Härlig eftermiddag.

Vi fick finbesök i eftermiddags. Hela familjen var rätt slö så här helgdagen till ära, men vi vaknade till lite när min syster och hennes små godbitar kom.

Det här är killen som har full koll på hur man använder en iPhone. Hans moster hänger inte med i svängarna då han sätter fart med spelfingrarna!

Mor och dotter i husets skönaste stol. Jag förstår att de gärna besöker S rum då de kommer på besök. Hon har det vackraste ljuset och den bekvämaste sittplatsen. Det är bara den giftgröna väggen som behöver målas om. Jag har en burk silverfärg. Undrar hur det skulle bli med den...

Maken har alltid tankar som snurrar runt i skallen. Till och med då han tar en tupplur är skrivpennan beredd att nedteckna spännande och revolutionära idéer.

Det här är säkert en jättevanlig trädgårdsbuske, men jag har inte orkat ta reda på vad den heter. Fin är den i alla fall då grenarna liksom trillar som ett vattenfall från berget. Jag blir glad varje gång jag ser den. Någon som vet namn?

Svensk sommar!

Vet ni vad det bästa med att ha varit sjuk är? Är ni som jag är det känslan av att vara frisk, att inte känna smärta, att inte vara för varm, för kall eller för vad-det-nu-är... Jag känner mig lika ren som en gata efter ett sommarregn.

Här har ni svensk försommar då den är som bäst... Jag älskar doften av syrén, känslan av skolavslutning, studentfirande och andra festligheter och så älskar jag färgen! Jag gillar egentligen inte alls lila, men så här, i form av en syrénblomma, är färgen fulländad.

På framsidan har vi den syrén som gör mig glad varje gång jag sticker ut huvudet genom ytterdörren. Vi beskar den kraftigt för några år sedan och nu gläder den oss år efter år med en fantastisk blomsterprakt. Så här ser den ut om man ligger i gräset och tittar upp.

Färger som tillsammans får hjärtat att slå långsammare eller med mer kraft beroende på vad man behöver.

Känner ni doften?

Att slåss mot en trädgård.

Vår trädgård suger. Den har potential, men dess vårdare har i tio års tid negligerat dess behov av frisk näring, toppdress, nytänkande och en mjuk hand... Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Att skylla på min man känns liksom inte helt juste och inte mår jag bättre om jag påstår att barnen borde ha tagit sitt ansvar. Trots allt hittar jag små guldstunder och guldplättar och jag har insett att vi kanske får överlämna den stora trädgårdsrenoveringen till husets nästa ägare.

Krukor är bra när själva trädgården inte riktigt lever upp till förväntningarna. Den här stora järngrytan har hängt med sedan vi fyndade den i Stämshult. (Världens bästa loppisställe som stängde p g a en skilsmässa. Det är det jag alltid har sagt; Skilsmässor är inte bra!)

Svärfar renoverade mina härliga trädgårdsstolar som också köptes i Stämshult. Efter att ha stått i vårt garage i många år fick de förra sommaren äntligen komma ut i solen, klädda i nya, fräscha kläder och färger. Nu längtar jag bara efter att byta garagefasad och måla garaget och huset svarta. Oj, så snyggt det hade varit! För att inte tala om fina vindskydd och utökande av altanen för att kunna utnyttja solen bättre...

Idag är det (Inter)national Scrapbooking Day. S och jag firade genom att pyssla ihop 20 kalasinbjudningar. Då skrivaren har pajat kändes det bra att få nytta av våra kalasstämplar från You Do! (Jag har kanske varit med på ett hörn under produktutvecklingen...)

Korten ser inte så märkvärdiga ut, men tog en stund att göra ändå. Stämpla själva inbjudningsrutan, stämpla inuti, sätta rutan på 3d-kuddar, skriva adresser på kuvert, stämpla tårtbit, skriva text för hand... Insidan tog jag ingen bild på.

I kvällsljuset från köksfönstret satt vi och åt goda hasselbackspotatisar (sonen gjorde dem helt perfekta), grillad fläskytterfilé och halloumi med körsbärstomater och balsamico. Sjukt gott! (Tur att du inte kom på middag, Mimmi. Som vi glufsade i oss hade det inte räckt till dig också. Haha!)

Nej, nu blir det en stund i duschen. Jag känner att jag har lite solfrossa och fryser efter att ha varit varm hela dagen.

Trädgårdsstädning, konsert och kändisar.

I grevens minut såg jag till att köra sommardäcken till Christers däck i går kväll. (Jag tror inte att han heter Christer. Det låter inte så. Fördomsfull?) Mr X är väldigt trevlig och effektiv. Däcken satt som smäckar på bilen. Eventuellt kan de behöva en rejäl rengöring tillsammans med resten av ekipaget, men med tanke på att vi ska ut och köra en bit tror jag att vi väntar med det. För övrigt känns det underbart skönt att köra med bra sommardäck på rensopade vägar! (Lagligt är det också. Bara en så'n sak!)

