Ingarö.

Ingarö, lördagen den 4 juni 2011. (Detta smultronställe tackar vi makens gamla flickvän för.)

Naturen är så vacker i all sin enkelhet.

Sol, värme, bris som man inte fryser av. Underbart. (Fast myrorna var mindre roliga.)

Svenska jordgubbar. Premiär! Söta och goda, precis som utlovat.

Ännu en premiär. Hu! Jag själv doppade inte ens tårna.

På väg tillbaka till bilen fick jag den här bilden i mitt blickfång. Lite japanskt, eller hur?

Svensk sommar!

Vet ni vad det bästa med att ha varit sjuk är? Är ni som jag är det känslan av att vara frisk, att inte känna smärta, att inte vara för varm, för kall eller för vad-det-nu-är... Jag känner mig lika ren som en gata efter ett sommarregn.

Här har ni svensk försommar då den är som bäst... Jag älskar doften av syrén, känslan av skolavslutning, studentfirande och andra festligheter och så älskar jag färgen! Jag gillar egentligen inte alls lila, men så här, i form av en syrénblomma, är färgen fulländad.

På framsidan har vi den syrén som gör mig glad varje gång jag sticker ut huvudet genom ytterdörren. Vi beskar den kraftigt för några år sedan och nu gläder den oss år efter år med en fantastisk blomsterprakt. Så här ser den ut om man ligger i gräset och tittar upp.

Färger som tillsammans får hjärtat att slå långsammare eller med mer kraft beroende på vad man behöver.

Känner ni doften?

In your face...

Ett av de uttryck mina kära barn (och min man) tycker om att använda sig av är "In your face!". Det skulle väl kunna översättas med "Ha!" så som de använder det, men det är nog inte den rätta betydelsen. Idag känner jag för att säga "In your face!" till någon, men det är ju inte trevligt. Därför säger jag "Ha en skön lördagkväll!" i stället.

I torsdags hade jag en liten trädgårdsmästare på besök. Jag tror att jag fyllde på vattenkannan ca 220 gånger, men så var hela trädgården ordentligt genomvattnad efter det. Samtidigt som lille N och hans lillebror W var hemma hos mig föddes ytterligare en (stor) lillebror. All American, men född i Sverige. Det blir en spännande historia att berätta när han blir större.

Jag gillar freesia. Freesia luktar väldigt gott. Till denna dag påstår maken att det var rosorna i vår bröllopsbukett som doftade så gott. Det gjorde de alltså inte.

Finns det coolare djur än igelkottar? Den här taggbollen bor nog någonstans i närheten, för vi får besök lite då och då. Alldeles orädd. Jag antar att jag också hade varit det om jag hade haft en dräkt med samma beklädnad!

Kom igen!

Jag kände att det var dags att bryta min negativa spiral. Efter att ha varit småsjuk mer eller mindre hela senvintern har min träning helt hamnat i skymundan. Jag har helt enkelt slutat röra på mig mer än nödvändigt, vilket naturligtvis är helt förkastligt! Idag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag har inte varit sjuk på minst två dagar och tänkte att det var bäst att inte gå ut allt för hårt, för då vet jag att det går åt skogen på en gång. Därför tog jag en halvtimmes promenad i ganska rask takt och fick igång flåset utan att jag för den skull blev helt utmattad. Det var så skönt! Steget från att inte träna till att ta första steget är gigantiskt. Att utmana sig själv och trappa upp träningen är en annan femma. När man väl börjat se resultat är det spännande att utmana sig själv!

Mitt favoritträd på just den här rundan får mig att tänka på Pippis sockerdricksträd. Jag kan bara inte låta bli att sakta ner stegen och kika ner i hålet då jag går förbi här!

Vädret gick från det här...

... till det här på bara några minuter. Nu knakar det i hela huset av vindbyarna som ilar förbi. Det är dock frisk, ny luft som rensar huvudet på tunga tankar! Tänk, jag frös inte ens om öronen då jag var ute trots att det blåste så. Det har jag inte upplevt sedan tidigt i höstas tror jag.

