Tankar om musik.

Jag blir ofta väldigt berörd av texter, fastnar i dem, försöker förstå vad textförfattaren vill få fram. Därför blir jag rätt trött när texter som de i årets Melodifestival framförs. Så trista! Hemskt. För att ha en text som Dannys måste man antingen ha en fruktansvärt bra melodi (eh, nej), dansa otroligt bra (japp) och/eller vara väldigt söt (ja) för att komma någonstans. Sanna Nielsens låt var rena sömnpillret liksom Brolles. Swingfly hade kvällens sötaste son som sidekick, så han vann i min omröstning. Sara Varga hade nämligen den enda texten med innehåll, men hon orkade inte bära upp den med sin tunna röst.

Jaja, årets Melodifestival är väl redan glömd, men den ploppade upp i mitt huvud nu när jag satt och lyssnade på Daniel Adams-Rays Gubben i Lådan. (Jag har alltid älskat Kersti Adams-Rays röst. Det kanske är den som hennes brorson plockat upp bland generna?) Hur som helst är texten till den här låten så hjärteknipande. Jag hoppas inte att den är självupplevd. Kärlek gör ont ibland, men så här hemskt ska det verkligen inte behöva vara!

Finns det någon musiktext som ligger dig extra varmt om hjärtat? Själv har jag några favoriter. Många av dem är skrivna av Kenneth Gärdestad. Några av dem som jag har lagt i funderarfacket är skrivna av Kents Jocke Berg. Jag vet fortfarande inte om han är geni eller mest bara knäpp. Fast jag börjar alltid gråta när jag hör Utan dina andetag, speciellt när Carolina Wallin Pérez sjunger.