Ingarö.

Ingarö, lördagen den 4 juni 2011. (Detta smultronställe tackar vi makens gamla flickvän för.)

Naturen är så vacker i all sin enkelhet.

Sol, värme, bris som man inte fryser av. Underbart. (Fast myrorna var mindre roliga.)

Svenska jordgubbar. Premiär! Söta och goda, precis som utlovat.

Ännu en premiär. Hu! Jag själv doppade inte ens tårna.

På väg tillbaka till bilen fick jag den här bilden i mitt blickfång. Lite japanskt, eller hur?

Härlig eftermiddag.

Vi fick finbesök i eftermiddags. Hela familjen var rätt slö så här helgdagen till ära, men vi vaknade till lite när min syster och hennes små godbitar kom.

Det här är killen som har full koll på hur man använder en iPhone. Hans moster hänger inte med i svängarna då han sätter fart med spelfingrarna!

Mor och dotter i husets skönaste stol. Jag förstår att de gärna besöker S rum då de kommer på besök. Hon har det vackraste ljuset och den bekvämaste sittplatsen. Det är bara den giftgröna väggen som behöver målas om. Jag har en burk silverfärg. Undrar hur det skulle bli med den...

Maken har alltid tankar som snurrar runt i skallen. Till och med då han tar en tupplur är skrivpennan beredd att nedteckna spännande och revolutionära idéer.

Det här är säkert en jättevanlig trädgårdsbuske, men jag har inte orkat ta reda på vad den heter. Fin är den i alla fall då grenarna liksom trillar som ett vattenfall från berget. Jag blir glad varje gång jag ser den. Någon som vet namn?

Rapport med skrytvarning.

I går ringde S halv två och berättade att de hade slutat en timme tidigare än vanligt p g a långhelgen. Hoppsan! Vi hade planerat att hon skulle ta med alla tjejklasskompisarna (sexton stycken, de andra fyra skulle åka direkt till sina lantställen) hem efter skolan och att föräldrarna sedan skulle plocka upp dem klockan sju. Jag såg fem timmars högljutt kacklande och kaos framför. Nog för att jag hade förberett en massa material, men skulle de inte tröttna efter ett tag? Vilken tur att bussarna var försenade, att tjejerna gick till Centralen från skolan och att alla som kom blev helt pysselabsorberade!

Jag hade fixat tacos, köpetårta (höjden av lyx enligt S) och en stor godisskål. Min "chef" hade skänkt en massa gamla produktprover, så det fanns pyssel överallt. Vi hade också laddat upp med pärlplattor och inspiration att göra halsband och örhängen, så nog fanns det att göra. Jag visste att ett par av kompisarna är lika glada i pyssel som vi, men de andra... Låt mig bara säga att de var helnöjda! Jag var den mest avundsvärda mamman i hela världen och vårt hem var Pysselparadiset. Dessutom hade jag i min iver att fixa en godisskål som inte skulle vara rena bakteriehärden valt klubbor, kolor och karameller med omslag och tuggummin (man kan köpa mina gamla favoriter Jenka, Shake, Dance och vad de heter i påsar), och hade tydligen fått till den ultimata godisblandningen. Ja, det kan ju också vara så att denna samling tio- och elvaåringar var ovanligt positiva, men de var så glada, tacksamma och nöjda att jag var riktigt överraskad!

Jag var ensam vuxen, men kalasföremålet var vänlig nog att rycka in som instruktör i stället för att pyssla själv. Med anledning av detta tog jag bara tio bilder. Hälften var dåliga och hälften gick inte att använda. Här får ni i alla fall se de goda tårtorna i sin suddiga prakt.

Långhelgen gjorde att det var tjockt av bilar ut ur stan, så de sista gästerna åkte inte hem förrän halv åtta. S kalas var enligt några av gästerna "det bästa kalaset någonsin" och enligt resten "jätte-, jätteroligt"! Jag kan konstatera att det var en fest som jag oroade mig över helt i onödan.

Ännu en granne...

... har gått bort. Två av de fem familjer som bor runt vårt hus har förlorat en man och make. Två kvinnor har blivit änkor. H var åttio år och hade varit sjuk länge, men hans fru var ändå oförberedd. Det är svårt att hjälpa till. Vi finns här. Vi äter middag varje dag. Du kan alltid komma förbi. Jag undrar om de förstår att jag faktiskt menar det jag säger?

Kalas.

Vår yngsta fyller år en vecka innan jul. För tio månader sedan började hon planera sitt kalas. Hon funderade på hur hon skulle lösa problemet med att klasskompisarna skulle bytas ut, vad gästerna skulle få att äta och vad man skulle göra när maten och godiset var uppätet. Dessa funderingar har gått många rundor sedan dess. Kalaset blev uppskjutet. Och uppskjutet. Och uppskjutet. Ända tills idag. Idag smäller det! Vi ska ha Pysselkalas, trots att storasysters körledare inte gav henne ledigt. (E har pysslat sedan hon var pytteliten och har både pedagogiska och inspirerande talanger. Jag hade kallt räknat med hennes assistans. Varken maken eller sonen kan fylla hennes skor... Men, men. Har man viktiga uppdrag så har man.) Det är laddat med tacos, tårta, godis och massor av pysselmaterial här hemma. Nu hoppas vi bara på att alla som kommer tycker det är lika roligt med pärlor, papper, lim och andra pryttlar som vi gör. Håll tummarna!

Ps: Min söta lillasyster skickade ett Må bättre-paket. Tack, tack T! Jag blev så glad och genast lite piggare. Carmexburken hade allra bäst uppiggande effekt.

Poeten.

Där ligger hon i spillror medan livet runt omkring fortsätter som om ingenting hade hänt.

Det krasar när hennes medmänniskor klampar rätt över henne, men de hör ingenting.

Hon ler. Nickar försiktigt och skrattar till.

Det låter så ihåligt, så falskt.

I morgon ska hon klä sig i fetvadd och plåster.

Då kanske det känns bättre...

Dagens tips.

Om ni är som jag och gillar att ha lite papper att välja bland då det är dags för presentinslagning kanske ni tycker det är jobbigt med hur ni ska härbärgera dessa rullar. Jag har mina i en gammal soptunna, modell högre. Det funkar jättebra! Tunnan är lätt att flytta och tar inte så mycket plats. Dessutom har jag bra överblick och missar inte ens de små guldkornen fast de försöker gömma sig.