Tisdagen den 24 maj 2011.

Lycka är en blå himmel med moln att drömma sig bort i.

Varför skulle man vilja flytta då man har ett så härligt ställe som Fruängen i sin närhet?

Och varför skulle någon välja att luta sig ut? Har man dödsönskningar hjälper nog inte den här lilla skylten...

Den här killen satt snett över mig och var så lik min lillebror att jag var tvungen att ta ett foto i fönstret då vi åkte i en mörk tunnel. Damerna borta i hörnet var alldeles uppspelta, på väg till Vårruset. Den solglasögde unge herr'n steg av och ett yngre par klev på. De pussades och bråkade och pussades och talade två olika språk (bildligt talat). Jag vet inte om jag tror på en framtid för dem... Killen skulle heja på tjejen (som också skulle springa Vårruset) och han hade mage att sitta och flippra på sin mobil då tjejen talade om "viktiga saker". Dessutom sa han att han inte egentligen orkade följa med. Bara en så'n sak! Jag tycker det är obehagligt att bli inbjuden i andras väldigt privata liv. Här funderade jag på vad jag skulle göra. Jag visste inte var jag skulle titta eller om jag skulle låtsas stiga av för att slippa vara med som en slags tredje part i förhållandet...

Anledningen till tunnelbanefärden var ännu en konsert på Musikaliska (f d Nybrokajen 11). Synd att närmaste vägen dit går från Östermalmstorg. That place gives me the creeps! En vacker dag ska jag bearbeta mina Stureplans- och NK-nojor.

Sex klasser och en flöjtensemble från Kommunala Musikskolan bjöd på en härlig och mycket varierad konsert! Allt från En vänlig grönskas rika dräkt till Adiemus och Carmina Burana.

Den afrikanska dans som dotterns parallellklasskamrater bjöd på var otroligt energisk och jag slogs av att alla faktiskt såg ut att ha roligt och att alla gjorde sitt bästa! Kvällens mest oväntade och uppskattade nummer om man ska döma av applådåskorna och jublet efteråt. Två av tjejerna i klassen hade varit koreografer och lärare och de hade lyckats med den äran. Jag kan inte ens i min fantasi tänka mig Jimmy, Ronny, Roger, Jens, Tommy, Micke och de andra killarna i min egen klass göra det här då vi gick i sexan.

Vi måste alltid ta några "efter konserten"-fotografier.

Jag har inga actions längre. Fotobehandling tar längre tid, speciellt om klockan är nio på kvällen och ljuset är alldeles dassigt.

Motivet är det i alla fall inget fel på!

Random thoughts.

Just nu längtar jag till Kalifornien. Varje dag. Jag drömmer om gamla Pallan, skruttiga cyklar, kyliga oceanvindar, bagels, solen, vattenfallen i Yosemite park och bokaffären på Stanford Campus. Det är rätt skönt att drömma sig bort. Jag tycker själv att jag är bra på att drömma samtidigt som jag får andra saker gjorda, men det kanske bara är inbillning? Att koncentrera sig på här och nu är förvisso både nyttigt och viktigt för att man ska må bra, men visst är det okej att vandra i tankarna en liten stund då och då?

Ju äldre jag blir, desto visare känner jag mig. Jag tycker att jag har lagt många av mina gamla nojor bakom mig och att jag känner mig rätt nöjd med den jag är, men då och då slår gamla perfektionisttankar tillbaka. Jag gillade den här artikeln. Tänk om jag hade läst den då jag var 20! Fast å andra sidan vet jag inte om jag hade varit mottaglig.

I julas vann jag en årsprenumeration på tidningen Mama. Jag brukar bläddra igenom den och ger den sedan till min tio år yngre syster som är mitt uppe i småbarnsåren. Ibland känner jag för att bara slänga den i tidningsåterbäringen. Jag känner mammaångest och otillräcklighet pysa igenom tidningssidorna mer än känslan av att duga, att göra sitt bästa och att våga lita på sig själv och sitt sunda förnuft. Jag får känslan av att spela i en annan (sämre) liga bara för att jag aldrig har varit någon hipp 55-kilosmamma med deffade muskler eller coola kläder. Å andra sidan inser jag att tidningen ger mammor en möjlighet att drömma sig bort för en stund, att känna glamouren sippra igenom och stänka av sig lite på dem själva. Kanske är den sortens drömmar precis lika nyttiga som mina Kaliforniendrömmar? Eller dåliga... Vad tycker ni?

