Gladiator.

En av mina favoritfilmer är Gladiator. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om den. Jag är ingen Russell Crowe-fan. Jag mår illa av blodiga scener. Joaquin Phoenix är så äcklig i filmen att min mage hoppar. Ändå har jag sett den här filmen minst fyra gånger. I går var det dags igen eftersom den gick på sexan. Klockan tio över midnatt var jag så förgråten att min man undrade varför jag envisas med att se på en film som får mig så ur balans. Svaret är att jag inte vet! Musiken är fantastisk. Den återkommande scenen med handen som dras genom säden och den väntande familjen är så stark och berör mig, får mig att vara tacksam över min egen familj. Hoppet om att det finns människor som vill förändra till det bättre väcks. Ja, jag kommer säkert att titta på Gladiator igen. Nästa gång ska jag bara komma ihåg att ladda med näsdukar.

Det var säkert filmen som fick mig att drömma mardrömmar. Jag drömde att min syster hade en affär med sin gamle pojkvän. Jag flyttade med min familj till ett vackert hus på ett fruktansvärt ställe där det bara fanns ondska, elakheter och girighet. Jag vägde minst hundra kilo och orkade inte ens gå upp för trappan i mitt eget hus. Ett flygplan kraschade på en åker och alla som jag älskar var med i olyckan. Usch. Jag hatar mardrömmar. Som tur är kan man skaka av sig dem och gå vidare med verkligheten i stället. Och min verklighet är, tack och lov, vacker.

Min verklighet är mat lagad från hjärtat, med ingredienser som luktar och smakar gott.

Just nu är min verklighet också så kallad mat, ett Skottlandspaket (present till mig och maken på våra fyrtioårsdagar) fullt med e-nummer, socker och färgämnen. Och barnen (hm, de vuxna också) är i himlen. Det äts flingor med socker till frukost och trifle till middag. Och det är okej. Tack, Tina!