Mmm, det doftar gott!

Jag njuter av att slippa den instängda vinterdoften i huset! Dörrar och fönster står på vid gavel och jag känner mig så mogen eftersom barnen klagar på att det är kallt medan jag påpekar hur nyttigt det är att vädra.

Joggingrundan i morse gick sådär. Småbarnen från grannskolan hade betydligt bättre fart på benen än jag själv. Å andra sidan kände jag mig peppad av deras blotta närvaro. Jag ville ju inte verka vara en trött tant, så jag knatade på så gott jag kunde. Efter en underbar stretch, en ännu bättre sval dusch och ett glas isvatten är jag redo. På dagens schema står en utflykt till makens mormor. Inköpslistan och kåldolmarna väntar på mig, så det är dags att lyfta!

Ps: G:s konsert i går var både upplyftande och energigivande. Bäst var det Pippi-potpurri som en av mammorna i klassen, Margareta Bengtson (f d Jalkéus), gjort. Kul att basarna nu börjar få en riktig botten. Det var drag under galoscherna, må jag säga!

Ps 2: Nu är vinnarna i You Dos bloggpremiärtävlingar utsedda. Här hittar du dem.

Do what is right, let the consequence follow...


Battle for freedom in spirit and might! (Mens sana in corpore sano.)

I morse hade jag två val.

1. Gå och lägga mig och sova en timme till efter att ha fått iväg barnen till skolan. (Jag lade mig alldeles för sent i går kväll.)

2. Ge mig ut på en joggingtur i spåret.

Jag kan stolt meddela att jag gjorde rätt val. Det innebar viss obehagskänsla i form av illamående eftersom jag inte hade väntat tillräckligt länge efter frukosten och benen värkte då jag pressade mig själv lite extra hårt, men jag gjorde det! Jag joggade nästan hela rundan och hann förkovra mig under tiden eftersom jag hade lånat makens iPhone, så nu känner jag mig stark och glad och redo att hjälpa min syster fixa huset som ska fotas inför försäljning.

Härlig start trots allt.

Jag vaknade ovanligt utsövd idag och kände ett trängande behov av att gå på toa (som varje morgon, ingen nyhet). Gick i sakta mak och drog upp rullgardinen och konstaterade nöjt att det är så ljust om morgnarna nu! Efter toalettbesöket gick jag ut i köket för att dricka ett glas vatten och såg till min förskräckelse att klockan var 7.24. Milda makaroner! Ropade på G och E (S har konsertvecka och är ledig idag), fixade mackor, dricka och bananer till dem och drog på mig träningskläder. Klockan hade inte ens hunnit bli tjugo i åtta då vi satte oss i bilen. Jag körde dem till pendelstationen. De hann med ett tåg som går en kvart senare än det de brukar ta, och då hade de till och med hunnit äta frukost! Inte dåligt. Vi var alla tre väldigt nöjda då jag släppte av dem utanför Pressbyrån.

Eftersom jag redan hade kommit igång med en rivstart tänkte jag att det var dags att inte bara ta en promenad, utan faktiskt ge mig ut i spåret igen. Planen var att gå raskt och klämma in några minuters joggande här och där. Efter en banan-blåbär-mandelsmör-smoothie hade jag tydligen hur mycket energi som helst, för i ett nafs hade jag tagit mig runt de drygt två kilometrarna och det med den äran. Kanske var det att jag lyssnade på en Stanfordföreläsning om St. Augustine (Augustinus) som fick det att gå så lätt? Gotta love iTunes University! (Och det faktum att jag fick låna makens iFån.)

Kom igen!

Jag kände att det var dags att bryta min negativa spiral. Efter att ha varit småsjuk mer eller mindre hela senvintern har min träning helt hamnat i skymundan. Jag har helt enkelt slutat röra på mig mer än nödvändigt, vilket naturligtvis är helt förkastligt! Idag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag har inte varit sjuk på minst två dagar och tänkte att det var bäst att inte gå ut allt för hårt, för då vet jag att det går åt skogen på en gång. Därför tog jag en halvtimmes promenad i ganska rask takt och fick igång flåset utan att jag för den skull blev helt utmattad. Det var så skönt! Steget från att inte träna till att ta första steget är gigantiskt. Att utmana sig själv och trappa upp träningen är en annan femma. När man väl börjat se resultat är det spännande att utmana sig själv!

Mitt favoritträd på just den här rundan får mig att tänka på Pippis sockerdricksträd. Jag kan bara inte låta bli att sakta ner stegen och kika ner i hålet då jag går förbi här!

Vädret gick från det här...

... till det här på bara några minuter. Nu knakar det i hela huset av vindbyarna som ilar förbi. Det är dock frisk, ny luft som rensar huvudet på tunga tankar! Tänk, jag frös inte ens om öronen då jag var ute trots att det blåste så. Det har jag inte upplevt sedan tidigt i höstas tror jag.

The Biggest Winner!

