Tja...

... den här artikeln är inte längre dagsfärsk, men eftersom jag inte har kunnat sluta tänka på den sedan jag läste den första gången bestämde jag mig för att länka till den. Kanske finns det någon annan skolintresserad bloggläsare som har missat den?

Nu har det gått några år sedan jag slutade jobba som lärare. Kommer jag någonsin att ta mig tillbaka till skolvärlden? Uppriktigt sagt så vet jag inte. Jag vet inte om jag skulle klara av att återigen jobba i en organisation som är så toppstyrd av politisk korrekthet och i vissa fall total inkompetens. Projekt på projekt genomförs utan att riktigt utvärderas och när något inte fungerar hoppar man "glatt" in i ett annat projekt.

Duktiga pedagoger klarar sig förhoppningsvis någorlunda helskinnade och man får tacka sin lyckliga stjärna om ens egna barn får turen att få en sådan. (Våra tre barn har i de flesta fall haft fantastiska och engagerade lärare!) Jag hävdar att en lärarutbildning dessvärre inte borgar för bra lärare. Så får man inte tycka bland lärare. Jag säger inte att vilken dåre som helst blir en bra lärare, men till viss del "har man det" eller inte. Didaktisk skicklighet, alltså. Däremot kan man, och ska naturligtvis, lära sig mycket om pedagogik på en bra utbildning. Jag hävdar också att ämneskunskaperna ska vara mycket djupa, även om man jobbar med yngre barn. Är man matematiklärare får man se till att vara kunnig i ämnet! Är man svensklärare behöver man ha ett rikt språk, känsla för litteratur, grammatik, språkliga uttryck! Inte bara för kunnandets skull, utan för att ha förmågan att inspirera och förstå sina elever.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det här, men det är fredag kväll och klockan är snart tio. Det är dags att fira helg. Ta hand om er!

Sjukvård.

Den här artikeln fick mig att tänka.

Härom dagen fick min mammas kusin ett tråkigt besked. Han opererade bort en fläck som var drabbad av malignt melanom för några år sedan. Läkarna berättade att de hade tagit bort så mycket att han inte ens behövde komma på återbesök. Den senaste tiden har mannen i fråga mått dåligt. När han väl undersöktes visade det sig att han hade cancer i mer eller mindre hela kroppen. Metastaser. Det enda som finns kvar att göra för honom är att ge honom palliativ vård.

Min mamma opererades för struma när det hade gått så långt att det misstänktes att hon hade cancer i sköldkörteln. Då hade hon också mått dåligt under en lång tid utan att få gehör för symptomen hon visade. När hon fick sin strumadiagnos grät hon av glädje, för vem lider inte hellre av struma än cancer? (Ursäkta den morbida humorn.)

Jag förstår att det inte går att upptäcka alla sjukdomar, vare sig man är allmänpraktiserande läkare eller specialist. Dessvärre känns det som att det är väldigt stor spridning på kunskap och engagemang hos de läkare man träffar på i vården. Det verkar i många fall stört omöjligt att få en diagnos. Det är väntetider, byråkrati och allmänt överförande av ansvar som ställer till det. När man väl har hamnat rätt är det inga problem, oftast. A och O är att hitta rätt människa, någon som ser en som person och inte bara som ett eller flera symptom. Finns det någon som jobbar i vården, eller har annan insyn, som läser här? Vad tycker ni i så fall?

Utgång!

Jag har varit mamma till skolbarn i ganska många år vid det här laget. När yngsta dottern började i fyran i höstas råkade jag ut för något som jag aldrig har upplevt förut. På sagda dotters första klassfest hade klassföräldrarna ordnat en Barnbar (saft och läsk) och en Vuxenbar (där det serverades vin och öl). I kväll är det dags igen. Barnbar och Vuxenbar. Klassdisco för barn och föräldrar. Är det bara jag som tycker att det är oansvarigt att servera alkohol under sådana här omständigheter? Fjantigt också, för den delen. Ska vi inte kunna umgås som föräldrar utan ett glas vin i handen? Jag får väl ta upp det på nästa föräldramöte.

Har någon av er varit med om det här i era barns klasser?

