Betraktelse.

Jag som var så trött skulle ha gått och lagt mig för länge sedan. Nu gjorde jag ju inte det, men det är okej. Att lämna sig själv med sina egna tankar i ett för övrigt tyst rum kan vara ganska skönt. Jag fyller så ofta mitt liv med en massa ljud. Väckarklockor, barnprat, tvättmaskinsbuller, skön Spotifymusik, makens tysta prat i jobbtelefonen, smatter från tangenter, köksfläkten, katten som jamar, mullret från min hungriga mage... Ibland kräver min kropp tystnaden, men tyvärr är jag dålig på att lyssna på mig själv. Öronen har tagit stryk efter många år som lärare. Timmarna i musiksalen har varit extra påfrestande och då och då hör jag konstiga ljud som visst inte finns i verkligheten, utan bara i min skalle.

Åren kryper på mig. Jag börjar känna mig gammal. Så ska det ju inte vara! Jag har förhoppningsvis bara levt halva mitt liv och de första tjugo åren går nästan bort eftersom jag inte visste att uppskatta dem och därför inte riktigt insöp varje upplevelse på samma sätt som jag gör idag. Min kropp börjar ge med sig. Jag har skavanker både här och där. Varför kan jag inte bara glädjas över att jag har en kropp och att den faktiskt funkar ganska bra?

Förra fredagen var jag och lyssnade på inspirerande människor som talade om att sätta mål, att ta beslut och att hålla sig till dessa. Talarna var mycket inspirerande. Efteråt talade jag och en vän om det som hade sagts. Jag var imponerad, men min väninna som ursprungligen kommer från Ghana var visst svårare att fånga. Hon stördes av talarnas fixering vid ålder, vikt och utseende. Hon berättade att i Ghana är det ingen som är fixerad vid sina rynkor. Man är glad och tacksam över den vishet som är tecken på att man faktiskt har varit med ett tag. Äldre människor ser man upp till och respekterar. Hur är det här i Sverige? Inte så, i alla fall. Tonåriga bruttor med opererade näsor, fejktuttar och ankläppar tjänar storkovan på, ja, vad då? Stekare med slickbackfrisyrer glider omkring vid Stureplan, slänger stora lappar på disken och dunkar varandra i ryggen när de lyckats lura på någon stackare några ovanligt korkade aktier.

En låtsasvärld pågår där ute. Jag önskar att den inte rörde mig i ryggen, men det gör den. Jag är rädd att mina barn ska fastna i hetsen. Jag är rädd att mina döttrar ska få en störd inställning till sina fantastiska kroppar och sluta äta, precis som jag gjorde. Jag är rädd att min son inte ska se till tjejers inre, utan bara till deras utseende. Jag vill inte att de ska såras, att de ska gå på livsminor. Jag vill att de ska känna sig glada och tacksamma över själva livet, att de ska kunna njuta av att solen smeker kinden en tidig sommarmorgon, att de ska hitta yrken som tar fram det bästa i dem. I morgon ska jag stiga upp extra tidigt, sätta på köksfläkten och ugnen och fixa lite scones till dem. Sedan är nog både de och jag redo för en ny vecka.