Lördagsbilder.

På väg mot toppen.

Det är bra att ha både någon och något som stöttar.

On top of the world!

Utsikt med sjöglimt.

Det är något med vatten , vind och utsikt. Eller hur var det nu? Jo, just det, sol, vind och vatten...

Nej, han fiskar inte, men det skulle man kunna tro.

Njuter av solskenet.

Med mina hala Timberlandkängor fick jag utnyttja den hjälp som fanns att tillgå på vägen ner. Tack Mannen!

Jag och alla mina rynkor. Glad i solskenet den här underbara lördagen! Tycker bara synd om min lilla systerdotter som ligger och har så ont och hoppas att de snart ska komma på hur de ska kunna hjälpa henne...

Dunsnö.

Snön lägger sig som ett mjukt täcke över förorten. Alla ljud tystnar och av stressen märks ingenting. Bussarna slirar vid hållplatserna och de extra pendeltågen är inställda, men just här är jag skyddad från allt.

Lite mysigt med vinter ändå.

Levande ljus i lyktan på trappan gör genast vårt rätt fula 70-talshus 100% snyggare och framför allt mer inbjudande!

Massor av fåglar kommer på besök till oss varje dag. Idag ser det ut så här på altantrappan precis utanför dörren.

Den här stackars blåmesen var mer hungrig än rädd och satt i givakt, helt blickstilla som en pinne, medan jag smög mig närmare med kameran. Till slut tyckte jag synd om henne, knäppte bilden och skyndade mig in igen.

Fånga stunden.

Det blev en sen kväll i går eftersom äldsta dottern hade konsert med sin flickkör inne i stan. Jag var där och lyssnade. Så vackert, men lite roligt också. Dirigenten Bosse Johansson är en äldre man med mycket humor.

Jag kände direkt att om jag var så trött som jag var då klockan ringde klockan sex skulle det vara ännu värre för barnen. De fick därför en halvtimme extra sovmorgon och amerikanska pannkakor till frukost och förutom det skjuts till pendelstationen. Måhända skämmer jag bort mina barn ibland, men för det mesta får de ta ansvar alldeles själva. Sådana här specialare gör att vi alla blir lite gladare och snällare mot varandra och andra. Humöret var på topp hos alla tre barnen då jag lämnade dem och förhoppningsvis har de kvar den känslan hela dagen.

Precis som andra tidiga morgnar slogs jag av hur vacker naturen kan vara då solens strålar precis tränger igenom. Jag tog en sväng med kameran i vår trädgård och passade samtidigt på att fylla på de glupska fåglarnas matförråd.

Ljuslyktan är en riktigt favorit. Ett minne från Metalimotiden då jag fick köpa den till en billig peng från en av våra mässgrannar. Sommarkvällar är det lätt att komma ihåg att tända ljuset. Jag behöver bli bättre på att göra detsamma nu under det mörka halvåret. Effekten blir ju ännu större!

Syrenen är lika vacker, fast på ett annat sätt, som på sommaren.

Jag är hjärtligt trött på vår ljusgrå hall, men så här blir det bara vackert, så vackert.

Ibland är det enkla allt man behöver.

Tro det eller ej, men det här lövet ligger på vår gräsmatta. Mossan vinner alltid över gräset. Inte för att det gör något! Det blir mjukt och skönt för alla stackars löv som trillar ner på hösten.

Gömmaren.

I lugna vatten finns det många grodyngel. Så också här.

Jag och min kusin åkte ut till Gömmaren och njöt av stillheten och lugnet då Mors dag var på väg att klinga ut. Vi fick ett par vackra timmar. Ett gäng tonårstjejer trotsade det kalla vattnet och badade en lång stund. Det var så härligt att höra deras glada röster. Lek istället för "fjårtisfasoner". Så befriande!