Pumpatider.

Pumpan började småruttna, så lovet inleddes med att de tre telingarna fick tillsammans rita upp utseendet. (Detta moment gick helt smärtfritt och den ömma modern presenterades efteråt med en skalenlig mall.) Yngsta dottern hjälpte mig med det otäcka momentet, nämligen att göra rent från kärnor och "slem". Dagens citat:

"Har människor också sådant här trådigt slem i hjärnan?"

Eh, nej, jag hoppas i alla fall inte det. Det finns säkert en och annan läskig individ som har vissa hjärnkonstruktionsfel, men jag tror att de ligger mer på ett annat plan...

Så här blev det färdiga resultatet. Alla tre barnen bestämde alltså hur den här stackaren skulle se ut och mamman fick ge sig på själva ansiktsoperationen. Någon som känner för lite plastik? Jag är snabb och effektiv med kniven! Själv tycker jag att årets Halloweenbidrag känns som en blandning mellan ett fyllo och en elak kanin. Barnen är mycket nöjda med resultatet.

Det skrivna ordets makt.

Jag har sett många personer kommentera den lite småroliga, eller väldigt provocerande, artikeln om vindsvåningen som det talas om i den här artikeln. Själv tycker jag att det är roligt att få tips och idéer om heminredning, så fortsätt med det, ni som inredningsbloggar! Reaktionerna får läsarna ta ansvar för själva. Är man avundsjuk så är man. Är man kreativ och uppfinningsrik är man det. Är man både och kanske man kan klura ut något smart sätt att fixa en dyr look till en billig penning.

Själv sitter jag här med ett lager damm över hela inredningen, en hög tvätt i vardagsrummet (behöver strykas och vikas) och förväntansfulla och efterlängtade vibbar inför höstlovet. Jag struntar i allt och går på promenad i det fantastiska vädret.

Till slut... Ett julkort till inspiration, kanske? Allt material från You Do. Kortbas Canvas, bakgrundsstämpel och snögubbe Artemio, God Jul-stämpel You Do, snöglitter och glaze (min favorit just nu) You Do, vitt embossingpulver Artemio och papperstrassel You Do. Snögubben är också belagd med glaze och så har han fått ett lager vitt glitter. Hela kortet glittrar så fint. Det gillar jag.

Trevlig helg!

Jag vill att det ska vara höstlov.

Nu!

Ny frisyr.

Äntligen har jag varit hos frisören igen. Det har varit nödvändigt länge, men nu stod jag verkligen inte ut längre. Efter ett besök hos Umit (Rinse i Heron City) känner jag mig som en ny människa. Ursäkta den riktigt kassa bilden, men ni kan i alla fall se hur glad jag känner mig! (Efter gårdagens inlägg kan man kanske få intrycket att jag inte bryr mig om utseendet alls, men icke så. Jag tycker bara det är så sorgligt att det gått överstyr och att man inte ska kunna känna sig åtminstone halvnöjd med sitt naturliga utseende.)

Lånta bilder.

Jag vet ingenting om den här tjejen mer än att hon heter Isabel Adrian och är med i någon Hollywood-fru-såpa. Jag vill bara säga att jag tycker det är synd att skönhetsidealen har ändrats så att en tjej som har ett utseende "to die for" längtar efter att förvandla sig till en plastdocka. Var slutar det här? När börjar vi operera våra barn för att de inte passar in i mallen?

Som sagt, om en plastikkirurg skulle ta tag i mig för en extreme makeover skulle det inte bli mycket kvar av gamla Monnah. Jag skulle ner 15 kg i vikt, fettsuga här och där, göra en bentransplantation (mina ben skulle inte gå att fixa med någon operation i världen), operera näsan, fixa de ständigt mörka ringarna under ögonen, göra en bröstreduktion och ett bröstlyft, byta ut tänderna och antagligen sätta pricken över it (eller hur man nu skriver det) genom att spruta in diverse fillers i närsynthetsrynkan mellan ögonen, runt munnen och icke att förglömma, i läpparna. Efter det skulle nog inte själva jag finnas kvar. Vad tror ni?

