1994 flyttade maken och jag, alldeles nygifta, till Palo Alto söder om San Francisco. K hade fått ett stipendium i ett samarbete mellan KTH och Stanford och jag hade fått tjänstledigt från Broängsskolan i Tumba. Livet lekte och vi hade ett otroligt intensivt och alldeles underbart år tillsammans. Vi fick tipset om Miriam som hyrde ut rum till studenter och vi blev det första paret hon hade tagit emot. Tanken var nog att vi bara skulle stanna ett tag tills vi hittade något bättre, men det visade sig att allt funkade så bra att vi blev kvar hela året. Sedan dess har vi varit tillbaka många gånger och den här platsen på jorden har fått en speciell plats i våra hjärtan.
I går fick vi reda på att en familj som vi kände och umgicks med då har förlorat sin äldste son, 19 år, genom tragiska omständigheter. Bipolaritet och schizofreni hade under det senaste året helt tagit över honom och i helgen tog han sitt liv. Vår kärlek till familjen räcker hela vägen över Atlanten och lite till. De är modiga och starka och har inte hymlat något om vad som har hänt. De har ett stort nätverk med människor som lyfter och stöttar och det värmer i den här svåra upplevelsen.
För tio år sedan åkte vi hem efter nästa USA-äventyr som den här gången utspelades sig under ett par år i Philadelphia. Makens studier tog oss åter igen över Atlanten och den gången hade vi med oss våra två äldsta barn. Vi lärde känna så många fina människor och trots att åren gått och vi spritt oss över hela världen har vi kontakt med flera av dem. Till helgen har några av mina goda vänner tjejträff i Park City. Det känns lite surt att inte kunna vara där, men jag vet att de som träffas kommer att få jätteroligt och att de också är vänliga nog att dela med sig av alla diskussionsämnen (ja, eller skvaller om ni vill).
1 kommentar:
Så tragiskt med en sådan sjukdom. Att inte veta vad som är verklighet eller "fantasi"... Hoppas den svåraste tiden blir kort, att dom kommer över den värsta sorgen, så dom kan gå vidare i livet...
Kram Miaa
Skicka en kommentar