När jag läste SvD blev jag inte direkt gladare över hur det ser ut här i Sverige. Stor bild på framsidan; Sari N som sökt jobb sedan 2006 då hon blev arbetslös efter 23 år på samma arbete. Hon söker 10-15 jobb i veckan och har nu fått egen coach. Jag vill inte låta allt för ironisk, men jag har svårt att tänka mig att det finns någon som inte lyckas efter att ha sökt 2080-3120 jobb. Jag tror helt enkelt inte att man i artikeln berättar hela historien.
Mona Sahlin "snackar" (för att använda hennes egen vokabulär) om att skapa jobb. Jag är mycket intresserad av att höra hur man som stat kan skapa jobb. Jag har fortfarande inte hört någon vettig förklaring. Sahlin har också dragit fram ett gammalt sosseretoriskt knep, nämligen att ge folk (i det här fallet Fredrik Reinfeldt) dåligt samvete för att "man" skulle dela in samhällsmedborgare i närande och tärande. Ska vi använda orden bidragande och bidragstagande istället? Jag tror att alla förstår att pengarna som delas ut i form av bidrag av olika slag måste komma någonstans ifrån. Jag tror också att vi har vant oss så vid vårt svenska system att vi inte längre reagerar över att det är så mycket som kanske inte är lika självklart rätt som vi tror.
Sedan var det Claes Borgströms artikel om att regeringen struntar i jämställdhet. "Rättigheter", "lagstiftning", "kvotering"... "Regeringens nedmontering av sjukförsäkringen innebär att drygt 40 000 sjukskrivna utförsäkras i år. Två tredjedelar av dessa är kvinnor. Hälften av alla kommuner har uppgett att de fått ökade socialbidragskostnader på grund av förändringarna i sjukförsäkringen." Varifrån kommer pengarna till sjukpenning respektive socialbidrag? Kommer inte alla pengarna från skatte-kistan? Jag tycker det är bra att vi tar hand om varandra, men faktum kvarstår. Pengar trillar inte bara ner från himlen (jo, ibland, men det är en annan historia).
Jag tycker själv att jag låter hård när jag skriver det här. Jag vill vara osjälvisk, snäll och generös. Jag önskar att jag kunde vara det hela tiden. Som egenföretagare har jag dock fått öppnade ögon. Det var bekvämt att håva in lärarlönen från kommunen. De skrev upp inkomst, skatt, intjänade semesterdagar... Ingenstans stod det om arbetsgivaravgifter på lönebeskedet. Hur många vet att man kostar mycket mer för sin arbetsgivare än det man får in på sitt konto?
Att vara en del i ett samhälle är fantastiskt och spännande och lärorikt. Ibland är det skrämmande. Ibland är det jätteroligt. Nu i valtider känns det för mig lite frustrerande. Just saying.
8 kommentarer:
När det gäller min sambo, som arbetar och som bidrar är det väldigt lätt att veta var han ska lägga sin röst, men för mig som just nu befinner mig i sjukdomens värld är det väldig svårt att veta vad jag ska rösta. Vad kommer hända med mig? Jag har snart varit sjuk i 180 dagar och det är inte säkert att jag får några mer pengar sedan utan tvingas gå utan eller att jobba. Visst kan jag gå ut och jobba, men då behöver jag möjligheten att få gå och lägga mig, för jag orkar INTE mer än en liten bit i taget, så ont har jag i kroppen. Jag önskade att jag skulle få åka på utredning och rehabilitering, men eftersom jag bor i fel län är jag inte välkommen...Man sparpar pengar. Jag befinner mig just nu moment 22, där min högsta önskan är att bli mig själv, men samhället vill helst att jag ska rycka upp mig och göra rätt för mig... och TRO mig att jag vill inget annat...
Tur att din mamma har din hjälp, alla har inte det!
Trevlig helg!
kram
Japp. Jag vet att det blir galet i många fall. Jag ifrågasätter bara sättet som det här systemet sköts på. Är det verkligen effektivt som det ser ut nu? Du har hamnat i samma situation som jag tror att min mamma hamnade i, nämligen att bo på fel ställe när man blir sjuk. Sjuksystemet som är nytt tror jag är bra, men myndighetspersonerna som jobbar med sina paragrafer glömmer att se till person och situation, vilket innebär att en del sjuka hamnar mellan stolarna. Så är det. Jag kramar om dig och hoppas att du inte känner dig påhoppad, utan förstår min frustration... (Sådant här är inte lätt att prata om, men jag tror att det är viktigt att vi delar med oss av våra tankar så vi kan få en sannare bild av hur helheten ser ut.)