Edit: 1) Bilderna tog jag från Aftonbladet. 2) Jag frågade den 14-årige sonen vilken av tjejerna som var snyggast. Han såg inte ens att det var samma person, men tyckte att den översta var jättesöt och att den nedre såg ut som en tant. So much for those dollars, lady. Sedan kan jag ju tycka att Demi Moore är väldigt snygg för sin ålder. Jag vet att hon har opererats en massa, men så var hon jättevacker redan innan operationerna.

Tiden går!

Som nygifta hade jag och maken möjligheten att bo i Palo Alto, Kalifornien. Där pluggade K på Stanford medan jag läste kurser på distans från Uppsala Universitet. Jag satt också barnvakt för att dryga ut kassan lite. Det var så roligt! Jag lärde mig mycket och fick vara med om många spännande saker genom barnvakteriet. Allra mest lärde jag mig att jag verkligen ville ha barn själv...

Ett av de fina barnen hette Benjamin, precis som sin far. Eftersom pappan kallades Ben fick sonen heta Jamin. Jamin har nu blivit hans "riktiga" namn. Väldigt påpassligt att skaffa ett artistnamn då man närmar sig kändisskap. Killen ifråga har nämligen blivit riktigt duktig på tennis. Han har blivit så duktig att han fått stipendium till vår favoritskola (Stanford). Kanske kommer han till och med till Stockholm Open en vacker dag? Då ska jag dit och kolla.

Jamin 1994: "Monica, sometimes you say such funny words!" (Tacka för det. Onomatopoetiska ord tillhör inte det man lägger mest krut på då man ska lära sig ett nytt språk. Skillnaden mellan "rabbit" och "ribbit" är väl ändå inte så stor?)

Roligt och tråkigt.

Tråkigt att mamma har fått lunginflammation igen. Hur är det möjligt?!

Roliga saker finns det som tur är fler utav. Jag fick vara med om en härlig konsert i kväll igen, den här gången i St. Jacobs kyrka vid Kungsträdgården. Den mörkröda byggnaden mot den mörka himmelen gav ett väldigt maffigt intryck och själva musiken var både vacker och uppbygglig.

Veckan som jag nu har lagt bakom mig kommer inte tillbaka, som tur väl är. I stället ser jag framåt. Det är mycket roligare.

Maken skickade högskoleprovets orddel från DN till mig. Jo, vi kommunicerar ibland via elektroniska hjälpmedel. Snart kunde vi konstatera att jag enligt resultatet är mer testkunnig, eller smartare (vilket ni behagar), än vad han är. 40/40 fick jag och kan därmed sola mig i min egen glans i några dagar framåt.

Kortskiss no. 112.

Här har ni lite fin måndagsinspiration. Själv har jag prioriterat bort kortmakeri ett tag, men nu känns det som att det är dags att ta tag i det igen. Det är ju så roligt!

Lite fler foton på sötisen.

Skärpedjup är alltid roligt att leka med. Hade tummarna varit lite högre upp hade jag nog gillat fotot ännu bättre.

Jag tog en massa foton och de flesta blev ganska fjantiga. (Försök själva med en spexig nioåring...) Det här hann jag ta i farten. Naturligt är ofta bäst.

Den här lilla dottern vet oftast inte hur hon ska göra med munnen då hon ska vara med på kort. Det blir konstiga miner med hopsnöpt mun som nummer ett på listan. Som sagt. Naturligt är bäst!

Än en gång kastar jag ut frågan om Photoshop-actions till Mac. Ska det vara så omöjligt att få tag i, eller är det jag som bara inte fattar när jag försöker leta runt i cyberrymden? Det nedersta kortet mixtrade jag med i säkert en kvart innan jag fick det ungefär som jag ville, men jag är säker på att det finns någon action som hade fixat det på ett par tryck på musen...

Fina dottern.

Sötis.

Lördag förmiddag.