Och ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig.

Då är det bara att plocka upp maskorna som trillat av och börja om igen. Att misslyckas är ingen katastrof. Jag behöver lära mig att bli bättre på att ta i med nya krafter när något inte blir som jag vill i stället för att ge upp! En ny bekant talade om "släpp-listan", den imaginära lista man kan skriva upp allt som inte är viktigt på för att sedan släppa det och gå vidare. Jag har blivit rätt bra på att fylla på min släpplista, men ibland behöver jag påminna mig själv om vad som verkligen betyder något.

Valfunderingar igen.

I går beställde jag bussbiljett till Kalle K. Jag åker ner till mamma som blev utskriven från sjukhuset i går. Nyopererad, med lunginflammation, får hon inte vara kvar eftersom avdelningen går på knäna. Den 80-åriga salsgrannen som opererat bort ett bröst skulle de skicka hem dagen efter hennes operation. Så länge fick hon dela en tvåsal med en "glad" farbror med igenmurat öga (han hade väl varit i slagsmål) och en annan dam då mamma flyttade ut. Hur som helst blir det nu en vecka på sommarön och i hemstaden. Samtidigt som jag tycker att det blir trevligt att åka dit kan jag inte låta bli att undra om mamma hade fått bättre vård om hon bott någon annanstans. (Jag vill säga att mamma har haft tur som fått en engagerad och duktig kirurg, till slut, och att hon har älskat sina vårdgivare på avdelningen som har visat mänsklighet och kunnighet trots all stress.)

När jag läste SvD blev jag inte direkt gladare över hur det ser ut här i Sverige. Stor bild på framsidan; Sari N som sökt jobb sedan 2006 då hon blev arbetslös efter 23 år på samma arbete. Hon söker 10-15 jobb i veckan och har nu fått egen coach. Jag vill inte låta allt för ironisk, men jag har svårt att tänka mig att det finns någon som inte lyckas efter att ha sökt 2080-3120 jobb. Jag tror helt enkelt inte att man i artikeln berättar hela historien.

Mona Sahlin "snackar" (för att använda hennes egen vokabulär) om att skapa jobb. Jag är mycket intresserad av att höra hur man som stat kan skapa jobb. Jag har fortfarande inte hört någon vettig förklaring. Sahlin har också dragit fram ett gammalt sosseretoriskt knep, nämligen att ge folk (i det här fallet Fredrik Reinfeldt) dåligt samvete för att "man" skulle dela in samhällsmedborgare i närande och tärande. Ska vi använda orden bidragande och bidragstagande istället? Jag tror att alla förstår att pengarna som delas ut i form av bidrag av olika slag måste komma någonstans ifrån. Jag tror också att vi har vant oss så vid vårt svenska system att vi inte längre reagerar över att det är så mycket som kanske inte är lika självklart rätt som vi tror.

Sedan var det Claes Borgströms artikel om att regeringen struntar i jämställdhet. "Rättigheter", "lagstiftning", "kvotering"... "Regeringens nedmontering av sjukförsäkringen innebär att drygt 40 000 sjukskrivna utförsäkras i år. Två tredjedelar av dessa är kvinnor. Hälften av alla kommuner har uppgett att de fått ökade socialbidragskostnader på grund av förändringarna i sjukförsäkringen." Varifrån kommer pengarna till sjukpenning respektive socialbidrag? Kommer inte alla pengarna från skatte-kistan? Jag tycker det är bra att vi tar hand om varandra, men faktum kvarstår. Pengar trillar inte bara ner från himlen (jo, ibland, men det är en annan historia).

Jag tycker själv att jag låter hård när jag skriver det här. Jag vill vara osjälvisk, snäll och generös. Jag önskar att jag kunde vara det hela tiden. Som egenföretagare har jag dock fått öppnade ögon. Det var bekvämt att håva in lärarlönen från kommunen. De skrev upp inkomst, skatt, intjänade semesterdagar... Ingenstans stod det om arbetsgivaravgifter på lönebeskedet. Hur många vet att man kostar mycket mer för sin arbetsgivare än det man får in på sitt konto?