Edit: Tja, det känns ju bra att det också finns andra som ställer sig frågande till det här "förhållningssättet"... Tack för era kommentarer!

Studier och vetenskap.

Några spridda tankar så här på lördag morgon...

De senaste dagarna har jag läst mycket. Jag har läst Tanja Bergkvist och suttit med ögon stora som tefat medan jag har försökt ta in alla hennes ord. Tjejen är klipsk. Hon framlägger mycket som ingen "får" säga här i Sverige. Det är så mycket som är politiskt inkorrekt. Apropå politiskt inkorrekt... Finns det någon som är mer inkorrekt än hjärnforskaren Annica Dahlström? Den kvinnan är helt utmobbad (läs Annicas svar, mycket intressant) av alla som betyder något idag. Politiker, journalister, forskare... Lärarhögskolan ska vi inte tala om. När "folk" frågar sig varför svenska elever visar allt sämre resultat skulle jag vilja påstå att utvecklingen följer den vikt lärarhögskolorna lägger på genusstudier i stället för pedagogik och ämneskunskap. (Totalt ovetenskapligt tyckande, men nog tycker jag att man kanske borde fundera på om sambandet finns.) Jag tyckte det räckte med God morgon pojkar och flickor, men ack så fel jag hade!

Så här tycker jag. Män och kvinnor är olika. Vi kommer i olika förpackningar och som enskilda individer. Värdet på en individ är samma som på en annan, d v s ingen man ska sätta sig över någon kvinna och ingen kvinna ska sätta sig över någon man. Det finns kvinnligare män och manligare kvinnor. Det behövs, oavsett vad vissa verkar vilja göra gällande, en kvinna och en man för att tillföra denna värld en ny människa. Den nya människan kommer, än så länge, att vara av manligt eller kvinnligt kön oavsett hur mycket den svenska eliten önskar att "hen" kom i en könsneutral förpackning.

När kommer den här debatten att börja handla om något som faktiskt kan hjälpa våra barn att bli starka, självständiga individer som ser sitt eget värde redan från början?

Suck.

UR goes Porn. Är det detta våra skattemedel ska gå till? Jag hoppas sannerligen att mina stackars barn inte behöver se det här i skolan. Jag är inte dum. Jag pratar om sex med mina barn och hoppas att andra föräldrar också gör det, men porrfilm visar jag inte här hemma.

Så här en söndagskväll...

... borde väl budskapet vara mer andligt eller själsligt än politiskt. Ni kan ju vänta med att läsa den här artikeln tills i morgon då. Lång och tankeväckande, även om det är tio år sedan den skrevs. Säkert sticker den i ögonen på vissa.

Jag brukar reta mig på att nyhetsrapporteringen oftast är så enkelsidig, att det som står i tidningen och hörs på TV är "sanningen" och att alla som tänker annorlunda än de vänstervridna journalisterna och opinionsbildarna "tänker fel". Jag ger mig själv varken tillhörigheten vänster eller höger och tycker som jag tycker. Med stigande ålder har jag börjat tillåta mig att stå för mina åsikter, också de som inte är "rätt" i allmänhetens ögon. Det är ibland jobbigt, men för det mesta berikar det mitt liv.

Jag älskar livet. Jag försöker känna en grundkärlek till alla människor. Jag försöker fokusera på det goda i mitt liv för att inte tillåta bitterheten ta över mitt hjärta. Jag försöker vara en god mor, en trogen maka och en medmänniska att lita på. När mitt liv på jorden är slut hoppas jag att de val jag har gjort fler gånger har varit rätt än fel.

Inför den nya veckan önskar jag er stunder av lycka och möjligheter att känna tacksamhet.

Skum diskussion.

Jag lyssnade på P1 (älskar P1, bästa programmen) och hörde någon trendanalytiker eller vad hon nu var tala om att "många barn anses vara status, men bara om du också är framgångsrik i karriären och du är lyckad som förälder". Tydligen är någon som har en karriär, har pengar, "lyckas" med sina barn, hämtar senast kl. 15 på dagis och skola, städar och fixar allt hemma själv och allt vad det var, någon som har hög status. Journalisten frågade trenddamen om hur många som lyckas med det där och svaret blev att det gör nog ingen. Duh?! Dessutom konstaterades det att en invandrarfamilj med mamma hemma och åtta barn inte har hög status, så många barn i sig var nog inte så statusfyllt ändå.

