1. Jaha. Vad skulle jag vilja heta om mina föräldrar inte hade bestämt mitt namn? Först och främst skulle jag inte ha nöjt mig med bara ett namn. Förvisso är det många som lider av sina skumma ärvda familjenamn, men det var så trist att alltid behöva svara "Jag har inga." när någon frågade vad jag hette mer än Monica. Eftersom jag gillar min mammas namn hade jag gärna hetat Elin i andranamn. Förstanamn då... Det vackraste namn jag visste som barn var alltid Elisabet och det gillar jag fortfarande. Naturligtvis skulle jag kallas Lisa, för ni vet väl att alla som heter Lisa är vackra och häftiga? Det trodde i alla fall jag då jag var liten.
2. Kom på ett eget efternamn. Mitt tyska efternamn som kom med maken (vi är 13 i Sverige som har det namnet och vi är alla släkt) är finurligt nog, så jag är nöjd som det är. Vi brukar båda använda mitt flicknamn Håkansson då man bara ska ha ett efternamn och inte orkar bokstavera för femhundraelftesjuttonde gången! Fast måste jag komma på ett nytt namn skulle det vara något mjukt, vackert och internationellt gångbart (inga å, ä eller ö). Tonerling kanske? (Toner som i musik och -ling för att det är lite tüskt.)
2 kommentarer:
Jag älskar allt som är tüskt! Fick jag välja för- och efternamn skulle jag nog vilja heta Gisela Pape tror jag.
Man kan ju i efterhand lägga till ett förnamn om man vill. Så gjorde jag till min dotter då hon var 12 år och var själv med och gav sitt samtycke.
Här använder vi makens efternamn oftast eftersom han har ett son-namn och jag ett ovanligt (jodå, vi är gifta) I efterhand så önskar att jag hade bytt när vi gifte oss men jag hade en bra orsak då att inte göra det. Jaja, nu kan det kvitta. :-)
F ö så tror jag inte heller att jag ska blogga trots att jag precis börjat. Det är inte min grej.
/Susanne
http://ihuvetpaentant.blogspot.com/
Skicka en kommentar