24 små paket...

... ska jag slå in. Helst vill jag bli klar i kväll, så jag kanske borde sätta fart?

Jag vill först dela med mig av en inspirerande lista som fick mig att känna för att sätta igång med en massa roligt, helst nu på en gång!

Svägerskan i Australien och hennes man ska få ett litet julpaket. I det lägger jag Måns Zelmerlöws julskiva. (Hm, låtsas att du inte har läst det här, K!) Jag har tjuvlyssnat och kan konstatera att den är så där, som dottern skulle säga. Dock kan jag inte sluta lyssna på sista låten, en duett mellan Smöret och Pernilla Andersson. Jag kan inte höra mig mätt på Pernillas röst! Den går liksom igenom alla skal och lock och lådor. (Melodin är underbar, stämmorna likaså. Texten är totalt meningslös och jag funderar på att be om en ny version med en text som berör på samma sätt som resten av låten.) Nästan lika fascinerande som Pernillas röst är det faktum att hon är tillsammans med Dregen. Det gör mig väldigt nyfiken på hur han är som person...

Kom nu då, Advent.

Min julkänsla har rubbats lite av att så många affärer har pyntat alldeles för tidigt. Handeln har kommit på att julen blivit lite inne igen. Inredningstidningar och dammagasin har gett ut speciella julutgåvor som stått i tidningshyllorna i flera veckor. Pust. Jag som egentligen älskar julen och brukar spela julskivor redan i slutet av oktober! Nåja, det löser sig väl.

Nu har jag i alla fall dekorerat och satt fram några hyacinter och amaryllisar. Julgardinerna hänger på halvtork. De ska bara pressas och hängas upp. En tredimensionell stjärna som vi köpte på Granit i förra veckan är monterad och upphängd i köksfönstret. Cloettas Juleskum och nötter ligger i skålar runt huset. Huset storstädades till Thanksgiving. Några fönster har jag inte putsat, men det får vara. Om en stund ska jag upp på vinden och plocka ner allt julpynt, stjärnorna och adventsljusstakarna. Håll tummarna för att den rätta stämningen infinner sig då!

För övrigt kan jag tala om att kameran bröt ihop i går. Gah! Det gjorde tvättmaskinen också. En förlorad bh-bygel som försvann innan sommaren hade antagligen brutit sig loss och slamrade nu omkring utanför tvättrumman. Min händige ingenjörsmake plockade isär diverse delar, opererade maskinen med en potatisprovsticka från Hemslöjden i Västervik och lyckades bringa maskinen tillbaka till fullt fungerande. Kameran är dessvärre fortfarande ledsen och vägrar samarbeta. Den kanske inte heller har hittat den rätta julstämningen...

Tecken på småbarn i huset...

1. Snorränder på alla ens kläder.

2. Att man går omkring som i dimma efter en något, hm, bruten nattsömn.

3. Kaplastavar som man snubblar på överallt.

4. Blöjor utanför dörren på trappan (min lillebror klagade för många år sedan på hur man blev hälsad utanför vårt hus, men det var innan han själv hade fått barn).

5. "Monna, Monna, Monna, kolla hä, kolla hä!"

Ganska härligt, om jag får säga det själv. Fast jag kommer ihåg att det var rätt skönt att få en kväll för sig själv då och då när barnen var små. En av de "räddande änglarna" under de åren var det besökande underverkets mamma. Rätt smidigt att hon var utan barn då vi var mitt uppe i småbarnsåren och att våra barn har blivit stora nu då hennes är så små.

Finbesök.

Den här lille killen har gjort min dag väldigt rolig så här långt. Jag hoppas det fortsätter lika bra!

Lilla handen sitter som en smäck i fickan! S går i trappan med den där, jagar sin moster med den på plats och bygger Kaplastavar med en hand. (Ja, den andra är ju klistrad i fickan.)

Med bestämda steg... Lilleman hörde andra barn leka på lekplatsen alldeles bakom vårt hus och satte fart för att få sällskap. När han kom fram stod han mest bakom mitt ben. Jag hade väldigt trevligt i alla fall, för jag stod och pratade med yngsta dotterns gamla dagmamma som hade massor att berätta!

Fotografier som inte planeras blir ofta favoriter hos mig. Det här gick av för att jag råkade ha fingret på avtryckaren. Konstigt att det kunde bli så skarpt som det ändå blev. "Gloriahår" är så fint! Funkar bra på lintottar.

Lite mysigt med vinter ändå.

Levande ljus i lyktan på trappan gör genast vårt rätt fula 70-talshus 100% snyggare och framför allt mer inbjudande!

Massor av fåglar kommer på besök till oss varje dag. Idag ser det ut så här på altantrappan precis utanför dörren.

Den här stackars blåmesen var mer hungrig än rädd och satt i givakt, helt blickstilla som en pinne, medan jag smög mig närmare med kameran. Till slut tyckte jag synd om henne, knäppte bilden och skyndade mig in igen.

Happy Thanksgiving!

Jag är glad över att jag är jag och att min stund på jorden är nu.

Kalkondagen betyder god mat, men mer än något annat är det en dag för eftertänksamhet. Det är så lätt att fastna i negativa tankemönster. Att gå omkring som en strålande optimist dag ut och dag in vore nog rätt enerverande för människor runt omkring, men nog skulle jag också må bättre av att oftare påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Vad är du tacksam för?

Idag fick jag ett så fint litet paket i posten. Det påminde mig om vad en utsträckt hand kan betyda. Små gester som inte kostar på mer än lite tid och engagemang från min sida kan göra all skillnad i världen för den som står på mottagarsidan...

Pajproblem.

Det ligger en rökridå över hela vårt hus. Jag fick världens flashback och började tänka på farmor och hennes struvor då min fina pekanpajsdeg bestämde sig för att svämma över lite i ugnen. Med tanke på hur mitt minne reagerade måste jag har varit i Klackamåla någon gång då farmor friterade sina struvor! Tänk vad dofter och känslor kan trigga. Det är ändå rätt otroligt.

Jag älskar alla sorters nötter och är evigt tacksam över att jag varken är allergisk själv eller gift med någon som är det. Tänk att alltid vara rädd för att sätta igång en allergisk reaktion hos sin älskling om man råkat äta en nöt här eller där! Jag älskar inte bara naturella nötter. Nästan allt nötigt går ner. Nötkakor, müsli med nötter, nötgodisar och så det ultimata. Pekanpaj. Mmmm.

Receptet jag använde till förra Thanksgivingmiddagen var jättebra, men idag vågade jag mig på att testa "The Pie That'll Make You Cry" som Pioneer Woman lade upp i sin blogg i oktober. Tja, den har redan lyckats få mig att gråta trots att den står där nere alldeles orörd. Jag blir nämligen lätt tårögd av matos. Speciellt sådant som orsakas av överflödande pajdegssmör. Pajen ser väldigt god ut, så vi får hoppas att den smakar riktigt smaskigt och att den inte tagit smak av röken i ugnen. Ack, dessa i-landsproblem!

Huset är städat även om det inte precis luktar gott, så i morgon är det bara att ta itu med årets roligaste matdag!