Goda grannar.

Idag fick vi reda på att vår fantastiska granne Åke gick bort för någon vecka sedan. Åke har hjälpt oss så mycket under de tio år vi har bott här. De första åren skottade han om det snöade då vi var bortresta, han och hans fru tog alltid en lov om vårt hus då vi inte var hemma och så hade han alltid något fint att säga då vi träffades. Eller något spännande skvaller... Han var kvarterets, ja, hela områdets, mittpunkt!

Vår Åke var allt annat än tråkig, men med det namnet finns det bara en låt jag kommer att tänka på. Så Åke, den här är till dig! Tack för allt du gjort för oss.

Sorg och tacksamhet.

Det här inlägget är ditt, P... Jag är tacksam över att jag fick lära känna dig och för de samtal vi har haft genom åren. Jag är tacksam över att du fick mig att se verkligheten ur ett nytt perspektiv och att du påminde mig om hur viktigt det är att våga göra det som är rätt också när det är obekvämt. Jag är tacksam över ditt exempel, att du lärde mig att aldrig ge upp. Jag blev alltid så glad av att träffa dig! Jag lovar att skicka en glad tanke till dig då och då. Just nu är jag bara ledsen. Jag är ledsen för din familj som blir kvar här en stund till, utan dig. Jag är ledsen för att jag inte sa det jag tänkte säga sist jag såg dig. Men vet du, jag är glad över att du har fått ro nu. Så, tills vi möts igen...

Om att vara på rätt plats vid rätt tid.

Varje tisdag har yngsta dottern pianolektioner. Hon brukar skynda sig och hinner oftast hem precis i tid för att slänga i sig en macka och åka med mig dit. Idag hade hon blivit kvar lite för länge i skolan, så hon fick sällskap av storasyster och hann inte längre än till pendeltågsstationen där jag plockade upp båda två för vidare färd mot Kulturskolan. Storasyster tyckte att det kunde vara mysigt att vara med mig en liten stund och dessutom slapp hon vänta på bussen och gå hela den hala vägen hem från busshållplatsen. Tur var det.

När vi bara hade suttit och väntat i bilen i fem minuter började hon få röda utslag vid ena ögat. De spred sig snabbt nedför kinden, bort mot andra halvan av ansiktet och ner över bröstet och vidare. Vi råkade sitta i bilen precis utanför Närakuten, och efter en snabbkonsultation med maken över telefon bestämde vi oss för att gå upp dit. Undersköterskan i kassan tog en snabb titt på E, skrev in henne och tog henne direkt till läkaren som snabbt konstaterade att hon behövde omedelbar hjälp. Svår allergisk reaktion, hon som aldrig varit allergisk mot någonting! Som tur var fick hon inga andningssvårigheter. På bara några minuter, med lugn, proffsig och förtroendeingivande hjälp av läkare och sköterskor, låg hon på en brits med blodtrycksmanschett, syremätare, spruta i låret och tablett i magen. En timme efter första prickarna vid ögat kunde vi gå från akutmottagningen på lite darriga ben, men med en tjej som ändå var i fint skick igen.

Tack och lov för att vara på rätt plats vid rätt tid!

Happy Thanksgiving!

Jag är glad över att jag är jag och att min stund på jorden är nu.

Kalkondagen betyder god mat, men mer än något annat är det en dag för eftertänksamhet. Det är så lätt att fastna i negativa tankemönster. Att gå omkring som en strålande optimist dag ut och dag in vore nog rätt enerverande för människor runt omkring, men nog skulle jag också må bättre av att oftare påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Vad är du tacksam för?

Idag fick jag ett så fint litet paket i posten. Det påminde mig om vad en utsträckt hand kan betyda. Små gester som inte kostar på mer än lite tid och engagemang från min sida kan göra all skillnad i världen för den som står på mottagarsidan...

Tacksamhet.

Inte för att fotot är speciellt vackert eller mer värt att visa än något annat, utan mer för att tala om hur tacksam jag är över att få ta del av något som gör mig så glad. Jag är till och med glad över mossan i gräsmattan. Tänk så lätt det var att plocka upp en tuss och lägga i amarylliskrukan som dekoration! Det gick på ett ögonblick. Mossan ser man inte så bra här, men den ligger där.

Jag är tacksam över en sak till. Idag tog jag på mig mina bruna favoritbyxor och de är inte bara lagom, utan nästan lite stora. Jag är glad. Nu snuddar jag ett hälsosamt BMI. Låren går inte ihop. Jag kan nästan lyfta upp mig själv på stången i dörrposten på övervåningen. Resultatet kommer av att jag skrivit ner varenda sak jag har ätit. Jag funderar på att göra samma sak med min tid. Skriva timrapporter för att inte bara låta tiden gå till onödigheter. Fast det är kanske att överdriva...

Nåja, nu är det hur som helst dags att byta blogg mot jobb. Ha en fin dag!

En dag, men inte som alla andra.

Maken nämnde att det visst är konstigt att löven hänger kvar så här länge på träden. Jag har inte ens tänkt på det. Mig gör det ingenting att jag slipper kratta eklöv i stora högar. De kan gott hänga kvar tills i vår, för man måste ändå ta en sista omgång då också.

I morse kom jag körande längs vår förortsgata, såg björklöven i rännstenen och tyckte att de var värda att förevigas. Snart nog är de mull och alla har glömt hur de gjorde världen lite vackrare.

I kväll ska sonen dra sitt strå till stacken. Han ska tillsammans med sin klass köra bakom Annika Ljungberg och någon tatuerad kille som kallar sig ROCK STAR på insamlingsgalan för världens barn. (Fast de går i skolan som vanligt och ska vara hos SVT från 13 till 22, så han var lagom glad i morse då han tyckte att livet bara är en lång radda dagar med för lite sömn.)

Förlåt Anja, nu blev det visst ett inlägg med en jättestor bild. Hoppas att du kom förbi den och kunde läsa! :)

Ode till Martin Ljung.

Martin Ljung är en person som har bidragit till det goda hos mänskligheten. Tack, Martin!

Skojten. (Roligast!)

Ester.

Lingonben.

Viking.

Äsch. Tittar ni på de här YouTube-klippen kan ni själva klicka er vidare.