingen är allergisk här hemma!

Vi hade förresten finbesök härom dagen. En av besökarna fick titta på Pippi en liten stund. Jag förstår hans förskräckelse på den här bilden. Pippi väcker alltid många känslor!

En annan av besökarna var på strålande humör. Speciellt när hon fick hugga in på en banan. Den tredje besökaren ville inte vara med på bild, men som ni ser gick jag runt hennes önskan lite grann. Hehehe. Jag är en grym storasyster.

För övrigt kan jag tala om att jag varit dålig både på att tävla och vinna den senaste tiden. För ett tag sedan fick jag iväg ett bidrag till Gus textils tävling. Till min stora glädje vann jag andrapriset; 500 kr värdecheckar från företaget och en långärmad pikétröja dekorerad med företagets namn. Pengarna räcker till fyra par stödstrumpor, något som jag är storförbrukare av. Jag tackar och tar emot!

Det är den tiden på året igen.

I morgon är det dags för en tur till min snälle tandläkare och hans tandsköterska, Nils-Erik och Maud. Hu. Jag vet att det är många som är rädda för tandläkarbesök. Det är inte jag. Jag vet att jag är i goda händer. Däremot grämer jag mig lika mycket varje gång innan jag kommer dit eftersom jag vet att mina tänker kräver så mycket. Nu har jag en tand som ska bort och lite annat småfix framför mig och hundralapparna springer så fort, så fort. Efter första besöket är jag lugn igen, men just nu är det kvällen före och min mage leker rumba med sig själv. Jag tror det är dags att hoppa i säng och sova bort den värsta väntan!

Vad tycker ni om att ta hand om sig själv? Har ni koll på cellprover, mammografier, tandläkarbesök och annat? Räknar ni in annat också, som massage och fotvård? Själv försöker jag klara mig på minsta möjliga, men jag vet inte hur smart det är.

Sjukvård.

Den här artikeln fick mig att tänka.

Härom dagen fick min mammas kusin ett tråkigt besked. Han opererade bort en fläck som var drabbad av malignt melanom för några år sedan. Läkarna berättade att de hade tagit bort så mycket att han inte ens behövde komma på återbesök. Den senaste tiden har mannen i fråga mått dåligt. När han väl undersöktes visade det sig att han hade cancer i mer eller mindre hela kroppen. Metastaser. Det enda som finns kvar att göra för honom är att ge honom palliativ vård.

Min mamma opererades för struma när det hade gått så långt att det misstänktes att hon hade cancer i sköldkörteln. Då hade hon också mått dåligt under en lång tid utan att få gehör för symptomen hon visade. När hon fick sin strumadiagnos grät hon av glädje, för vem lider inte hellre av struma än cancer? (Ursäkta den morbida humorn.)

Jag förstår att det inte går att upptäcka alla sjukdomar, vare sig man är allmänpraktiserande läkare eller specialist. Dessvärre känns det som att det är väldigt stor spridning på kunskap och engagemang hos de läkare man träffar på i vården. Det verkar i många fall stört omöjligt att få en diagnos. Det är väntetider, byråkrati och allmänt överförande av ansvar som ställer till det. När man väl har hamnat rätt är det inga problem, oftast. A och O är att hitta rätt människa, någon som ser en som person och inte bara som ett eller flera symptom. Finns det någon som jobbar i vården, eller har annan insyn, som läser här? Vad tycker ni i så fall?

Fredagstankar.

Jag jobbar. Det går ömsom fantastiskt bra, ömsom uselt. Att ha ett kreativt uppdrag är underbart, så roligt! Den enda nackdelen är att ibland blir det inte som man har tänkt sig och då kan det bli tvärstopp...

Sonen är hemma med samma sjuka som jag och äldsta dottern redan har klarat av. Som den blödiga mamma jag är fixade jag pannkakor till lunch. Visst påverkas hälsan till det bättre om man blir liiite bortskämd?

Annars är jag hjärtligt trött på sjukdomar. Cancer, hjärtsjukdomar, reaktiv artros, struma, ME och allt vad det är. Vill att alla ska få vara friska och må bra! Jag får kanske steka fler pannkakor och skicka till de som behöver?

När jag stod och diskade av stekpannan i köket såg jag mitt alter ego tillsammans med makens dito i fönstersmygen. Genusfräckt, men så mitt i prick när det gäller våra intressen och alltid lika inspirerande!

Om att vara på rätt plats vid rätt tid.