Maken är borta hela dagen (förhoppningsvis kommer han hem och delar med sig av lite inspiration i kväll). Själv ska jag agera läxhjälp, konsertåskådare och ressällskap. Förutom det har jag funderingar på att göra något av en del projekt som jag hoppas ska gå att genomföra över huvud taget, för i min fantasi gör de ingen nytta.

Den fina metallskylten kom i ett paket från svägerskan K i Australien. "Shoot for the moon. Even if you miss you'll land among the stars."

Och varför envisas det här magasinet för miljonärer att komma hem till vår brevlåda? Det är adresserat till min make. Är han miljonär i hemlighet? Hm. Vi (och banken) äger en förortsvilla som förvisso är värderad till miljonbelopp, men det gör varken honom eller mig särskilt speciell om man tänker hur många som är i samma situation. Jag får fortsätta att bläddra bland lyxprodukter och låtsasleva livet bland lyxlirarna här i vårt land.

Hu!

Jag har hört det på väderrapporterna flera dagar i rad, men jag var ändå inte redo för snön som väntade på mig utanför då jag hämtade tidningen i morse. Hugaligen. Hade jag fått välja hade jag sagt till barnen att vi kunde krypa ner under täcket och rugga i några timmar till, men så kan man ju inte göra!

När jag väl kom ut sedan var det riktigt skönt. Himlen var klarblå och droppandet från träden påminde om tidiga vårdagar. Det är nog inte så illa i alla fall! Jag tror att helgen blir riktigt bra. Dessutom fick jag ett par Slippies av min familj då jag fyllde år som komplement till tekoppen, så jag ska nog slippa frysa. Det gäller att föregå i stället för att föregås. Lager på lager och värme inifrån och ut så ska det gå bra.

Snart är det jul igen!

Min favorittid på året närmar sig. Att IKEA redan julskyltat sedan ett par veckor tillbaka är väl inte så roligt. Å andra sidan är det viktigt att jag hänger med i svängarna, så här kommer ett julkort.

Allt material från You Do. God Jul-stämpeln är embossad med embossingpulver från Artemio i färgen Grass. Renen kommer från en av knappåsarna med fina julmotiv. Kortet hade blivit bättre om jag inte hade gett mig på att sy runt rundklippta hörn. Hur gör man för att det ska bli snyggt? Stygnen behöver gå kortare steg längs med "innerhörnet". Vi får se om jag kan klura ut det till nästa gång.

Lite fler intryck.

Jag brukar inte kidnappa svar på mina blogginlägg, men det gör jag nu. Hoppas att det är okej, Anna! Jag fick så många fler tankar då jag läste det du hade skrivit.

Jag har bara skummat artikeln och jag var förstås inte med på föreläsningen, så nu slänger jag bara ur mig något här... utan att vara helt påläst när det gäller bakgrunden... :)

Jag tycker att din uppmaning är bra på nästan alla punkter, men jag tycker inte riktigt om den sista punkten. Att en medicin är syntetisk behöver i sig inte betyda att den är "farlig" eller dålig eller ens sämre än någon naturlig motsvarighet. Det är mycket möjligt att det stämmer i fallet med progesteron, men jag tycker det är lite farligt att vara skeptisk i allmänhet till allt som är syntetiskt. (På samma sätt kan jag bli smått galen på hur saker som är "naturliga" höjs till skyarna, helt utan anledning. Bara för att något förekommer i naturen så betyder det inte att det är bra. Något som är utvunnet ur naturen är ofta mer komplext och mer "förorenat" än något som är syntestiskt framställt under kontrollerade former.)

Jag hittade ett svar från läkemedelsverket som är skrivet efter debattartikeln i DN:
https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2009/5/Det-ar-inte-visat-att-naturligt-progesteron-ar-battre-/

Svaret säger förstås inte så himla mycket, men det kanske ändå kan ge en något nyanserad bild. Jag kan utifrån de här 2 texterna inte alls säga vem som har rätt och läkemedelsverket säger väl inte heller att författaren till debattartikeln har fel, men de påpekar ju i alla fall att resultaten kanske inte är så tydliga som hon vill hävda.