Att tala om ett tredje barn som en statuspryl är så absurt. Jag kan möjligtvis se Solsidan-Mickan skaffa barn av den anledningen, men hon finns ju inte på riktigt! Måtte det inte finnas någon som sneglar på grannarna för att se hur de "ska" leva sina liv och hur många barn de eventuellt ska ha. Jag önskar att alla barn ska vara välkomna när de kommer oavsett om det var meningen eller inte att de skulle bli till.

Jag vill slutligen bara tala om att inget av våra tre barn är statusprylar, om nu någon skulle tro det...

Vad nu?

När jag ser att självmordsbombare ger sig på Stockholm blir jag arg. Varför då? Jag vill inte vara rädd i min egen stad. Jag vill inte behöva oroa mig över mina barns väl. Jag vill inte behöva känna att mitt liv begränsas av något som kanske kan hända precis var som helst, hur som helst.

Fast det här gör mig arg!

Bidrag.

Först är det några som verkligen inte kan klara sig själva. Några som har det bättre ställt hjälper dem så de kan överleva (mer eller mindre). Sedan kommer man på att hjälpen ska organiseras så det blir lättare för de behövande. Då kommer man på ännu fler specialbehov och fler som behöver hjälp. Behoven ökar och med dem pengarna som ska delas ut (och naturligtvis tas någon annanstans ifrån). Så fort det finns ett system som det här finns det människor som kommer på att de också "har rätt" att få ta del av dessa pengar.

Jag har väl haft otur, men allt för många omkring mig (lyckligtvis inte i min omedelbara närhet) har utnyttjat systemet. Jag har också sett hur fantastiskt det kan fungera då man verkligen hamnar i svårigheter. Därför blir jag så ARG då jag läser det här. Inte riktigt lika arg, men nästan, blev jag då jag hörde talas om den bidragstagande mamma som hävdade att det var hennes sons rätt att ha en Canada Goose-jacka precis som alla andra. (Ett fall i raden av många då min syster satt ting i länsrätten i Jönköping. Hon orkade inte fortsätta jobba med eländet, utan bytte till tingsrätten på annan ort.)

Ursäkta det här arga inlägget. Dagen började ju så bra!

Valresultat.

Jaha. Som sagt. Frågan är hur bra demokrati är. Så länge alla väljer rätt går det ju bra, men annars? Vad säger ni? Vi har en spännande tid framför oss. (Kommer ni ihåg mitt antignällprojekt? Nu gäller det att jag tänker efter före.)

Love Life!

På lärarrummen finns det mycket gnäll att inhämta. Nu har jag inte så mycket erfarenhet från andra personalrum, men jag vet att det inte gnälldes lika mycket bland nattpersonalen på Gullberna sjukhus under de sommarlov jag jobbade där (länge sedan) och det gnälls absolut inte så mycket när jag och min man jobbar tillsammans.

Jag läste om en metod som handlar om att man ska sträva efter att ha ett armband på samma arm under 21 dagar. Om man kommer på sig själv med att gnälla (eller kritisera, eller sprida dåligheter omkring sig helt enkelt) måste man flytta över armbandet till andra armen och börja om från dag ett. Intressant. Jag kan tänka mig att det här är ett både spännande och givande projekt!

Den här godbiten fyllde tolv år för några dagar sedan. Hon har fått börja sminka sig efter att ha längtat läääänge, men bara efter att ha fått gå i mammas hårda sminkskola. Dessutom har hon provat och experimenterat själv under några månader, så hon har blivit jätteduktig! När är det okej att lära sig fixa ögonbrynen lite? Jag tycker det är för tidigt nu. När jag hör att det är jättemånga av hennes klasskompisar som rakar benen blir jag alldeles nojig och tänker att jag nog har förlorat greppet om verkligheten som tycker att det är så förskräckligt.