Att vara en del i ett samhälle är fantastiskt och spännande och lärorikt. Ibland är det skrämmande. Ibland är det jätteroligt. Nu i valtider känns det för mig lite frustrerande. Just saying.

På förekommen anledning.

Det är snart dags att välja. Röstkorten är i detta nu på väg till en brevlåda nära dig och nära mig. Vad är det då vi ska välja mellan? Blått eller rött? Pest eller kolera? Ja, så känns det för mig i år. Jag är ingen trogen väljare. Jag har sedan första gången jag fick välja röstat kors och tvärs över partigränserna. Jag vet vad jag tycker. Problemet är att det inte finns något parti som tycker som jag!

Det senaste året har min man blivit otroligt intresserad av politik, fast kanske mest av ekonomins historia och utveckling. Detta har gjort att jag har fått lyssna på långa utläggningar om vad pengar egentligen är och hur galet vårt system fungerar. I början tyckte jag mest det var uttröttade, men i takt med större kunskap har jag (fast säg inget till maken...) blivit riktigt intresserad.

Kunskap kan vara ganska jobbig att hantera. Man kan leva bekvämt i okunskap. Det är det många som gör. Man tycker som ens föräldrar tyckte. Man tycker som man tror att man ska tycka. Möjligtvis tycker man likadant som de som fixar så man kan få eller behålla en bättre position. Det sistnämnda utgår våra politiker ifrån i valrörelsen. De lovar bort pengar vitt och brett. Varifrån kommer de där pengarna? Vems pengar är det de lovar bort? Mina pengar? Våra? Grannens? Miljonärens? Kändisens? "Statens"?

Hm. Det här tål att tänkas på. Problemet är att jag måste ha tänkt färdigt den 19 september och det vet jag inte om jag klarar.

Talanger.

Jag tror att vi kommer som vi är och att vi genom livet har möjlighet att utveckla oss själva på en massa olika sätt. Vissa kommer lite bättre förprogrammerade och sägs ha talang för något speciellt. De kanske till och med anses vara genier. Är det då kört för oss medelmåttor? Nej, inte det minsta! Om någon skulle be mig berätta vad som är mina största styrkor skulle jag säga att det jag är mest stolt över är att jag kan lite om många olika saker. Jag har provat på så många olika hantverk, haft så många specialintressen och plinkat på så många olika instrument att jag inte kan räkna alla. Men jag har haft väldigt roligt under tiden!

Jag kan tjura lite på mig själv över att jag inte tog mitt fiolspel på allvar. Nu skulle jag inte ens våga söka till en amatörorkester längre, fast jag drömmer om det i hemlighet. Och sjunga i kör, en kör med en engagerad körledare, duktiga körmedlemmar och roliga och spännande arrangemang, det hade varit roligt... Det intresse som har fått störst spelrum är definitivt pappersskapandet och kalligrafin. Det har jag till och med haft möjlighet att jobba med. Det trista är att jag upplevde det som svårt att skapa på kommando, att alltid vara på topp och inspirerad och att ofta få visa produkter som jag kanske inte själv brann för. Sedan jag slutade min anställning har kreativiteten fått fart igen och jag känner att det är roligt att pyssla igen. Konstigt, det där.

I går hade vi möjlighet att gå på soaré. Det var den 13-årige sonen och hans klass som stod för underhållningen och som vi blev underhållna! Förra årets föreställning var jättebra, men det har också hänt mycket under det gångna året. Några av tjejerna har väldigt utvecklade och spännande röster och jag började till och med gråta när en av dem sjöng. Instrumentalister, kompositörer, dansare, spexare, rockgrupper och sångare- det fanns plats för alla. Bäst tycker jag (nästan helt objektivt) att sonens nummer var. Han och några av klasskompisarna hade gjort ett Stomp-inspirerat nummer med snickartema. (Förra året var de Kökspatrullen, nu således Snickarpatrullen.) Nästa år ska de utmana sig själva ytterligare och försöka blanda in lite teater också. Jag ser redan fram emot det!

Det såldes lotter för brinnande livet, allt för att få in en massa pengar till klasskassan. Tre delikatesskorgar var lockbetet. Tror ni inte att vi hade den stora turen att vinna en korg?! Mums filibabba!

Betraktelse.

