Igår var jag på IKEA och skulle försöka lyckas plocka ihop en liten lista på fem minuter. Jag sprang igenom bottenvåningen (ibland känner jag mig lika hemma där som i mitt eget vardagsrum...) och började vid kuddfodralen.
Vi behöver 72x72-överdrag till våra "braskuddar" som ärvts av svägerskan som har emigrerat till Australien. Alltså svepte jag över kuddfodralen med min hökblick, totalt fokuserad. Stannade till vid ett par avundsvärda ben (mina vader är som stockar och jag brukar avundsjukt betrakta andra tjejers snygga ben). Benen hade en ägare som vände sig om då hon säkert kände sig lite trängd av mitt svepande. Aha, någon jag känner tänkte jag och var på väg att hälsa tills jag insåg att det ju var hon, den blonda Jenny, som brukar sitta i någon morgonsoffa. Pinsamt när man liksom dröjer sig kvar för länge med blicken.
Nåja, jag överlevde och fortsatte mitt letande, denna gång efter en lampa som vi ska ha i vardagsrummet nedanför trappan. Svepandet stannade denna gången vid ett tjusigt hår och ett trevligt ansikte. Jaha, där var ju Niklas Strömstedt minsann. Och vid mattorna ungefär så gick de två kändisarna tillsammans med varsin kundvagn, så jag antar att de hör samman. De såg alldeles vanliga ut, men det roliga var att många runtomkring blev fåniga. Usch, vad jobbigt det måste vara att vara känd!
Hur som helst passar jag på att med detta inlägg tacka Niklas för en av de vackraste låtar jag vet.
4 kommentarer:
Det är lite komiskt när man ser kändisar i vanliga livet för man hajjar liksom till som om man känner dem, så inser man att man bara sett dem i rutan. Åkte tåg med Susanne Lanerfält och Henrik Hjelt, de vinkade inte igenkännande... konstigt :o)
Kram
Tror dina IKEA-kändisar är förlovade :-)
du är söt du..och vi har samma bra smak:-D Stor kram till dig
Ja, vilken kändisdag du haft!! Men visst är det konstigt, den första tanken man får :- Åh, vad kul! Henne/honom känner ju jag..."
Kram Miaa
Skicka en kommentar