Hm. Ska det va' så?

Jag funderar inte på att operera mig. Speciellt inte efter att ha sett de här bilderna. "Jaa, jag har också doktor Näsklämma, men nu letar jag efter någon som kan plocka in lite deg i läpparna så jag kan se så där svulstigt plutmunnig ut. Doktor Anka? Jo, hon är bra har jag hört."

Jag hyllar skönhet och tycker att det finns så många vackra människor, människor som ser bra ut på sina personliga vis. Tyvärr har det tillkommit en extra "art" som inte riktigt tillhör. Homo Sapiens Fejk. Det tråkiga är att det ofta är de som står som förebild för alla oss andra, det är dem vi jämför oss med. De borde bara få frottera sig med liksinnade. Här till exempel. (Där händer allt av vikt och värde i vårt underbara land, eller hur var det nu igen?) Om de bara var med varandra och inte var med i alla tidningar, alla filmer och alla tv-program som finns kanske jag äntligen skulle kunna njuta av att ha en kropp som fungerar nästan precis som den ska, som har fött tre barn och upplevt många underbara saker istället för att tänka på att jag har för många kilon här och där. Vet inte. Vad tror ni?

OBS! Jag sätter mig inte på några höga hästar. Jag själv har slagits med min vikt sedan tonåren, men jag är så trött på det. Nu mår jag bra, äter bra, har en lagom mängd vardagsträning och ändå "duger" det/jag inte. Jag vet att jag inte är ensam och tycker att det skulle vara så fruktansvärt tragiskt om mina egna döttrar hamnade i samma trista cirkel.

Det här inlägget är nog på gränsen till för personligt, men jag har beslutat mig för att skriva ändå och hoppas att jag får några av era tankar tillbaka.

Edit: En artikel till (har MSN som startsida). Och så måste jag säga att jag funderar på hur man reagerar om man får ett stackars barn som liknar en och har varit så missnöjd med hur man såg ut. Ser man till att få barnets näsa/öron/kinder/bröst/vader opererade så fort man kan, eller inser man att "skönhetsfelet" inte var så farligt?