Varje tisdag har yngsta dottern pianolektioner. Hon brukar skynda sig och hinner oftast hem precis i tid för att slänga i sig en macka och åka med mig dit. Idag hade hon blivit kvar lite för länge i skolan, så hon fick sällskap av storasyster och hann inte längre än till pendeltågsstationen där jag plockade upp båda två för vidare färd mot Kulturskolan. Storasyster tyckte att det kunde vara mysigt att vara med mig en liten stund och dessutom slapp hon vänta på bussen och gå hela den hala vägen hem från busshållplatsen. Tur var det.

När vi bara hade suttit och väntat i bilen i fem minuter började hon få röda utslag vid ena ögat. De spred sig snabbt nedför kinden, bort mot andra halvan av ansiktet och ner över bröstet och vidare. Vi råkade sitta i bilen precis utanför Närakuten, och efter en snabbkonsultation med maken över telefon bestämde vi oss för att gå upp dit. Undersköterskan i kassan tog en snabb titt på E, skrev in henne och tog henne direkt till läkaren som snabbt konstaterade att hon behövde omedelbar hjälp. Svår allergisk reaktion, hon som aldrig varit allergisk mot någonting! Som tur var fick hon inga andningssvårigheter. På bara några minuter, med lugn, proffsig och förtroendeingivande hjälp av läkare och sköterskor, låg hon på en brits med blodtrycksmanschett, syremätare, spruta i låret och tablett i magen. En timme efter första prickarna vid ögat kunde vi gå från akutmottagningen på lite darriga ben, men med en tjej som ändå var i fint skick igen.

Tack och lov för att vara på rätt plats vid rätt tid!

Ska väl inte klaga då det finns de som har det värre...

... men Berglin sätter ord och bild på hur jag känner. Lite av det i alla fall. Står att finna i dagens SvD. (Klicka på bilden för större storlek.)

28-day challenge.

Jag ville vara med på det här redan förra året, men då kom jag aldrig igång. Jag har fått trevliga utmaningar och tips i min e-postlåda sedan dess, och nu var det dags att faktiskt haka på ordentligt. 28 dagar med start i måndags, men jag är säker på att det går bra att starta idag också.

För övrigt är den här hemsidan, med bas hos Martha Stewart, en av mina absoluta favoriter.

Ville bara dela med mig av något som jag tycker hjälper mig i mina försök att toppa fysiken!

Allt möjligt viktigt och oviktigt.

Här sitter jag och lyssnar på 20 Danske Julehits. Det är väl Dacke i mig, min dansksvenska historia och mina tungrots-R som gör sig påminda. Jag vet att jag hörde en bra jullåt med Olsen Brothers på radio, men jag måste ha missförstått något, för jag hittar inte rätt låt. Nåja, det här duger. Jag förstår inte vad de sjunger, men det är i alla fall trallvänligt! Dessutom fascineras jag av danskan. Jag förstår inte hur det är möjligt att få ihop tal- och skriftspråk för de stackars skolbarnen. Hälften av bokstäverna uttalas ju inte!

Nog om danskan. Idag har vi haft en härlig lördag. Ingen stress. Familjemys med viktiga och oviktiga händelser. Perfekt fudge. Julgran som står utanför dörren och väntar på att få komma in. Jag borde städa (barnen har varit duktigare än jag), men jag vet inte... Hur viktigt är det egentligen? Jag tror det får bli när granen kommit på plats och de lössläppta barren ska tas om hand.

Mysiga S inspirerade mig idag. Kanske kan jag inspirera någon annan genom att berätta att min målvikt är nådd. Jag klarade det! Minst tio kilo sedan i juni. (Vågen var inte riktigt med från början.) Det har gått så långsamt att jag känner att det gått riktigt till. Det märkliga är att jag fått en massa kommentarer om vikten de senaste veckorna, så tio kilo är nog en magisk gräns för när viktnedgången verkligen syns. Betydligt roligare att få kommentarerna "Du måste ha gått ner en hel del i vikt!", "Har du börjat träna?" och "Vad fin du är!" än "Jag hörde att ni ska ha barn. Grattis!" (tillsammans med en gratulerande hand på "lilla" magen).

Nästa mål är att hålla vikten fram till nyår. Jag fortsätter att skriva upp minsta kola i tabellen hos Viktklubb (fast jag tror att VV hade funkat lika bra). Jag kan tala om att jag har ätit ca 1300 kcal per dag och om jag tränat hårt någon dag har jag ibland t o m ätit mer. När (inte om) jag klarat att hålla vikten i några veckor har jag ev två, fem eller sju kilogram kvar att gå ner. Vi får se. Jag är nöjd med att äntligen ha ett hälsosamt BMI igen, men något slankare skulle jag nog vilja vara.

