Jag var och handlade lite mat eftersom J, S och deras barn kommer på middag i eftermiddag. Utanför butiken såg jag veckans finaste kärlekshandling. En tonårig, svart, svart, svart tjej stod och väntade med en liten bjäbbig hund. Hennes pojkvän, lika svart och med kepsen på sne', kom ut med en bukett rosor och slängde den i hennes hand så där lite nonchalant. Fniss och rodnad och så en puss så klart. Det var så gulligt!
Förresten, jag såg La Vie En Rose i påskhelgen. Så jag grät! Vilket tragiskt liv hon levde, Edith Piaf, och ändå tror jag inte hon ansåg sig olycklig. Jag måste leta upp hennes sånger och lyssna lite mer noggrant. Hur har jag kunnat missa hennes fantastiska musik?! (Antagligen för att Je ne ce est pas och Je ne comprends pas...)
(Bild från allposters.com)
3 kommentarer:
ha vad roligt! jag såg också den i helgen. jag blev också sugen på att ta reda på mer om lilla sparven. tänkte se om det finns ngn bok att sluka.
Tycker så mycket om hennes musik! Fast tyvärr fattar jag ingenting... :-\
Mamma gillade alltid Edith Piaf.
En gång kom någon imitatör till Lindesberg och skulle sjunga sångerna och mamma tvingade dit mig. Jag gick typ i 7:an eller 8:an.
Gissa om jag skämdes när min franskfröken dök upp där och jag kändes mig som värsta fjäskot.
Jag har en enda mp3:a av henne och där sjunger hon La Marseillaise, hon har såna himla rullande R :D
Skicka en kommentar