Trädgårdsstädning, konsert och kändisar.

I grevens minut såg jag till att köra sommardäcken till Christers däck i går kväll. (Jag tror inte att han heter Christer. Det låter inte så. Fördomsfull?) Mr X är väldigt trevlig och effektiv. Däcken satt som smäckar på bilen. Eventuellt kan de behöva en rejäl rengöring tillsammans med resten av ekipaget, men med tanke på att vi ska ut och köra en bit tror jag att vi väntar med det. För övrigt känns det underbart skönt att köra med bra sommardäck på rensopade vägar! (Lagligt är det också. Bara en så'n sak!)

Hela förmiddagen idag fixade vi i trädgården. Många var eklöven som stoppades ner i sopsäckar och ekollon var det väldigt gott om. Tycker inte rådjur om sådana? Tänk vad behändigt det hade varit om våra prydnadsblommor fick vara ifred medan alla ekollon städades undan, nästan som av sig självt! Vår trädgårdsfixargranne no. 1 flög förbi och hann säga att hon tyckte att det såg jääääättefint ut i trädgården efter städningen och att hon önskade att vi skulle komplettera fjädrarna i påsksyrénen med några lila också.

Efter städningen var det dags att gå på fin konsert i Sveriges vackraste hus. Jag älskar den blå färgen på Stockholms konserthus, speciellt en vacker dag som denna. Millesstatyn är också underbar. S tycker att konstnärer borde lära sig att göra snygga statyer med påklädda modeller också...

Konserten var härlig som väntat! Filharmonikerna är vana vid att ha en ung publik och har verkligen hittat ett konsertmönster som passar både stora och små. S stod väl synlig längst fram och hade också fått hedersuppdraget att sitta och äta jordgubbar med sprutgrädde under Jordgubbssången! (Man fick bara två var, men ändå...) De 90 skönsjungande barnen gjorde en strålande insats och sjöng så jag fick en och annan tår i ögat av glädje.

Precis framför oss satt söta Julia Dufvenius. I barnens skola går många barn till Stockholms musiker, skådespelare och andra som jobbar i dessa branscher, så det är inte så ovanligt att se "kändisar" när det är dags för föräldramöten och konserter. Jag blir dock fortfarande lite förundrad när jag ser någon som i vanliga fall bara dyker upp i tv-rutan. Det måste ha att göra med att jag växte upp i en håla utanför en vindpinad ände av Sverige. Där var kändisar personer som man kände, inte kände till. Hade jag kunnat se in i framtiden hade jag kanske varit lite mer på hugget varje vecka då jag såg Mi Ridell i Tullskolans korridorer (åh, jag ville desperat vara och se ut som hon) eller när jag träffade Elisabeth Andreasson som hade samma fiollärare som jag. (Elisabeth blev en fantastisk violinist till skillnad från mig. Hon spelade t ex fiolsolot på Aldrig i Kristina från Duvemåla.)

Lilla damen var väldigt nöjd efter den här långa konsertveckan (både skolkonserter och "vanliga") och kunde konstatera att ett påsklov kan börja på sämre sätt än med ett soligt Hötorg och sushi från 66 Kvadrat.

De närmaste veckorna kommer jag inte att ha tid att uppdatera bloggen så ofta. Jag hoppas att ni får en riktigt härlig påsk!