Men visst finns det problem inom svensk sjukvård och visst är det inte självklart att forskningen alltid är så självständig och oberoende som man skulle önska.

Det finns alltid så MYCKET info och det är så svårt att veta vem som har rätt. Även de som är experter tvistar och är oense och det är ju inte konstigt att det är svårt för oss vanliga att veta vem vi ska lita på.

Den här artikeln var intressant tycker jag: http://www.lakartidningen.se/includes/07printArticle.php?articleId=12424

Där står bland annat att den något ökade risken för bröstcancer eventuellt vägs upp av minskade risker för andra cancersjukdomar, bland annat i tjocktarm och livmoder. Allt är så komplext. :)

Det står också om den franska studien och att den diskuterats livligt men att den också kritiserats, bland annat för ett stort bortfall av svarande i enkätuppföljningarna.

Oj, det var inte meningen att bli så här engagerad. :) Mitt största problem är att jag aldrig vågar lita på någon sida, för ju mer man lär sig desto mer inser man att det mesta är så komplext att det är toksvårt att veta vilken väg som är den rätta. =)

Jag hoppas du tar allt mitt pladder på rätt sätt Monica! :) *kram*

Svar från mig: Inget pladder! Jag är jätteglad över att du reagerar och att du tänker. Du har så rätt i det du skriver. Jag förstår ju själv att det finns flera sidor av samma mynt, men samtidigt så är vi så invaggade i "om socialstyrelsen godkänt måste det vara sant"-säkerheten. Det viktigaste måste vara att man får den bästa hjälpen för sig själv. Det jag då blir irriterad på är att det finns intressen som är starkare än om huruvida jag blir frisk eller inte!

Naturmediciner kan stjälpa mer än hjälpa. Jag håller helt med dig här! Jag skrev inte heller "ät inga syntetiska mediciner" utan "var skeptisk". Jag skulle väl skriva att vi skulle vara skeptiska mot naturmedel också, för det är klart att de som producerar dem också har ekonomiska intressen och vill att vi ska köpa deras produkter. Dessutom är många av dem rena giftet i tillräckligt stora doser. (Å andra sidan är det väl både en och två som dött av exempelvis överdoserade sömnpiller...)

För ett tag sedan läste jag "Salvekvick och kvacksalveri" av Simon Singh och Edzard Ernst. Mycket intressant litteratur som jag rekommenderar om man vill dyka lite djupare i den här snåriga skogen. Edzard Ernst är världens förste professor i alternativmedicin. Nu kan man kanske också ifrågasätta hur opartisk den boken är, men intressant är den hur som helst.

När spikmattorna blev populära var det ett fasligt bråkande om huruvida spikmattorna hjälpte eller ej. Jag provade en gång hemma hos en väninna och tyckte mest att det gjorde ont, så jag bestämde att det nog inte var något för mig. När jag sedan vann en egen matta som var lite annorlunda konstruerad var jag ju tvungen att prova den. Då föll jag pladask! Sedan dess försöker jag få mig en stund på spikmattan i sängen några kvällar per vecka. Jag tycker det är underbart skönt! Om det nu inte hjälper mot allt det som konstruktörerna påstår så spelar det ingen roll för mig. Det är något som jag mår bra av och jag antar att det i alla fall inte är skadligt! Placeboeffekt är icke att förakta...

Nej, nu blir det nog inga fler medicinska inlägg. Tack och hej!

Intryck.

I går var jag på en föreläsning om hormoner. Oj! Det var så mycket information och förklaringar på saker jag anat, men inte riktigt haft kunskap om. Det trillade ner den ena polletten efter den andra. Aha-stunderna avlöste varandra och jag satt och tänkte på nära, kära och bekanta som skulle kunna få medicinsk lindring av ett naturligt progesterontillskott. Benskörhet, klimakteriebesvär och kärlkramp skulle kunna vara ett minne blott för en massa kvinnor. Bröstcancer, livmodercancer och diverse andra tumörsjukdomar också.

