torsdag 14 maj 2009

Ord som inte används så ofta.

Häromdagen läste jag i en artikel ordet bidé. Jag trodde att alla bidéer hade fått ge vika för dubbla handfat och annan badrumslyx. I mitt föräldrahem fanns en bidé. En ljusturkos. Den var original från 1972 då far byggde huset. Jag växte upp i okunskap om vad man egentligen skulle använda den där badrumsinredningen till. Själv använde jag den till fotbadbalja. Den var i helt perfekt höjd och storlek för detta ändamål! 

Jag brukade sätta mig på en lite lägre stol, doppade fötterna i det badsaltsdoftande vattnet som var så hett att man fick stoppa i en tå i taget och började sedan meditera om allt möjligt. Där satt jag sedan tills vattnet blev för kallt för att det skulle vara skönt, men då var det bara till att släppa ut det mesta av vattnet och börja om från början. Ah, ljuva minnen!

En dag fick mina fotbadssessioner ett abrupt slut. Jag stod i hallen då jag hörde en fruktansvärd krasch och min mamma som tjoade till. Den historien tänker jag inte berätta om nu, men jag kan säga att jag fortfarande fnissar då jag tänker på den. (Så blir det ofta med händelser som börjar dramatiskt och slutar lyckligt.)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Finns inget bättre än att tvätta fötterna i bidén efter en barfotadag i sommarnaturen! Saknar också m&p:s olivgröna. Kanske måste skriva ett ode, precis som du gjorde :)

Mysmasken sa...

Åhh, hemma hos mamma finns det en bidé och hos farmor i Frankrike/Belgien är det såklart ett måste. Det och tvätthandskar.
Minns när jag blev gammal nog att säga ifrån att jag inte ville ha någon tvätthandske och hon frågade hur jag då skulle tvätta mig.
"Med händerna" och hon rynkade på näsan. Man kan väl inte ta på sig själv... Hehe.