Mina närmaste vet att jag älskar att dricka rooibuste. Mums! I för tidig 40-årsgåva och i allmän kompispresent har jag fått fyra nya sorter som jag aldrig testat förut, så nu smakas det och utvärderas varje kväll. Blåbärsrooibus är alldeles underbart och passion-persika också. Jordgubb- champagne står nere i tv-rummet och drar. Det ska göra mig och maken sällskap under valvakan tillsammans med lite andra godsaker som han får knapra på. Själv tror jag att jag har fått magkatarr och har därför lite svårt att få i mig mat.

Valvaka. Idag hade jag tänkt färdigt. Jag kom att rösta på tre olika partier. Det ni! Jag har verkligen tänkt över alla olika alternativ och kom fram till att det här var min väg att gå.

För övrigt skäms jag lite över vissa politiker. (Jag berättar inte vad jag väljer, men ni som känner mig vet nog åt vilket håll jag lutar.) Jag kan säga att jag inte röstar på Sverigedemokraterna i alla fall, men... Det jag skäms över är när politiker på allvar i radion säger "Det är en skymf mot demokratin att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen!". Eh. Vet de inte då hur demokrati fungerar? I en demokrati väljer folket de representanter som de tror kommer att hjälpa fram dem själva och landet bäst. Uppenbarligen är det en hel del som tror att Sverigedemokraterna kan just det. De har utnyttjat sin röst precis som alla andra väljare och förtjänar väl att få sin röst hörd de också? Vi lever ju ändå i en demokrati. Att en så stor andel lagt sin röst på det här partiet måste vara ett tecken på att de erbjuder ett alternativ som dessa väljare tycker låter rätt. Som sagt. Adolf Hitler valdes också i en demokrati. (Har inte ni också alltid lärt er att demokrati är fantastiskt? Min mans nyvunna politiska intresse har fått mig att öppna ögonen och inse att allt inte är som det synes vara och att allt som skrivs i tidningen inte alltid är sant. OBS. Viss ironi där.)

Älska livet! Det ska jag göra ännu mer den här veckan, speciellt efter den underbara konserten jag gick på tidigare i kväll. Familjen Bautista. De sjunger så jag gråter. Av glädje, tacksamhet, kärlek, förundran och rysningar ända in i själen! Ninnis "Du måste finnas"... Dessutom var deras pianist Andreas Landegren i världsklass. Allvarligt. Han transponerade direkt, utan att ens planera lite innan. Respekt.

Det sista jag vill berätta är att

1. En man (inte min man, utan en annan) stötte på mig i går. Stenhårt. Att jag befann mig på en singelkonferens kanske hade med saken att göra. Jag fick värja mig. "Jag är kursledare!" Hahahahaha!

2. En tjugoåring sa idag till mig att jag ser fräschare ut än någonsin. För en snart 40-årig tant med grå utväxt i håret var det en kommentar att bädda in i hjärtat. Man skulle kunna tro att det var valfiske, men jag hade faktiskt redan röstat när han sa det till mig! (Tack Henrik.) Till saken hör att han träffade mig mest varje dag under rätt många års tid då jag var hans lärare. Att vara lärare kan vara rätt stressigt och fräsch var nog inte direkt beskrivningen av mig om man hade bett mina kollegor och elever ge ett utlåtande "på den tiden". Hahahahaha 2.

Valfunderingar igen.

I går beställde jag bussbiljett till Kalle K. Jag åker ner till mamma som blev utskriven från sjukhuset i går. Nyopererad, med lunginflammation, får hon inte vara kvar eftersom avdelningen går på knäna. Den 80-åriga salsgrannen som opererat bort ett bröst skulle de skicka hem dagen efter hennes operation. Så länge fick hon dela en tvåsal med en "glad" farbror med igenmurat öga (han hade väl varit i slagsmål) och en annan dam då mamma flyttade ut. Hur som helst blir det nu en vecka på sommarön och i hemstaden. Samtidigt som jag tycker att det blir trevligt att åka dit kan jag inte låta bli att undra om mamma hade fått bättre vård om hon bott någon annanstans. (Jag vill säga att mamma har haft tur som fått en engagerad och duktig kirurg, till slut, och att hon har älskat sina vårdgivare på avdelningen som har visat mänsklighet och kunnighet trots all stress.)

