Härom dagen fick min mammas kusin ett tråkigt besked. Han opererade bort en fläck som var drabbad av malignt melanom för några år sedan. Läkarna berättade att de hade tagit bort så mycket att han inte ens behövde komma på återbesök. Den senaste tiden har mannen i fråga mått dåligt. När han väl undersöktes visade det sig att han hade cancer i mer eller mindre hela kroppen. Metastaser. Det enda som finns kvar att göra för honom är att ge honom palliativ vård.
Min mamma opererades för struma när det hade gått så långt att det misstänktes att hon hade cancer i sköldkörteln. Då hade hon också mått dåligt under en lång tid utan att få gehör för symptomen hon visade. När hon fick sin strumadiagnos grät hon av glädje, för vem lider inte hellre av struma än cancer? (Ursäkta den morbida humorn.)
Jag förstår att det inte går att upptäcka alla sjukdomar, vare sig man är allmänpraktiserande läkare eller specialist. Dessvärre känns det som att det är väldigt stor spridning på kunskap och engagemang hos de läkare man träffar på i vården. Det verkar i många fall stört omöjligt att få en diagnos. Det är väntetider, byråkrati och allmänt överförande av ansvar som ställer till det. När man väl har hamnat rätt är det inga problem, oftast. A och O är att hitta rätt människa, någon som ser en som person och inte bara som ett eller flera symptom. Finns det någon som jobbar i vården, eller har annan insyn, som läser här? Vad tycker ni i så fall?
2 kommentarer:
Jag vet inte riktigt vad som hänt med vården. När man söker läkare är det precis som man "stör". Det gäller i dag att orka kämpa för sin sak. Att vara tuff och stå på sig! Det hemska är att man inte ser människan längre och var tog glädjen över att vara läkare vägen??
Nu kan man inte dra alla över samma kant, det gäller som du skriver att komma till rätt person. Kanske speglar sjukvården lite av samhället. Man har inte tid att vara mänsklig, utan skyndar på rak fram med skygglappar?!
Så tråkigt att läsa om din mammas kusin, jag hoppas han får en bra sista tid!
kram
Till att börja med, man får bara höra om när det går snett i vården. Det gäller vanligtvis på såväl individnivå som i media. Det väcker ju oerhört lite intresse om man berättar "allt gick bra, jag fick rätt diagnos, rätt medicin och blev botad". Det är ju heller inte alltid självklart från början vad patienten är drabbad av även om det kan tyckas vara det med facit i hand.
Sedan är det, som överallt annars i samhället inom alla yrken, en stor spridning på intresse och engagemang, men de allra, allra flesta gör sitt yttersta för att hjälpa sin/-a patienter.
Det finns det en hel del som stjälper snarare än hjälper; korta mottagningstider, i många fall absurt mycket administration/dokumentation, "besparingskrav", m.m. På de flesta ställen i sjukvården arbetas det mer eller mindre aktivt även med den här typen av frågor, men det är svårt - det finns allt fler uppgifter som ska utföras på samma tid. Helst utan kostnad.
Är man inte nöjd med den/dem man träffar i vården, byt. Det är på de flesta tillfällen helt okej att byta vårdcentral/läkare/sjukgymnast/distriktssköterska/etc eller gå privat till någon som är ansluten till landstingstaxan. Går någonting riktigt snett ska man/bör man förstås anmäla (jag vet tyvärr inte vart man vänder sig, nu då inte Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) finns längre).
Oj så långt svar det blev, hoppas du orkade läsa.
Skicka en kommentar