tisdag 8 februari 2011

Lite nostalgi.

Jag satt just här och pysslade med korten som ska upp i AMLTs blogg i morgon. När jag drog av en bit tejp kommer jag ihåg sonen då han var cirkus tre år gammal. Vi bodde i Philadelphia och levde fattigt studentliv. Maken studerade hårt, men med sin otroliga förmåga att stänga ute ljud satt han ofta hemma och pluggade i sina tegelstensböcker. Flera gånger om dagen tog han mikropauser för att vara med resten av oss (fru, treåring och ettåring), till allas glädje.

En dag hade datorn pajat och vi kunde höra missnöjt mummel från sovrummet/arbetsrummet. Lilleman sprang in till sin pappa, och när han förstod att datorn inte fungerade som den skulle kunde han trösta sin pappa med de lugnande ord han själv fått höra så många gånger;

"De jö ingenting pappa! Vi kan gala den med tejp!"

Snyft! Nu är den lille grabben längre än båda sina föräldrar, har storlek 45 i skor, kan konversera artigt med gamla damer och diskuterar matematik med sin pappa på ett plan där jag inte längre hänger med. Tiden går rasande fort.

2 kommentarer:

mamma med ambitioner sa...

Visst är de små glimtarna helt underbara. Man kan sitta rakt fram och bara le och känna in hela känslan, tid och rum är borta. Tiden går alldeles för fort. De där semlorna gör jag allt för att undvika. Har ätit en men skulle lätt kunna klämma i mig en varje dag :)
Hoppas du mår bättre i dag och att du har ett par sidor kvar i boken.
Kram Kristina

Sockergrynet sa...

Ja tiden går rasande fort!! Jag har helt plötsligt en dotter på 20 och en på 17 och jag har ingen aning om hur det hände... ;) Det gäller att njuta av varje minut!!