söndag 3 maj 2009
Ibland får man en magsup.
En av tjejerna i vår Philadelphiavänkrets (som jag tappade kontakten med då hon och hennes man flyttade) har gått bort. Hon lämnar man och tre pojkar, yngre än våra barn, kvar. Känslan av att tappa andan, eller få en magsup, är inte långt borta. Livet är så sårbart, men att gå omkring och vara rädd hela tiden orkar jag inte. Jag vill njuta, utvecklas, växa, förundras... Idag går mina tankar till T som nu blir ensamstående pappa, med sorgen efter sin fru som jag vet att han älskade så mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Usch så sorgligt. Det värsta är att jag kämpar rätt mycket med det där - rädslan. Jag orkar inte heller vara rädd jämt, men jag vet inte heller hur man gör för att låta bli?
Det är kanske inte så illa som det låter nu... men det är helt klart ett problem. Periodvis går det bättre, periodvis går det sämre.
Hur som helst - kramar till dig!
När sådana tankar dyker upp blir man så klart rädd. Men precis som du säger kan man inte gå runt och vara orolig jämt.
Ja! Vi flyttar till Söderby Park. Till den gamla sjukhusbyggnaden som blev klar 1910. Men oj vad mcyket nytt som byggs i det området!
Och självklart ska jag bli snorkig nu. ;)
Ja saker kan ske fort, så det är bäst att vara glad för det man har i dag. Och det försöker jag vara - nästan jämt..! ;-)
Sorgligt att höra om din vän, jag hoppas hennes familj klarar förlusten så gott det går.
Kram på dig!
Skicka en kommentar