Lölölölördag!

Ännu en dag bland härliga färger och bling på Formex. Titta här vad You Do har att bjuda på till våren! Till och med bättre än smågodis för en pysslare med sötsug som jag...

Jag fick ledigt lite tidigare för att hinna gå på jubileumskonserten jag berättade om i går. Lilla E hade fortfarande feber, men med hjälp av Ipren orkade hon vara med i fyra nummer. Efter det fick hon ge sig. Hon tyckte det var snopet. Möjligtvis fällde hon en och annan tår, men det var nästan lika mysigt att sitta i mammas knä på nionde raden som att vara där framme i kören. Nästan.

Vi fick lyssna på underbar sång och musik. Min favorit blev Sara Isakssons hyllning till sin gamle musiklärare och flickkörsdirigent, en tolkning av No Surrender (annan låt, men här Sara tillsammans med Rebecka Törnqvist). Sara berättade om hur hon kommit över två biljetter till Bruce Springsteens konsert i Göteborg 1984 och bad Bosse om ledigt. "Nej", sa Bosse, eftersom de förberedde sig för något uppträdande som var av det viktigare slaget. Efter några dagar kom han tillbaka till sin elev och berättade att han läst om denna begivenhet i flera tidningars mittuppslag och förstod att den där killen nog var något speciellt ändå. Konserten kom hon alltså iväg på, med dirigentens välsignelse dessutom...

The Real Group ligger mig väldigt varmt om hjärtat, det har jag redan berättat om här i bloggen. Katarina Henryson, ett piano och en bas tillsammans framkallade rysningar av välbehag. Den rösten...

De andra solisterna var också bra, men den stora behållningen var den stora alumnikören bestående av sångglada flickor och kvinnor mellan 12 och 51 år. Mäktigt! Varken kör eller publik kunde hålla tårarna tillbaka efter slutnumret I himmelen. Vi fick ändå höra ett par extranummer, sådant som sitter i ryggraden på dessa körmedlemmar. Ah! Jag blir så lycklig av musik.

Med den här känslomässiga, fantastiska konserten går en musiklegend inte i graven, men väl i pension. Vi tackar Bosse Johansson för det han bidragit med så här långt.