Bäst med viktnedgången (tillsammans med träningen):

Känner mig starkare

Slankare överlag, kläder som är lagom sitter finare

Armarna hänger rakt ner då jag låter dem göra det i stället för att stå ut från kroppen

Jag flåsar inte längre då jag har lite bråttom eller går i trappor

Ansiktet ser gladare ut

Jag är inte mer än människa. Komplimanger gör mig glad och stolt...

Sämst med viktnedgången:

Jag har inte så många kläder som är lagom

Rynkorna i ansiktet har blivit mer framträdande

Lite fler intryck.

Jag brukar inte kidnappa svar på mina blogginlägg, men det gör jag nu. Hoppas att det är okej, Anna! Jag fick så många fler tankar då jag läste det du hade skrivit.

Jag har bara skummat artikeln och jag var förstås inte med på föreläsningen, så nu slänger jag bara ur mig något här... utan att vara helt påläst när det gäller bakgrunden... :)

Jag tycker att din uppmaning är bra på nästan alla punkter, men jag tycker inte riktigt om den sista punkten. Att en medicin är syntetisk behöver i sig inte betyda att den är "farlig" eller dålig eller ens sämre än någon naturlig motsvarighet. Det är mycket möjligt att det stämmer i fallet med progesteron, men jag tycker det är lite farligt att vara skeptisk i allmänhet till allt som är syntetiskt. (På samma sätt kan jag bli smått galen på hur saker som är "naturliga" höjs till skyarna, helt utan anledning. Bara för att något förekommer i naturen så betyder det inte att det är bra. Något som är utvunnet ur naturen är ofta mer komplext och mer "förorenat" än något som är syntestiskt framställt under kontrollerade former.)

Jag hittade ett svar från läkemedelsverket som är skrivet efter debattartikeln i DN:
https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2009/5/Det-ar-inte-visat-att-naturligt-progesteron-ar-battre-/

Svaret säger förstås inte så himla mycket, men det kanske ändå kan ge en något nyanserad bild. Jag kan utifrån de här 2 texterna inte alls säga vem som har rätt och läkemedelsverket säger väl inte heller att författaren till debattartikeln har fel, men de påpekar ju i alla fall att resultaten kanske inte är så tydliga som hon vill hävda.

Men visst finns det problem inom svensk sjukvård och visst är det inte självklart att forskningen alltid är så självständig och oberoende som man skulle önska.

Det finns alltid så MYCKET info och det är så svårt att veta vem som har rätt. Även de som är experter tvistar och är oense och det är ju inte konstigt att det är svårt för oss vanliga att veta vem vi ska lita på.

Den här artikeln var intressant tycker jag: http://www.lakartidningen.se/includes/07printArticle.php?articleId=12424

Där står bland annat att den något ökade risken för bröstcancer eventuellt vägs upp av minskade risker för andra cancersjukdomar, bland annat i tjocktarm och livmoder. Allt är så komplext. :)

Det står också om den franska studien och att den diskuterats livligt men att den också kritiserats, bland annat för ett stort bortfall av svarande i enkätuppföljningarna.

Oj, det var inte meningen att bli så här engagerad. :) Mitt största problem är att jag aldrig vågar lita på någon sida, för ju mer man lär sig desto mer inser man att det mesta är så komplext att det är toksvårt att veta vilken väg som är den rätta. =)

Jag hoppas du tar allt mitt pladder på rätt sätt Monica! :) *kram*

Svar från mig: Inget pladder! Jag är jätteglad över att du reagerar och att du tänker. Du har så rätt i det du skriver. Jag förstår ju själv att det finns flera sidor av samma mynt, men samtidigt så är vi så invaggade i "om socialstyrelsen godkänt måste det vara sant"-säkerheten. Det viktigaste måste vara att man får den bästa hjälpen för sig själv. Det jag då blir irriterad på är att det finns intressen som är starkare än om huruvida jag blir frisk eller inte!

Naturmediciner kan stjälpa mer än hjälpa. Jag håller helt med dig här! Jag skrev inte heller "ät inga syntetiska mediciner" utan "var skeptisk". Jag skulle väl skriva att vi skulle vara skeptiska mot naturmedel också, för det är klart att de som producerar dem också har ekonomiska intressen och vill att vi ska köpa deras produkter. Dessutom är många av dem rena giftet i tillräckligt stora doser. (Å andra sidan är det väl både en och två som dött av exempelvis överdoserade sömnpiller...)