Läs följande artikel. Allt handlar om naturligt progesteron. Det går att köpa, men läkare får inte skriva ut här i Sverige. Läkemedelsindustrin, den gamle boven, gör så många stackars människor sjuka när de förväntar sig den motsatta effekten. Sömntabletter, syntetiska hormoner, kalktillskott och allt vad det är gör människor sjuka, inte friska. Ibland får de hjälp för stunden, men i långa loppet kan de hamna i en cykel som gör dem sämre och sämre. (Tänk huvudvärk - dölj symptomen med tabletter - bli förgiftad/beroende - få huvudvärk - till slut lindrar inte heller medicinen.)

Att forskare har läkemedelsindustrins ekonomiska intressen främst gör kanske en del förvånade. (Varifrån kommer anslagen?) I Sverige är vi så snälla och tror oftast gott om Staten, läkare och allt vad det är. De vill oss ju gott! Det är därför de bestämmer hur vi ska tycka och tänka och hur vi ska leva våra liv. (Så här trodde jag själv länge, länge. Att ha insett att det här inte är verkligheten är både jobbigt och inspirerande!)

Min uppmaning till er idag är därför följande:

ät vettigt (en balanserad kost, ingen färdigmat, gör din egen glass och dina egna kakor så du slipper transfetter, håll tillbaka på det vita sockret och det vita mjölet...)

motionera (intervallträning som får upp flåset)

se till att din kropp har rätt nivåer av de naturliga ämnen vi består av

var skeptisk till syntetiska mediciner

Tag gjord av You Do-produkter. Gillar speciellt de fina kartongklockorna med riktiga metallvisare!

Åh!

Att höra att någon man bryr sig om har förlorat sitt barn gör ont, ont, ont. Vad kan man säga som hjälper en mor i sorg? Ingenting. Orden faller platt till marken. Världens barn känns plötsligt långt borta och jag känner att jag nästan krampaktigt vill krama mina egna, länge och hårt... En av kramarna skickar jag också till fina E och hoppas att hon och hennes familj orkar resa sig igen.

Nej.

Jag tycker inte om att köra i Stockholm. Vi har ingen GPS och även om 12-åriga dottern är en fantastisk kartläsare och navigatör är det rätt omöjligt att byta fil då ljuset precis slår om till grönt och man upptäcker att "Hoppsan, här skulle vi visst ha svängt vänster!" då man befinner sig på Sveavägen. Nej, det finns en anledning till att jag inte brukar köra i den Stora Staden. Förresten finns det två. Jag hatar att fickparkera. Det måste man nog kunna/gilla om man kör i hufvudstaden.

Jag brukar muttra "Du kör som en stockholmare..." om maken kör och jag sitter bredvid. Jag vidhåller att många i Stockholmstrafiken visar följande bilföraregenskaper:

är urusla på att använda blinkers

kör upp i baken på framförvarande bil

är dåliga på att ta hänsyn till gångtrafikanter och cyklister

sällan håller hastighetsbegränsningar

Säkert är det också så att vana storstadstrafikanter blir säkrare på att köra. Om de bara tänker på att de själva är så duktiga och glömmer bort att andra kanske är mer osäkra (Hmmm...) så blir det tyvärr inte så bra. Felmarginaler är aldrig dumt.

En gång fick jag göra en relativt hastig inbromsning före ett övergångsställe på vår genomfartsled Häradsvägen (förbinder E4-an med Huddingevägen). Jag fick då en touch i baken av en stor lastbil. "Du kan ju inte bromsa så där!", sa lastbilsföraren. Jag förstod att han var chockad. Allt gick bra och varken bil eller förare fick några stora skador (inte heller gångtrafikanten som bestämde sig för att gå över vägen utan att se till att ha ögonkontakt med bilföraren som var jag först). Trots detta ångrar jag fortfarande att jag inte skällde ut honom.

