tisdag 31 maj 2011

Poeten.

Där ligger hon i spillror medan livet runt omkring fortsätter som om ingenting hade hänt.
Det krasar när hennes medmänniskor klampar rätt över henne, men de hör ingenting.
Hon ler. Nickar försiktigt och skrattar till.
Det låter så ihåligt, så falskt.
I morgon ska hon klä sig i fetvadd och plåster.
Då kanske det känns bättre...

4 kommentarer:

Aniika sa...

Hoppas inte det är du som behöver plåster & fetvadd!?

Tina sa...

Men vilken sorglig dikt. Jag hoppas inte den handlar om dig!! Kram.

Monica sa...

Ingen fara! Det finns visst andra som mår så här. Jag var tvungen att skriva det när jag fick det där med krasandet i huvudet. Nog känner jag mig lite mörbultad, men spillrorna sitter fortfarande ihop. :)

Anonym sa...

Vilken fantastiskt vacker dikt!
Fanns en tid i mitt liv när jag mådde precis så där ....
Idag är jag lycklig .. Har ju Tommy vid min sida .. då är man aldrig olycklig!
Dikten berörde mej otroligt djupt ..

Kram Annelie