Hela förmiddagen idag fixade vi i trädgården. Många var eklöven som stoppades ner i sopsäckar och ekollon var det väldigt gott om. Tycker inte rådjur om sådana? Tänk vad behändigt det hade varit om våra prydnadsblommor fick vara ifred medan alla ekollon städades undan, nästan som av sig självt! Vår trädgårdsfixargranne no. 1 flög förbi och hann säga att hon tyckte att det såg jääääättefint ut i trädgården efter städningen och att hon önskade att vi skulle komplettera fjädrarna i påsksyrénen med några lila också.

Efter städningen var det dags att gå på fin konsert i Sveriges vackraste hus. Jag älskar den blå färgen på Stockholms konserthus, speciellt en vacker dag som denna. Millesstatyn är också underbar. S tycker att konstnärer borde lära sig att göra snygga statyer med påklädda modeller också...

Konserten var härlig som väntat! Filharmonikerna är vana vid att ha en ung publik och har verkligen hittat ett konsertmönster som passar både stora och små. S stod väl synlig längst fram och hade också fått hedersuppdraget att sitta och äta jordgubbar med sprutgrädde under Jordgubbssången! (Man fick bara två var, men ändå...) De 90 skönsjungande barnen gjorde en strålande insats och sjöng så jag fick en och annan tår i ögat av glädje.

Precis framför oss satt söta Julia Dufvenius. I barnens skola går många barn till Stockholms musiker, skådespelare och andra som jobbar i dessa branscher, så det är inte så ovanligt att se "kändisar" när det är dags för föräldramöten och konserter. Jag blir dock fortfarande lite förundrad när jag ser någon som i vanliga fall bara dyker upp i tv-rutan. Det måste ha att göra med att jag växte upp i en håla utanför en vindpinad ände av Sverige. Där var kändisar personer som man kände, inte kände till. Hade jag kunnat se in i framtiden hade jag kanske varit lite mer på hugget varje vecka då jag såg Mi Ridell i Tullskolans korridorer (åh, jag ville desperat vara och se ut som hon) eller när jag träffade Elisabeth Andreasson som hade samma fiollärare som jag. (Elisabeth blev en fantastisk violinist till skillnad från mig. Hon spelade t ex fiolsolot på Aldrig i Kristina från Duvemåla.)

Lilla damen var väldigt nöjd efter den här långa konsertveckan (både skolkonserter och "vanliga") och kunde konstatera att ett påsklov kan börja på sämre sätt än med ett soligt Hötorg och sushi från 66 Kvadrat.

De närmaste veckorna kommer jag inte att ha tid att uppdatera bloggen så ofta. Jag hoppas att ni får en riktigt härlig påsk!

På väg till jobbet...

... men medicineringen fungerar inte som den ska (jag är kontaktperson till en kvinna med Parkinson) och jag väntar här hemma tills den gör det. Under tiden får ni njuta av hur våren ser ut i vår trädgård.

Rådjuren kan bara inte låta bli mina blommor! Grannarna har också penséer, men inte får de sina blommor uppätna. Vad ska jag göra? Jag gav upp mina absoluta favoriter tulpanerna för många år sedan. Ska rådjuren verkligen få styra allt i den här trädgården?! (Svar: Ja.)

Vår rullebör är nypumpad och färdig att ta emot de tiotusentals eklöv som de senaste veckorna flyttat hem till oss från de två granntomter där löven ständigt negligeras. Jag förstår att de behöver lite tender, loving care. De vet inte att vi bara kommer att knö ner dem i svarta sopsäckar för vidare transport till soptippen, men jag tror inte de mår bättre av den informationen.

Kratta, kratta.

Nej då, jag känner mig inte som en kratta. Självförtroendet är på topp. Däremot har jag nu en blåsa i handen. Jag får skylla mig själv som inte hade på mig arbetshandskar då jag krattade upp de årliga 10 sopsäckarna med löv i morse. Ett hörn i trädgården är kvar, men det blänger jag bara åt. Det är nämligen det hörn som gränsar åt två av våra grannar. Mycket snälla och rara, men ingen av de fyra äldre ägarna orkar kratta löv. Därav den enorma ansamlingen i just vårt hörn. Alla löv hamnar liksom där naturligt. Nåja, jag borde väl istället för att klaga gå över och kratta löven efter deras sju ekar också! (Eller inte, förresten. Så snäll är jag inte...)

Hemma på vår gata, men inte i stan...

... har vi städat och fixat halva dagen. Vi fick massor gjort! Det är alltid roligt då alla är med, eftersom det går så mycket fortare. Dessutom är det trevligt med sällskap.

Det här är kanske ingen bild som skulle platsa i en trädgårdsbok, men den visar att jag nu har planterat skotten jag fick från svärmors och svärfars sommarställe. De hade varit så snälla och grävt upp en finfin marktäckare som förhoppningsvis vill ta sig i "rhododendronrabatten".

Efter hårt jobb både inne och ute var det dags att äta gott. Det blev grillad flintastek (19.90 kr/kg på Coop, svårt att slå), vitlöksbröd och diverse grönsaker. Smaskens! Nu är jag egentligen ingen flintasteksälskare, men någon gång då och då kan det vara gott.