1. Häradsvägen är en 50-väg med bostadshus längs med hela vägen och många småbarn i krokarna.

2. En lastbilschaffis om någon borde förstå att avståndet till framförvarande bil kan innebära skillnaden mellan liv och död för någon som inte sitter i ett liknande fordon.

Så ja, nu har jag fått ur mig detta och kan säkert gå vidare. Jag tror jag går vidare till sängen via spikmattan. Ah!

En dag, men inte som alla andra.

Maken nämnde att det visst är konstigt att löven hänger kvar så här länge på träden. Jag har inte ens tänkt på det. Mig gör det ingenting att jag slipper kratta eklöv i stora högar. De kan gott hänga kvar tills i vår, för man måste ändå ta en sista omgång då också.

I morse kom jag körande längs vår förortsgata, såg björklöven i rännstenen och tyckte att de var värda att förevigas. Snart nog är de mull och alla har glömt hur de gjorde världen lite vackrare.

I kväll ska sonen dra sitt strå till stacken. Han ska tillsammans med sin klass köra bakom Annika Ljungberg och någon tatuerad kille som kallar sig ROCK STAR på insamlingsgalan för världens barn. (Fast de går i skolan som vanligt och ska vara hos SVT från 13 till 22, så han var lagom glad i morse då han tyckte att livet bara är en lång radda dagar med för lite sömn.)

Förlåt Anja, nu blev det visst ett inlägg med en jättestor bild. Hoppas att du kom förbi den och kunde läsa! :)

Och ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig.

Då är det bara att plocka upp maskorna som trillat av och börja om igen. Att misslyckas är ingen katastrof. Jag behöver lära mig att bli bättre på att ta i med nya krafter när något inte blir som jag vill i stället för att ge upp! En ny bekant talade om "släpp-listan", den imaginära lista man kan skriva upp allt som inte är viktigt på för att sedan släppa det och gå vidare. Jag har blivit rätt bra på att fylla på min släpplista, men ibland behöver jag påminna mig själv om vad som verkligen betyder något.

Utlottning hos Tina!

En av mina fina scrapvänner, Tina, har numera en inredningsblogg som är väldigt inspirerande. Hon har precis varit i Washington DC och har med anledning av det en utlottning i bloggen. Spring dit och var med, för det finns fortfarande lite tid kvar! Lycka till.

Holiday Thinking Inking med Jennifer McGuire.

Jennifer är otroligt duktig på stämpling. Sedan ett par veckor tillbaka håller hon i en utmaning på Two Peas in a Bucket där man ska testa lite olika stämpeltekniker. Jag kanske skickar några julkort i år också, så jag hakade på. Bakgrunden är stämplad med ett akrylblock som färgats in med distressdynor och sedan sprayats med lite guldskimrande vatten. Akvarell, snabbt och lätt!

Kortskissen.

Måndag, som sagt, om någon nu skulle ha missat det. Dags för ny kortskiss. Dessvärre är den min. Jag skäms, för den är så fult ritad! Vet inte varför jag skickade med den till Lina. Korten som mina medkortskapare fixat till efter skissen är dock väldigt vackra! Mitt eget kort åkte till Slavica förra veckan. Det såg ut så här:

The Biggest Winner!

Alltså, ba', liksom! Jag har inte ord för att uttrycka hur lycklig jag känner mig nu. Det måste vara den otroliga endorfinkick jag fick då jag var ute i spåret och joggade nyss... Jag gick bara tre gånger, i tre uppförsbackar (sammanlagt säkert mindre än tre minuter) och joggade resten. Solen sken, fåglarna kvittrade inte (för jag hade hörlurar och lyssnade på P4, den enda radiokanal som inte brusar då jag springer rundan), de gyllene höstlöven glittrade och jag njöt verkligen av att känna att jag inte flåsade. Och då har jag ändå firat födelsedag hela veckan och ätit alldeles för mycket chokladtårta. Tjoho!

Blommor i långa rader.

Pia-Lotta med solen i ansiktet. Så söt! (Är det fler som har kallats Pia-Lotta, Fia-Lotta eller något annat tjusigt smeknamn av era föräldrar?) Hon var så nöjd efter att ha haft obligatorisk skoldag idag (Öppet Hus), för det innebär att hon blir ledig på måndag. Hurra!