För ett tag sedan läste jag "Salvekvick och kvacksalveri" av Simon Singh och Edzard Ernst. Mycket intressant litteratur som jag rekommenderar om man vill dyka lite djupare i den här snåriga skogen. Edzard Ernst är världens förste professor i alternativmedicin. Nu kan man kanske också ifrågasätta hur opartisk den boken är, men intressant är den hur som helst.

När spikmattorna blev populära var det ett fasligt bråkande om huruvida spikmattorna hjälpte eller ej. Jag provade en gång hemma hos en väninna och tyckte mest att det gjorde ont, så jag bestämde att det nog inte var något för mig. När jag sedan vann en egen matta som var lite annorlunda konstruerad var jag ju tvungen att prova den. Då föll jag pladask! Sedan dess försöker jag få mig en stund på spikmattan i sängen några kvällar per vecka. Jag tycker det är underbart skönt! Om det nu inte hjälper mot allt det som konstruktörerna påstår så spelar det ingen roll för mig. Det är något som jag mår bra av och jag antar att det i alla fall inte är skadligt! Placeboeffekt är icke att förakta...

Nej, nu blir det nog inga fler medicinska inlägg. Tack och hej!

Intryck.

I går var jag på en föreläsning om hormoner. Oj! Det var så mycket information och förklaringar på saker jag anat, men inte riktigt haft kunskap om. Det trillade ner den ena polletten efter den andra. Aha-stunderna avlöste varandra och jag satt och tänkte på nära, kära och bekanta som skulle kunna få medicinsk lindring av ett naturligt progesterontillskott. Benskörhet, klimakteriebesvär och kärlkramp skulle kunna vara ett minne blott för en massa kvinnor. Bröstcancer, livmodercancer och diverse andra tumörsjukdomar också.

Läs följande artikel. Allt handlar om naturligt progesteron. Det går att köpa, men läkare får inte skriva ut här i Sverige. Läkemedelsindustrin, den gamle boven, gör så många stackars människor sjuka när de förväntar sig den motsatta effekten. Sömntabletter, syntetiska hormoner, kalktillskott och allt vad det är gör människor sjuka, inte friska. Ibland får de hjälp för stunden, men i långa loppet kan de hamna i en cykel som gör dem sämre och sämre. (Tänk huvudvärk - dölj symptomen med tabletter - bli förgiftad/beroende - få huvudvärk - till slut lindrar inte heller medicinen.)

Att forskare har läkemedelsindustrins ekonomiska intressen främst gör kanske en del förvånade. (Varifrån kommer anslagen?) I Sverige är vi så snälla och tror oftast gott om Staten, läkare och allt vad det är. De vill oss ju gott! Det är därför de bestämmer hur vi ska tycka och tänka och hur vi ska leva våra liv. (Så här trodde jag själv länge, länge. Att ha insett att det här inte är verkligheten är både jobbigt och inspirerande!)

Min uppmaning till er idag är därför följande:

ät vettigt (en balanserad kost, ingen färdigmat, gör din egen glass och dina egna kakor så du slipper transfetter, håll tillbaka på det vita sockret och det vita mjölet...)

motionera (intervallträning som får upp flåset)

se till att din kropp har rätt nivåer av de naturliga ämnen vi består av

var skeptisk till syntetiska mediciner

Tag gjord av You Do-produkter. Gillar speciellt de fina kartongklockorna med riktiga metallvisare!

Egentligen ingenting, men...

... jag råkar tycka att det känns rätt skönt att kunna ta av mig jeansen utan att behöva knäppa upp knappen. Min syster tycker att jag behöver köpa nya, men jag låtsas att de är i "boyfriend style".

I början av augusti blev jag lovad minskat antal migränanfall, mindre vanlig huvudvärk och minus sex kg på sex veckor av Dr. Brian bara jag lydde hans råd. Råden inbegrep att ta tag i min otroligt dåliga kondis genom intervallträning, sluta med korv, saltlakrits och Pepsi Max, dra ner på kolhydrater och stekt mat samt att inta diverse kosttillskott (MSM, magnesium, Omega 3, B 50, gurkmeja, chilipeppar och ingefära). En hälsosam blandning av humbug och vettiga råd tyckte jag vid tillfället.