I går var lille S här och hälsade på. Han hittade den gula taxibilen som G fick från New York när han var liten. Nostalgi! Nu får den stå på fönsterbänken så man kan se den lite bättre.

Två sådana här stolar har stått som renoveringsprojekt i garaget i eviga tider. Nu var svärfar L så snäll att han lade ner en massa tid för att såga, raspa, fila och måla till de trästycken som behövdes för att göra stolarna användbara igen. Jag är ingen AIK-fan, utan tänkte bara att det skulle vara roligt med ett par gula stolar i trädgården. De lyser verkligen upp!

Njutbart.

S plockade med sig en liten bukett liljekonvaljer på väg hem från skolan idag. De luktar så gott att jag blir alldeles glad i hela kroppen! Jag önskar att jag hade en konvaljbacke nedanför vårt "berg" i trädgården. Undrar just om det går att fixa... Någon som vet hur man bäst får de här skönheterna att sprida sig?

Se skönheten.

Häromdagen berättade jag att jag hade blivit uppläxad av sonen. Sedan dess har jag verkligen tänkt på att uppskatta min trädgård för vad den är istället för att önska att den var på något annat sätt. Här finns till och med bildbevis för att det på sina håll är riktigt vackert och njutbart här hemma.

Vårt plommonträd. Vackrast på våren, godast på sensommaren.

Ormöga. Vår växer i "rabatten" på baksidan tillsammans med nävor i rosa, blått och lila och ljusröda vallmor. Kombinationen beror på att vi har satt ner växter som vi fått från diverse håll. Det har visat sig att de faktiskt gillar den torra, soliga växtplatsen under taksprånget.

När vi flyttade in i huset möttes man av en massiv, risig rhododendronhäck på framsidan av huset. Det syntes att buskarna inte trivdes och några av dem hade fått någon sjukdom, så vi tog bort alla samtidigt som vi lade nya plattor. Det har vi aldrig ångrat! Vi har fortfarande rhododendron på flera håll i trädgården. Jag tycker att de är vackra och några städsegröna växter behövs i varje trädgård.

Jag vet nog vad det här är om jag får återkomma om några månader...

Trädgården.

Mums! Det här brödet är så gott. En surdegslimpmacka med lite Bregott och honung på är en finfin början på dagen. Problemet är väl att det är så gott att det är svårt att "hia" sig.

Utanför vårt sovrumsfönster har vi ett gammalt plommonträd som troget ger massor av frukt år efter år trots vår vanskötsel. Nu börjar trädet blomma, och det är underbart att vakna till ett grönvitt hav utanför fönstret varje morgon.

I går jobbade jag hårt och var både svettig och trött när jag kom hem. Jag steg ur bilen och kände sommarvärmen smeka min kind. Blommorna i krukorna på framsidan var så fina och jag upptäckte att de redan har börjat svälla över kanterna lite sådär så de inte ser alldeles nyplanterade ut längre. Tänk vad lite solljus och värme kan göra! Sonen klättrade i träd och hoppade ner till mig. "Tänk, jag har aldrig sett vilken fin trädgård vi har!", sa han och visade mig några rhododendronblommor som höll på att slå ut. Eftersom jag har gnällt och muttrat över trädgården i många år, så också den senaste veckan, kände jag mig lite otacksam och försökte se vår plätt här på jorden ur ett annat perspektiv. Det funkade! Idag har jag inte muttrat en enda gång. Nu blir det till att fixa i stället för att gnälla. (Och så hoppas jag att luktärterna tar sig och ger mig både färg och väldoft lite längre fram i sommar...)

Solen skiner!

Promenad runt sjön. Sol i ögonen för första gången på många dagar och det kändes så skönt! När jag kom förbi "damernas badbrygga" såg jag att en av de tre baderskorna hade tagit tillfället i akt till ett dopp. Förra året var de i den 17 april. Det kanske de var i år också. Det vet ju inte jag eftersom jag inte hade kommit igång med mina Långsjörundor vid den tiden!

I kväll ska sonen och hans klass ha sin årliga soaré i skolan. Det ser jag fram emot! Förra året fick vi en riktig toppenföreställning. Det är kul när en hel klass med musikintresse gör gemensam sak för att roa sina nära och kära. (Förvisso med målet att tjäna massor av pengar till klasskassan, men jag betalar gärna de pengarna om jag får en härlig föreställning på köpet.)

Förresten har jag upptäckt en ny, oväntad favorit. Stefan Gunnarsson (en av pianisterna i Så ska det låta för er som inte har en aning om vem det är, det hade inte jag) har gett ut en platta med skön musik. Han spelar en massa olika instrument och har skrivit det mesta av låtarna själv. En av låtarna skrev han musiken till då han var 13 år. Grymt.

Nu ska jag plantera de där stackars krukblommorna som stått i sin kasse i en vecka sådär. Påskliljorna ser så förskräckligt trista ut i sin bytta, så jag ska gräva ner dem i någon rabatt så de kan förgylla våren nästa år också.