Vårt hem känns fortfarande som en blomsteraffärsfilial. Det luktar gott överallt och så är alla blommor en fröjd för ögat.

Den här buketten går inte att göra rättvisa på det här sättet. Underbar blandbukett med massor av färger!

Min kompis i Tyskland skickade ett arrangemang i en låg kruka. (Ja, hon skickade den väl inte direkt därifrån, utan talade om hur den skulle se ut. Tjejerna i Stuvsta såg till att bygga den enligt instruktionerna.) Jag fyller på lite vatten i oasisen varje dag och den har än så länge bara blivit finare.

Den allra vackraste buketten fick jag av min familj. "Hon älskar hösten", sa maken till tjejen i min favoritblomsteraffär. Hon visste precis vad hon skulle göra. Den underbara vasen fick jag och maken i bröllopspresenten av min extrasyster och hennes föräldrar. Alla blommor blir extra fina i den!

Ett litet knapphjärta.

Snart får You Do in små söta canvas- och jutetavlor. Jag fick en jutetavla (burlap) att fixa till. Jag ville bara använda You Do-produkter, så det blev ett hjärta av knappar som fick pryda den ca 10x10 cm stora tavlan. Det roliga är att Jennifer McGuire precis också har gjort ett knapphjärta på en canvas. Hennes är dock i en helt annan klass. Själv undrar jag hur lång tid den måste ha tagit att göra... Jag är lite sugen på att skriva något kärleksfullt på ett par papperslappar i högra hörnet. Vi får se hur det blir med det!

Presenttips!

Min jätteduktiga svägerska säljer fotokort på Signerat. Det går inte att förklara precis hur härliga de är, men man får en känsla av att se på bilderna så klart. Just nu har hon ett erbjudande; köp fem, betala för fyra. Gör er redo för julklapparna! Ni kommer inte att bli besvikna.

Nattamat.

När maken och jag var nygifta bodde vi ett år i Palo Alto, Kalifornien. Det var alldeles fantastiskt, trots att det regnade värre än någonsin den vintern. "Mud slides" rapporterades från hela staten och människor dog. Regnet var dock uthärdligt. Det mesta annat var ju så bra! Lite regn kunde inte förstöra lyckan.

En av höjdpunkterna var när Miriam, vår hyresvärdinna och med tiden en av våra bästa vänner, lärde oss äta kronärtskockor. I kväll gick tankarna till vår fina M där hon är på sin mission i Dominikanska Republiken och sprider glädje och kunskap om jag känner henne rätt. Vi åt nämligen varsin alldeles otroligt god kocka när barnen hade lagt sig. Grönsakernas grönsak avnjöts i skenet av den vackra Georg Jensen-ljusstaken jag i går fick av min omtänksamma väninna och hennes familj. Livet är grejt.

Summering av den stora dagen.

Kakorna räckte och blev över.

Tårtorna räckte också, och det finns lite kvar att ta fram om vi skulle få oväntade gäster.

Av 80 bullar blev det bara 10 kvar att stoppa i frysen. (Det innebär ett snitt på en och en tredjedels bulle per person.)

Jag har världens bästa släkt och vänner.

Jag fick massor av blommor, så många att jag var tvungen att ta ett "födelsedagsbarnet bakom blomsterhavet"-foto. Det finns ett sådant på farmor då hon fyllde 60. Jag är faktiskt lite lik, dock inte fullt lika gråhårig.

Presenterna var så fina att jag skäms. Fast bara lite. Mest är jag väldigt tacksam och glad!

Tyvärr hann jag inte prata med alla ordentligt. Så blir det när man bestämmer sig för att ha ett impromptu tårtkalas en vardagskväll. Barnen ska ju upp i skolan nästa dag! Det tar jag igen på 50-årsfesten. Den ska bli stor och svulstig. Tror jag.