Min svåger har varit superduktig och har därmed sluppit allergier, gått ner mycket i vikt och blivit jättevältränad. Heja! Själv är jag helt klart på rätt väg. Kanske inte i mitt livs form, men i mycket bättre form än på länge. Jag har bara tagit en Ipren på två månader och har inte haft något endaste migränanfall. Efter att ha haft kräkmigrän en gång i månaden de senaste två åren går det inte att beskriva vilken lättnad det är att slippa! Min dotter med kräkfobi tycker att det är ännu bättre än vad jag själv tycker...

Jag kan intyga att det är värt att satsa på sig själv, att sätta sin hälsa framför sina rädslor och att våga utmana sig själv. Jag står här och hejar på alla som behöver uppmuntran.

Operationsuppdatering.

Operationen gick jättebra, men det visade sig att de hade missat att mamma hade lunginflammation... Först missade de att hon hade struma i flera år, trots mammas egna misstankar och sjukdomen i familjen, och sedan detta. Alltid något man ska lära sig. Att vara tacksam för att hon i alla fall lever och har rösten kvar, kanske? Jag är också glad över att hon verkar ha fått en väldigt duktig kirurg.

Måndag igen.

Måndag = Mammas operation. Inte roligt, men absolut nödvändigt. Jag kommer att gå på tå hela dagen tills jag vet hur det har gått...

Måndag = Kortskissen. (Inget kort från mig den här veckan.)

Måndag = Spännande jobbsamtal. Spännande som i lite läskigt, men mest väldigt... spännande.

Måndag = Schemat tillbaka till normalt läge för barnen. Tre stycken stojande, stora barn i vår lilla hall klockan sju på morgonen. Är de mina, våra? De där stora?

Måndag = Ännu en kvart med Paolo, denna gång med förbränningsprogrammet. Inte fullt lika fruktansvärt som "mage, rumpa, lår", men effektivt.

Måndag = Ny vecka, nya möjligheter och höst i luften. Jag älskar den här tiden på året. När andra deppar ihop känner jag luft under vingarna och nytt hopp.

Krämpor och elände.

Jodå. I går kväll när jag skulle lägga mig tyckte jag att baksidan av vaden kändes så konstig. Jag tittade och blev alldeles förskräckt, eftersom jag hade ett slags stort blåmärke, men mer rött och varmt. Det ömmade lite då jag tryckte på det och jag trodde jag hade fått en propp. Jag bestämde mig för att sova och ringa till vårdcentralen om det fortfarande var så där konstigt då jag steg upp. Sure enough. "Märket" var inte riktigt lika stort eller svullet, men det såg fortfarande inte bra ut, så jag ringde vårdcentralen. De skickade mig vidare till Lättakuten på Huddinge sjukhus. De i sin tur skickade mig vidare till vanliga akuten. Läkaren som jag så småningom fick träffa konstaterade med bara ett ögonkast att det troligtvis rörde sig om en sjukdom som de otäcka små fästingarna bär på. Japp. Borrelia. Nu sitter jag alltså här, glad över att det inte var någon propp. Av två dåliga ting väljer man ju det bättre alternativet!

Solen skiner!

Promenad runt sjön. Sol i ögonen för första gången på många dagar och det kändes så skönt! När jag kom förbi "damernas badbrygga" såg jag att en av de tre baderskorna hade tagit tillfället i akt till ett dopp. Förra året var de i den 17 april. Det kanske de var i år också. Det vet ju inte jag eftersom jag inte hade kommit igång med mina Långsjörundor vid den tiden!

I kväll ska sonen och hans klass ha sin årliga soaré i skolan. Det ser jag fram emot! Förra året fick vi en riktig toppenföreställning. Det är kul när en hel klass med musikintresse gör gemensam sak för att roa sina nära och kära. (Förvisso med målet att tjäna massor av pengar till klasskassan, men jag betalar gärna de pengarna om jag får en härlig föreställning på köpet.)

Förresten har jag upptäckt en ny, oväntad favorit. Stefan Gunnarsson (en av pianisterna i Så ska det låta för er som inte har en aning om vem det är, det hade inte jag) har gett ut en platta med skön musik. Han spelar en massa olika instrument och har skrivit det mesta av låtarna själv. En av låtarna skrev han musiken till då han var 13 år. Grymt.

Nu ska jag plantera de där stackars krukblommorna som stått i sin kasse i en vecka sådär. Påskliljorna ser så förskräckligt trista ut i sin bytta, så jag ska gräva ner dem i någon rabatt så de kan förgylla våren nästa år också.