När jag läste SvD blev jag inte direkt gladare över hur det ser ut här i Sverige. Stor bild på framsidan; Sari N som sökt jobb sedan 2006 då hon blev arbetslös efter 23 år på samma arbete. Hon söker 10-15 jobb i veckan och har nu fått egen coach. Jag vill inte låta allt för ironisk, men jag har svårt att tänka mig att det finns någon som inte lyckas efter att ha sökt 2080-3120 jobb. Jag tror helt enkelt inte att man i artikeln berättar hela historien.

Mona Sahlin "snackar" (för att använda hennes egen vokabulär) om att skapa jobb. Jag är mycket intresserad av att höra hur man som stat kan skapa jobb. Jag har fortfarande inte hört någon vettig förklaring. Sahlin har också dragit fram ett gammalt sosseretoriskt knep, nämligen att ge folk (i det här fallet Fredrik Reinfeldt) dåligt samvete för att "man" skulle dela in samhällsmedborgare i närande och tärande. Ska vi använda orden bidragande och bidragstagande istället? Jag tror att alla förstår att pengarna som delas ut i form av bidrag av olika slag måste komma någonstans ifrån. Jag tror också att vi har vant oss så vid vårt svenska system att vi inte längre reagerar över att det är så mycket som kanske inte är lika självklart rätt som vi tror.

Sedan var det Claes Borgströms artikel om att regeringen struntar i jämställdhet. "Rättigheter", "lagstiftning", "kvotering"... "Regeringens nedmontering av sjukförsäkringen innebär att drygt 40 000 sjukskrivna utförsäkras i år. Två tredjedelar av dessa är kvinnor. Hälften av alla kommuner har uppgett att de fått ökade socialbidragskostnader på grund av förändringarna i sjukförsäkringen." Varifrån kommer pengarna till sjukpenning respektive socialbidrag? Kommer inte alla pengarna från skatte-kistan? Jag tycker det är bra att vi tar hand om varandra, men faktum kvarstår. Pengar trillar inte bara ner från himlen (jo, ibland, men det är en annan historia).

Jag tycker själv att jag låter hård när jag skriver det här. Jag vill vara osjälvisk, snäll och generös. Jag önskar att jag kunde vara det hela tiden. Som egenföretagare har jag dock fått öppnade ögon. Det var bekvämt att håva in lärarlönen från kommunen. De skrev upp inkomst, skatt, intjänade semesterdagar... Ingenstans stod det om arbetsgivaravgifter på lönebeskedet. Hur många vet att man kostar mycket mer för sin arbetsgivare än det man får in på sitt konto?

Att vara en del i ett samhälle är fantastiskt och spännande och lärorikt. Ibland är det skrämmande. Ibland är det jätteroligt. Nu i valtider känns det för mig lite frustrerande. Just saying.

På förekommen anledning.

Det är snart dags att välja. Röstkorten är i detta nu på väg till en brevlåda nära dig och nära mig. Vad är det då vi ska välja mellan? Blått eller rött? Pest eller kolera? Ja, så känns det för mig i år. Jag är ingen trogen väljare. Jag har sedan första gången jag fick välja röstat kors och tvärs över partigränserna. Jag vet vad jag tycker. Problemet är att det inte finns något parti som tycker som jag!

Det senaste året har min man blivit otroligt intresserad av politik, fast kanske mest av ekonomins historia och utveckling. Detta har gjort att jag har fått lyssna på långa utläggningar om vad pengar egentligen är och hur galet vårt system fungerar. I början tyckte jag mest det var uttröttade, men i takt med större kunskap har jag (fast säg inget till maken...) blivit riktigt intresserad.

Kunskap kan vara ganska jobbig att hantera. Man kan leva bekvämt i okunskap. Det är det många som gör. Man tycker som ens föräldrar tyckte. Man tycker som man tror att man ska tycka. Möjligtvis tycker man likadant som de som fixar så man kan få eller behålla en bättre position. Det sistnämnda utgår våra politiker ifrån i valrörelsen. De lovar bort pengar vitt och brett. Varifrån kommer de där pengarna? Vems pengar är det de lovar bort? Mina pengar? Våra? Grannens? Miljonärens? Kändisens? "Statens"?

Hm. Det här tål att tänkas på. Problemet är att jag måste ha tänkt färdigt den 19 september och det vet jag inte om jag klarar.