Nej jag känner mig inte påhoppad, bara frustrerad av att systemet och situationen. Man ska ut och rehabiliteras, vilket jag välkomnar! Jag vill ha en diagnos och hjälp att leva med den, så jag åter kan känna mig som en värdig människa och bidra med mitt strå till stacken. Men då finns det inga pengar till att rehabilitera mig!! Det är förnedrande att bli nerklämd mellan stolarna, bortglömd med orden: så är reglerna, ringande i öronen. Att gå hemma och gör ingenting och vänta är allt annat än läkande. Jag tycker att det är bra att dela åsikter, för precis som du skriver få en sannare bild av helheten.
Nej, och då är du ändå en högutbildad person. Jag tror inte många inser hur mycket avgifter och skatter det är i alla led för de som driver företag. Jobb FÅR man inte. De kan inte uppstå ur intet och givas som en gåva. Ett jobb skapas genom företag, och då krävs det att någon är villig att riskera allt några år för att driva upp företaget. Tyvärr likställer "folk" företag med antingen IKEA eller någon typ av hantverkarfirma (som alla antar jobbar svart så mycket det bara går). Företag börjar som något litet med att någon, som trots alla risker, tar steget ut i osäkerheten.
Att vara osjälvisk, snäll och generös är jättetrevligt. Likställ det inte med att att vara kravlös, dum och så småningom utnyttjad.
Det finns inget parti jag håller med till 100%, däremot finns det ett parti som jag tycker fungerar för mig och det partiet får min röst. Mina föräldrar röstar av tradition mycket (som deras föräldrar osv), jag har gjort tvärtom.
Politik är så pass känsligt att jag faktiskt undviker att tala om för mina föräldrar hur jag röstar, just för att jag bryter traditionen. De kan egentligen inte motivera varför de röstar som de gör, men man "ska" göra det. Jag dömer inte dem för det men vill tänka själv - ur så många synvinklar som möjligt - vilket party jag står ut med bäst. :-)
Hej Monica!
Många tänkvärda ord vännen. Det är tur att din mamma har dig och andra som kan hjälpa henne. Tyvärr finns det ju även de som blir utskrivna alldeles för fort och som inte har någon som kan hjälpa dem. Besparingsivern slår hårt och skoningslöst.
När det gäller att skapa jobb tror jag inte att "lösningarna" ligger i att skapa en mängd "låtsasjobb" och tillfälliga åtgärder. De riktiga jobben tror jag främst skapas hos företagen och främst hos småföretagarna. Men idag vågar de inte anställa och det beror till största del på att de första två veckorna en anställd är sjuk måste företagaren betala lönen innan Försäkringskassan går in. Sådana regler kan knäcka en småföretagare och därför tvekar många att anställa. För den där regeln gör att du inte har råd att ha en person som blir sjuk ofta. Hemskt men tyvärr en sanning idag. Att en anställd bryter benet på skidsemestern kan med andra ord slå hårt mot ett företag som bara har en anställd. Och är det rimligt att företaget ska stå för kostnaden för en skada som uppstått på fritiden? Kan det kanske vara olika regler för ett småföretag och andra för stora företag? Kluriga frågor det där. Och nog är et så att pengar inte ramlar från himlen. Tyvärr.
Kram Lotta
Sjukpenning är inget bidrag, det är en försäkring. En viss skillnad. Jag tror nog att de flesta som blir långvarigt sjuka också under stora delar av sitt liv har varit med och betalat in "premierna" för denna kollektiva försäkring, och det måste kännas surt som fan att de då ska behöva ta skit för att de "valt" (bah!) att bli sjuka och inte har vett att bli friska inom de stipulerade 180 dagarna eller hur det nu är, och packa sig ut i produktionen igen... (Ja, jag raljerar. Retoriskt.)
Sen ÄR inte alla människor entreprenörer, och är man inte entreprenör i själ och hjärta är det dömt att misslyckas med att starta företag. Däremot är jag med på att företagen - inte minst de små - måste ha drägligare villkor, så att de som HAR entreprenörs-driften och -lusten vågar satsa. Där är jag med dig till 100 %. Minst.
Men därifrån till att belasta långtidssjuka med utförsäkring och andra ångestfaktorer - det är bara oetiskt och djupt ovärdigt för en demokrati som påstår sig ta hand om sina medborgare.
Och det handlar inte om "enskilda handläggare" på berörda myndigheter - det är ett systemfel, och ingenting annat.
Spännande att läsa era funderingar! Just i valtider påminns man gärna om hur olika vi människor tycker och tänker, på gott och ont. Jag skulle kunna skriva mycket här, men det gör jag inte. Det här är ingen politisk blogg, utan en blogg som visar olika delar av det som är jag. Jag fortsätter att begrunda.
Jag vet att vi alla sitter i olika sits. Det som vi kallar det högsta av samhällen, det mest civiliserade; hur fantastiskt är det egentligen? Jag har blivit påverkad av så mycket under mitt liv att jag inte längre vet vad som kommer varifrån. Att vårt svenska system har ruttnat, det tycker jag dock är ganska klart.
Skicka en kommentar