Ute är mörkt och kallt...

... men på min morgonpromenad, idag utan mp3-spelare, hörde jag fåglarna drilla i högan sky! Det snålblåste, snöade så där lite blött och vasst, men ändå var det en av mina trevligaste promenader på länge. På något sätt kändes det lite som aprilväder, att det faktiskt finns hopp om ljusare dagar. Lyfter man bara blicken ett steg ser man så mycket mer av allt vackert som finns. Snön dämpar alla ljud som jag inte gillar och gör också att det blir lite ljusare.

Igår kväll var jag "värsta hemmafrun" när jag kom hem (syftar på Bree i Desperate Housewives), gjorde några semlor, matade maken med den ena och bar bort de andra till våra trevliga grannar som har hjälpt oss med bra tips under husrenoveringen. När jag kom hem satte jag mig på motionscykeln och tittade på sista avsnittet av Anne på Grönkulla och fnissade samtidigt åt mig själv.

Hade någon slags virituell diskussion med en vän om vad lycka egentligen är och om man ska förvänta sig att få vara lycklig eller om man ska nöja sig med att vara nöjd. Att vara nöjd tycker jag för min del är vardagslycka. Upplevelser med pirr i magen och storskratt kan man inte leva med mer än i korta stunder (om man inte är manisk, antar jag) och man är ju inte direkt nyförälskad för alltid. Däremot kan man arbeta på att se glädjor i små saker, det är jag säker på. En pessimist kan lära sig att vara optimist! Det innebär inte att man inte får lov att känna tristess eller sorg eller frustration. Däremot möter man livet med utgångspunkt att det går att se något fint i nästan allt och alla.

Nej, det här blev alldeles för långt och pladdrigt! Nu ska jag gå och byta kläder så jag inte skrämmer optikern. (Linserna har förresten inte alls funkat. De känns helt enkelt inte bekväma och dessutom tycker jag att jag ser så mycket bättre med glasögon. Usch! Frustration. Det gick ju så bra med linser innan jag fick Elina?!)