Söndag.

Jag och de två äldsta barnen har en skön söndageftermiddag. Jag förbereder middagen till fina vänner som inte längre bor så nära (och oss själva förstås, vi tänker inte sitta och titta på när de andra äter). G och E läser och läser och läser. Jag vet inte om Charles-Édouard Jeanneret hade tänkt sig att man skulle sitta precis så här i hans liggfåtölj, men vad vet jag? Det verkar ju fungera alldeles utmärkt.

Lillasyster väljer ett mer traditionellt sittande. Hon har just upptäckt att det finns tre böcker till i en serie där hon nu håller på att läsa den femte boken. De tre andra böckerna verkar inte finnas översatta varken på biblioteket eller hos de större nätbokhandlarna. Vojne, vojne! Vad göra?

Själv ska jag ner och baka ut bröddegen. Fast innan dess stoppar jag säkert en sådan här färgglad liten mumsig grej i munnen fast jag vet att jag inte borde. Suck!

Solen skiner...

... jag tar en liten jobbpaus och konstaterar att även om det är kallt ute så skiner i alla fall solen. Jag hängde ut täcket på vädring i morse och nu är det solvarmt och iskallt på samma gång. Sovrummet luktar fräscht och jag är så glad över att den värsta och kallaste delen av vintern är över!

Det här är vår tvätthög. Jag älskar tyget i sonens rutiga, turkosa skjorta. Jag vill ha en likadan, men jag antar att han inte riktigt skulle uppskatta om hans ömma moder struttade omkring som någon slags sub-tvilling.

Yngsta dottern är genomförkyld. Inspirerad av förkylningen och gårdagens radioreportage om friganer bestämde jag mig för att göra en soppa av de något vissna grönsakerna som låg inklämda längst ner i kylen och de överblivna, ungerska bratwurstarna. Soppan blev fantastiskt god. Mums! Soppa gör mig glad.

Efter att ha läst om den här boken i Fridas blogg (Jag tror i alla fall att det var där...) blev jag väldigt intresserad och beställde den tillsammans med några kokböcker på rea. För en typsnittsnisse är det här en riktig guldgruva. Att det följer med en cd med fria typsnitt gör ingenting alls!

Rolig helg!

I går hade jag en riktig toppendag. Jag och några av kusintjejerna åt dessertbuffé på Berns (95 kr, fantastiskt goda kreationer som jag verkligen kan rekommendera), mamma fick goda besked om något som känts jobbigt och så hade vi minisläktträff hemma i soffan hela kvällen (och halva natten) lång. Härligt!

I morse var det bara att stiga upp klockan sju. Som klassförälder var det mitt ansvar att fixa frukost till 29 fjortonåringar och två tappra mammor som hade sovit över i en lokal här i närheten. Barnen hade skött sig väl, men några av dem hade inte sovit någonting. Ack, den ljuva ungdomen!

Eftersom vädret har varit så sunkigt stora delar av dagen har jag passat på att läsa i den bok som jag och maken köpte i onsdags medan vi väntade på sonens konsert. Boken i fråga heter Ingen tar skit i de lättkränktas land och är skriven av David Eberhard. Jag sitter med hjärtat i halsgropen mest hela tiden då jag läser. Eberhard sätter gång på gång fingret på det som jag anser vara samhällets största problem. Vi är folket som har alla rättigheter, men inte längre några skyldigheter. Människor blir kränkta av än det ena och än det andra. Det är samhällets fel om det går snett för våra barn eftersom det är samhällets skyldighet att ta emot samma barn i diverse skolor från tidig ålder och därmed fostra dem. (Det är ju pedagogerna som vet hur man uppfostrar barn, inte föräldrarna.) Personer med otillräckliga svenskkunskaper känner sig kränkta om de inte får bli svensklärare. Vi har rätt att bo kvar när arbetstillfällena tar slut. Då får andra betala för oss. Nej, jag ska inte skriva mer. Snälla, läs boken!

Böcker.

Ah! Doften av gamla och nya böcker, ljudet av bladvändningar och de obligatoriska harklingarna, smygandet mellan bokhyllorna... I långa perioder har jag spenderat massor av tid på bibliotek. Det har också blivit många timmar i en och annan bokhandel, som den här till exempel. Fast det är Stanford Bookstore som är min favorit förstås.

Hur skulle världen se ut utan böcker? Jag kan inte riktigt se charmen i en sådan där läsplatta, utom kanske då det gäller rena läseböcker. De digitala fotoramarna har nog kommit för att stanna, men jag tycker inte att de är speciellt roliga om man jämför med ett fotoalbum. Det ska dock bli spännande att följa utvecklingen. Tills jag vet något annat ska jag njuta mer av att spendera en och annan timme på biblioteket i huvudorten. Gratis! (Ja, eller så kan man se det som ett utnyttjande av betald skatt.)