tisdag 3 maj 2011

Random thoughts.

Just nu längtar jag till Kalifornien. Varje dag. Jag drömmer om gamla Pallan, skruttiga cyklar, kyliga oceanvindar, bagels, solen, vattenfallen i Yosemite park och bokaffären på Stanford Campus. Det är rätt skönt att drömma sig bort. Jag tycker själv att jag är bra på att drömma samtidigt som jag får andra saker gjorda, men det kanske bara är inbillning? Att koncentrera sig på här och nu är förvisso både nyttigt och viktigt för att man ska må bra, men visst är det okej att vandra i tankarna en liten stund då och då?

Ju äldre jag blir, desto visare känner jag mig. Jag tycker att jag har lagt många av mina gamla nojor bakom mig och att jag känner mig rätt nöjd med den jag är, men då och då slår gamla perfektionisttankar tillbaka. Jag gillade den här artikeln. Tänk om jag hade läst den då jag var 20! Fast å andra sidan vet jag inte om jag hade varit mottaglig.

I julas vann jag en årsprenumeration på tidningen Mama. Jag brukar bläddra igenom den och ger den sedan till min tio år yngre syster som är mitt uppe i småbarnsåren. Ibland känner jag för att bara slänga den i tidningsåterbäringen. Jag känner mammaångest och otillräcklighet pysa igenom tidningssidorna mer än känslan av att duga, att göra sitt bästa och att våga lita på sig själv och sitt sunda förnuft. Jag får känslan av att spela i en annan (sämre) liga bara för att jag aldrig har varit någon hipp 55-kilosmamma med deffade muskler eller coola kläder. Å andra sidan inser jag att tidningen ger mammor en möjlighet att drömma sig bort för en stund, att känna glamouren sippra igenom och stänka av sig lite på dem själva. Kanske är den sortens drömmar precis lika nyttiga som mina Kaliforniendrömmar? Eller dåliga... Vad tycker ni?

5 kommentarer:

Anja Olergård sa...

Bättre att drömma om svunna underbara tider som var, än pretentiösa framtider som väl aldrig blir.

Aniika sa...

Jag gillar väl Mama just för den är så omammig. Den ger ju inte direkt några handfasta tips på hur man ska vara som mamma. Den visar mest bilder på perfekta mammor o snygga kändismammor. Men det duger ju till mig, kändisgalen som jag är. :)

Maria sa...

du får mig att tänka. jag gillar family living och har läst mama några gånger. mitt problem är väl att jag får massa tankar och ideér som jag vill genomföra som jag lägger på hög. man kan ju inte hinna allt å jag måste väl lära mig att vara nöjd över det som jag faktiskt gör. men jag har som sagt många planer på projekt. så jag behöver kanske bli lite mindre påverkad och hålla mig ifrån inspirationskällor som sådana tidningar ibland. hmm.. jag vet inte.. nu blev jag lite snurrig av alla tankar :)
kram

Min plats i solen sa...

Att dagdrömma tror jag att vi alla behöver då och då. Det är rent av en rättighet tycker jag. Det kan vara skönt att fly verkligheten emellanåt eller drömma sig bort till något som man vill uppleva igen. Så dröm du på bara. :)

Jag har inte läst Mama på många år. Men jag läste den då den först kom ut och kanske främst för att jag då hade barn i den åldern som den var tilltänkta målgruppen. För på den tiden var det enbart småbarn som gällde. Det var väl också en av de stora anledningarna till att jag slutade att läsa tidningen. När amning och småbarnsåren var över fanns det inget kvar i tidningen som lockade eftersom större barn inte behandlades alls. Vilket jag tyckte var synd. Sedan blev det ett stort fokus på kändismammor, karriärmammor och hur bra alla lyckades få ihop livspusslet. Där stod jag med två små barn, spagettirester under strumporna, noll sexlust, totalt omodern garderob och kände inte alls igen mig bland alla dyra designerkläder som fanns med i reklamen i tidningen och kändismammornas liv. Men det var då. Förhoppningsvis har tidningen förändrats under alla dessa år och precis som du säger var nog det i början en verklighetsflykt för mig när jag bläddrade bland de där glansiga bilderna på leende vuxna och barn. Kanske vad jag behövde då.

KRAM

Myran sa...

Jag tror på drömmar, ibland som flykt, ibland som guldkant ofta som kreativa idéskapare. Ibland föredrar jag att drömma framför att faktiskt göra.