Alltså, ba', liksom! Jag har inte ord för att uttrycka hur lycklig jag känner mig nu. Det måste vara den otroliga endorfinkick jag fick då jag var ute i spåret och joggade nyss... Jag gick bara tre gånger, i tre uppförsbackar (sammanlagt säkert mindre än tre minuter) och joggade resten. Solen sken, fåglarna kvittrade inte (för jag hade hörlurar och lyssnade på P4, den enda radiokanal som inte brusar då jag springer rundan), de gyllene höstlöven glittrade och jag njöt verkligen av att känna att jag inte flåsade. Och då har jag ändå firat födelsedag hela veckan och ätit alldeles för mycket chokladtårta. Tjoho!

Jag vinner!

Det känns så härligt! I morse gav jag mig ut i elljusspåret igen. Redan under uppvärmningen märkte jag att det gick lättare än för några dagar sedan. Jag såg yngsta dotterns gamla fröken stå med sin klass i ett fint led, två och två, skanderandes "Inga bilar, inga troll, titta nu åt båda håll!". Bara det fick mig ju på riktigt gott humör redan innan jag hade börjat jogga.

När jag väl hade satt igång påminde jag mig själv om att tänka intervall igen. Jogga två minuter, gå i en, jogga i tre minuter, gå i en... Efter några sådana omgångar hamnade jag mitt i ett orienterande tonårsgäng, antagligen från min gamla arbetsplats. Träffar man på ett gäng tonåringar kan man ju inte visa sig svag. Jag joggade på och klarade mig riktigt bra! Rätt vad det var var jag framme vid vägen igen. Otroligt! Nu ska jag bara komma på hur man sköter joggtekniken för att slippa ont i höfterna. Någon som vet?

Andreas Johnson är kanske inte riktigt jämn i sina låtar, men jag gillar mycket av det han har gjort. Den här låten, Solace, är temat till Biggest Loser Sweden. Pompös A-ha-känsla som riktigt griper tag i mig. Den borde funka bra i hörlurarna då jag är ute och svänger mina lurviga.

Tro det eller ej...

... men jag tror att Paolo Roberto har pumpat upp hjärtat på mig efter ett gäng kvartspass. Jag skulle aldrig låta någon titta på mig då jag tränar, för jag ser verkligen inte klok ut, men uppenbarligen hjälper det. Jag var nämligen ute och gå-sprang i spåret nu på morgonen och kan konstatera att jag nog höll mig joggandes en tredjedel av sträckan! Intervaller är den enda vägen att gå enligt "Doctor Brian" och jag tror på honom. I alla fall tills Jillian från Biggest Loser kommer hit och blir min PT.

Lisen har varit vänlig nog att ge mig ett bloggpris. Det var snällt av henne! Tydligen ska man berätta sju saker om sig själv och sedan skicka vidare priset till sju andra bloggare. Jag är lite tråkig, men det tänker jag inte göra. Jag berättar ofta saker om mig själv här i bloggen. Det går bra att läsa bakåt om man vill veta något. Hihi! När det gäller andra bloggare har jag svårt att välja. Det finns så många fina bloggar, så jag delar med mig till alla som jag brukar hälsa på och som kanske hälsar på här också. Grattis!

Slavdrivare...

Hrmff... Det borde vara förbjudet att köra så med stackars otränade, medelålders tanter! Hör du det, Paolo? Eller ska jag kanske vara tacksam över att du inte gör skillnad på folk och folk, utan ger samma möjligheter till kondisträning för alla?

Jag har haft en tränings-dvd med Paolo Roberto liggandes vid teven rätt länge nu. En kvart om dagen, två olika program, och reklam för Paolos sida motimate.se följde med en Topphälsa-tidning. Jag gillade konceptet och tänkte att en kvarts träning borde väl till och med jag klara av. Jag hade inte räknat med Paolos tempo, men till min fördel kan jag säga att jag nu faktiskt har lagt en kvarts träning bakom mig. Jag körde det värsta jag kunde och orkade och flåsade som en blåsbälg. Det stod något om att kolla pulsen då och då, men jag tror att det hade varit negativt för min del. Den pulsen var det visst "Doktor Brian" tyckte jag borde göra något åt. Visst har det blivit bättre den senaste månaden, men tydligen inte lika bra som jag hade inbillat mig.

Nåja. Jag fortsätter, och så länge det går framåt är jag nöjd! Idag ska jag dra med de familjemedlemmar som vill till min gamla arbetsplats för att kolla in de nybyggda, efterlängtade lokalerna. En och annan gammal kollega lär dyka upp. Kul!

Och efter x antal Ballerina...

... fick jag ju ta mig i kragen. 50 raka sit-ups och 25 sneda per sida. Jag vet att jag har klarat 200 på raken, men det måste ha varit i något annat liv. Tur att jag i alla fall kom ihåg att stretcha efteråt. Det ger mig kanske en chans att ta mig upp ur sängen i morgon bitti.