Jag som var så trött skulle ha gått och lagt mig för länge sedan. Nu gjorde jag ju inte det, men det är okej. Att lämna sig själv med sina egna tankar i ett för övrigt tyst rum kan vara ganska skönt. Jag fyller så ofta mitt liv med en massa ljud. Väckarklockor, barnprat, tvättmaskinsbuller, skön Spotifymusik, makens tysta prat i jobbtelefonen, smatter från tangenter, köksfläkten, katten som jamar, mullret från min hungriga mage... Ibland kräver min kropp tystnaden, men tyvärr är jag dålig på att lyssna på mig själv. Öronen har tagit stryk efter många år som lärare. Timmarna i musiksalen har varit extra påfrestande och då och då hör jag konstiga ljud som visst inte finns i verkligheten, utan bara i min skalle.

Åren kryper på mig. Jag börjar känna mig gammal. Så ska det ju inte vara! Jag har förhoppningsvis bara levt halva mitt liv och de första tjugo åren går nästan bort eftersom jag inte visste att uppskatta dem och därför inte riktigt insöp varje upplevelse på samma sätt som jag gör idag. Min kropp börjar ge med sig. Jag har skavanker både här och där. Varför kan jag inte bara glädjas över att jag har en kropp och att den faktiskt funkar ganska bra?

Förra fredagen var jag och lyssnade på inspirerande människor som talade om att sätta mål, att ta beslut och att hålla sig till dessa. Talarna var mycket inspirerande. Efteråt talade jag och en vän om det som hade sagts. Jag var imponerad, men min väninna som ursprungligen kommer från Ghana var visst svårare att fånga. Hon stördes av talarnas fixering vid ålder, vikt och utseende. Hon berättade att i Ghana är det ingen som är fixerad vid sina rynkor. Man är glad och tacksam över den vishet som är tecken på att man faktiskt har varit med ett tag. Äldre människor ser man upp till och respekterar. Hur är det här i Sverige? Inte så, i alla fall. Tonåriga bruttor med opererade näsor, fejktuttar och ankläppar tjänar storkovan på, ja, vad då? Stekare med slickbackfrisyrer glider omkring vid Stureplan, slänger stora lappar på disken och dunkar varandra i ryggen när de lyckats lura på någon stackare några ovanligt korkade aktier.

En låtsasvärld pågår där ute. Jag önskar att den inte rörde mig i ryggen, men det gör den. Jag är rädd att mina barn ska fastna i hetsen. Jag är rädd att mina döttrar ska få en störd inställning till sina fantastiska kroppar och sluta äta, precis som jag gjorde. Jag är rädd att min son inte ska se till tjejers inre, utan bara till deras utseende. Jag vill inte att de ska såras, att de ska gå på livsminor. Jag vill att de ska känna sig glada och tacksamma över själva livet, att de ska kunna njuta av att solen smeker kinden en tidig sommarmorgon, att de ska hitta yrken som tar fram det bästa i dem. I morgon ska jag stiga upp extra tidigt, sätta på köksfläkten och ugnen och fixa lite scones till dem. Sedan är nog både de och jag redo för en ny vecka.

Ord som inte används så ofta.

Häromdagen läste jag i en artikel ordet bidé. Jag trodde att alla bidéer hade fått ge vika för dubbla handfat och annan badrumslyx. I mitt föräldrahem fanns en bidé. En ljusturkos. Den var original från 1972 då far byggde huset. Jag växte upp i okunskap om vad man egentligen skulle använda den där badrumsinredningen till. Själv använde jag den till fotbadbalja. Den var i helt perfekt höjd och storlek för detta ändamål! 

Jag brukade sätta mig på en lite lägre stol, doppade fötterna i det badsaltsdoftande vattnet som var så hett att man fick stoppa i en tå i taget och började sedan meditera om allt möjligt. Där satt jag sedan tills vattnet blev för kallt för att det skulle vara skönt, men då var det bara till att släppa ut det mesta av vattnet och börja om från början. Ah, ljuva minnen!

En dag fick mina fotbadssessioner ett abrupt slut. Jag stod i hallen då jag hörde en fruktansvärd krasch och min mamma som tjoade till. Den historien tänker jag inte berätta om nu, men jag kan säga att jag fortfarande fnissar då jag tänker på den. (Så blir det ofta med händelser som börjar dramatiskt och slutar lyckligt.)