Nu har jag blivit firad i flera omgångar i nästan en månad. Jag tror jag har vant mig vid tanken att faktiskt vara 40 år. Därmed inte sagt att jag tycker att det är speciellt roligt att dröja mig kvar vid tanken. Men nu släpper jag det. Tror jag. Det är dags att fokusera på roliga saker, och sådana har jag många framför mig. Tjingeling!

Trött, men glad, efter firande dagen lång.

Fyrtio år.

Nu är jag rätt gammal. Jag pratade länge med min minstaste lillasyster i går. Hon tycker också att jag är rätt gammal. Å andra sidan skulle jag kunna vara hennes mamma eftersom hon är 17. Vi kom överens om att hon kan fråga mig om råd om vuxengrejer så kan jag fråga henne om råd när jag blir frustrerad som tonårsmamma.

Hur som helst fick jag ett jättefint uppvaktande i morse. Te i en helt underbar mugg av keramikern Mikaela Willers (själva temuggen var det enda jag hade önskat mig och jag blev faktiskt glatt överraskad över att familjens minne var så gott), smörgås med fikon- och äppelmarmelad och grönsakstallrik. I kväll kommer Stockholmssläkten och några till, så nu ska jag baka vaniljbullar och se till att alla åtta tårtorna ser fina ut... (Varför kan jag inte vara lite lagom någon gång?)

International Card Making Day.

Jodå. Det var kortmakardag i lördags. Inte för att jag gjorde så många kort, men här kommer några som jag gjorde innan.

Det här kortet gjorde jag efter Rebekahs skiss till AMLTs blogg. (Kortmakardagstema...) Skissen var jättelätt att följa. Haka på!

Peterlina har gjort ännu en fin skiss till Kortskissen. Efter den gjorde jag det här kortet. (Fotat under kassa förhållanden, så det ser faktiskt lite finare ut i verkligheten. Jag stämplade med Distresser på papper som sprayats med guldskimmer. Miriam ska få det när det är dags. Annars brukar vi inte skicka så många Thanksgivingkort!)

Så söta!

Jag gillar inte Halloween speciellt mycket, men de här söta korten kan jag inte motstå. Speciellt roligt är det naturligtvis om man har en färgskrivare, vilket vi inte har. Det löser sig nog ändå. Duktiga Patricia Zapata är en riktig inspirationskälla!

Ode till Martin Ljung.

Martin Ljung är en person som har bidragit till det goda hos mänskligheten. Tack, Martin!

Skojten. (Roligast!)

Ester.

Lingonben.

Viking.

Äsch. Tittar ni på de här YouTube-klippen kan ni själva klicka er vidare.

Den första dagen i min månad.

Oktober är verkligen min månad. Jag hörde någon gång att det visst är ganska vanligt att ens favoritmånad är den då man själv fyller år. Det håller sig säkert kvar sedan barndomen, att det för de flesta känns trevligt och mysigt att en gång om året få så där extra mycket uppmärksamhet.

Jag älskar verkligen oktober. Hösten har kommit en bit på väg. Färgerna är som vackrast i naturen. Temperaturen är oftast fortfarande dräglig, vissa dagar helt perfekt. (För mig är perfekt då man kan ha på sig lite varmare kläder, halsduk och vantar utan att varken svettas eller frysa.) Maten blir godare. Det är sant! Efter skördemånaden finns det tillgång till en massa härliga frukter och grönsaker som inte har behövt åka runt halva jorden. Soppa med nybakat bröd, rotmos, ugnsrostade rotfrukter, äppelpaj... (Dessutom börjar apelsinerna äntligen bli saftiga och goda igen. Ja, jag vet att de åker långt, men de är likafullt godare än de man kan köpa i maj.) Det faller sig mer naturligt att kura skymning, ta långbad i badkaret, bränna stearinljus, elda i kaminen, pyssla. Japp. Jag älskar oktober!

Mamma har varit här i några dagar. Det var så roligt att se att hennes hälsa verkligen är på väg att bli bättre! Här är hon med sitt yngsta barnbarn, lilla Julia.