Jag kände att det var dags att bryta min negativa spiral. Efter att ha varit småsjuk mer eller mindre hela senvintern har min träning helt hamnat i skymundan. Jag har helt enkelt slutat röra på mig mer än nödvändigt, vilket naturligtvis är helt förkastligt! Idag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag har inte varit sjuk på minst två dagar och tänkte att det var bäst att inte gå ut allt för hårt, för då vet jag att det går åt skogen på en gång. Därför tog jag en halvtimmes promenad i ganska rask takt och fick igång flåset utan att jag för den skull blev helt utmattad. Det var så skönt! Steget från att inte träna till att ta första steget är gigantiskt. Att utmana sig själv och trappa upp träningen är en annan femma. När man väl börjat se resultat är det spännande att utmana sig själv!
Mitt favoritträd på just den här rundan får mig att tänka på Pippis sockerdricksträd. Jag kan bara inte låta bli att sakta ner stegen och kika ner i hålet då jag går förbi här!
... till det här på bara några minuter. Nu knakar det i hela huset av vindbyarna som ilar förbi. Det är dock frisk, ny luft som rensar huvudet på tunga tankar! Tänk, jag frös inte ens om öronen då jag var ute trots att det blåste så. Det har jag inte upplevt sedan tidigt i höstas tror jag.
