tisdag 17 maj 2011

En kväll med oväntat högt underhållningsvärde.

Huddingeaulan kl. 19.00 till 20.15. Blåsensembler, orkestrar, slagverk i en vårkonsert... Sonen skulle vara med i två nummer och jag väntade mig lite "gäsp" och trött rygg. I stället fick jag världens kick... Vilken kväll! Jag måste ha varit ovanligt hormonstinn, för hur kom det sig annars att jag började gråta då den yngre orkestern spelade Can you feel the love tonight eller att jag totalt rycktes med då det mer avancerade bandet med vokalister framförde delar ur Grease? Marimbaduetten som sonen och grannkillen bjöd på gick otroligt bra och jag såg att deras slagverkslärare totalt tappade hakan och applåderade vilt då de var färdiga. De två senaste veckornas övande utanför lektionstid hade höjt numret flera snäpp. Tyvärr finns inte Toner från en Ö i sättning för två marimbor utlagd på You Tube, så ni får nöja er med Björn J:son Lindhs egen version.

Jag fick flashbacks från högstadie- och gymnasietiden. Blåsarnas dirigent Mats Landerman var så cool och, hrm, rätt snygg. (Ni får tro mitt ord. Jag tycker mig märka att tjugo år har gått sedan jag senast såg mannen i fråga.) Anette Jefta var förvisso en fantastisk dirigent för oss i stråkorkestern, men jag tyckte inte att hon var fullt lika vacker. Tur var väl det, för då kunde jag lättare koncentrera mig på att följa dirigentpinnen. (Anettes döttrar såg däremot väldigt bra ut, och hantera en stråke kunde de också.)

Vad har hänt med mina fiolkvartettkompanjoner Örjan, Nina och Jessica? Vad gör rolige Patrik som bjöd på thé direkt ur påsen och lille Christian som bestämt visste att jag tyckte att han var söt, för det gjorde ju alla? Vad sysslar pianofröken Gunilla Ekholms flöjtspelande son Mikael (som verkligen var söt) med? Tänk att en kulturskolekonsert kan sätta griller i huvudet och få en att komma ihåg människor som man knappt har ägnat en tanke på under 20 år! Intressant.

Ni får ursäkta dessa rader som knappast var av allmänt intresse. Kanske fick ni i alla fall njuta av det vackra musikstycket?

1 kommentar:

Myran sa...

Som gammal orkestermedlem vet jag precis vad du menar. Tack och lov vet jag vart flera av dem tog vägen och gör nu - mycket tack vare faceboom och lite tack vare alla år jag spenderat i studentorkester!

Men som fenomen undrar jag ofta vad som har hänt med alla dem man en gång kände - alla de som var så viktiga i mitt liv då.