Långt inlägg om det förra inlägget.

Det här är för er som är intresserade av mina tankar runt föräldraskap. Dessa tankar är högst ostrukturerade och borde säkert redigeras, men det som sägs utan redigering är väl mest sant? Säg inte att jag inte har varnat er om ni somnar halvvägs in i inlägget!

Jag har sex småsyskon och har alltid gillat barn. Jag var ofta barnvakt, både till syskonen och till andras barn och så småningom valde jag ett yrke som innebär att man i högsta grad är delaktig i andras barns uppfostran. När jag och min man fick vårt första barn trodde jag att det skulle bli ungefär som att få ett syskon. Nu var det ju inte riktigt så. När vår lille groda kom upp på min mage, alldeles tilltufsad, blåröd och slemmig, kände jag sådana beskyddarinstinkter som jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig. Den här lille killen skulle jag göra vad som helst för...

När man får barn börjar en resa som inte tar slut. Man skapar band med en ny varelse, band som är starkare än något annat. (Processen kan störas av förlossningsdepressioner och annat, men för de allra flesta stämmer detta.) Som förälder har man ansvaret att göra allt i sin makt för att det här barnet ska få det bra, men också att det anpassar sig till andra människor och till samhället.

Några saker som jag har lärt mig under min resa som mamma är att (utan inbördes ordning)

1. det är fysiskt jobbigt att vara förälder.

2. barn gör inte som man säger, utan som man gör

3. livet kommer aldrig att bli detsamma som innan man blev förälder

4. att ha roligt tillsammans med sitt barn gör relationen stark

5. de första åren är extremt viktiga för ett barns utveckling

6. ibland kan barnet göra en så arg att man får använda hela sin styrka för att kontrollera sin ilska

7. både föräldrar och barn mår bra av att göra saker tillsammans

8. både mammor och pappor är viktiga, ibland mer och ibland mindre

9. det underlättar om barnen har "bra" kompisar

10. små barn blir ofta sjuka och om man inte har "significant others" som kan hoppa in som barnvakter kommer småbarnsåren med all sannolikhet innebära en hel del nagelbitande och tidspusslande och slitningar i föräldrarelationen

11. det i Sverige överlag anses att utbildade pedagoger har patent på barnuppfostran och att det är fult att välja att vara hemma med sina barn

12. man kan känna sådan kärlek för sitt barn att det känns som att man faktiskt ska explodera

13. livet blir aldrig detsamma igen (som sagt, kan inte sägas nog många gånger. Kom dock ihåg att "aldrig detsamma" betyder inte att det blir sämre.)

14. det är läskigt att uppleva sig själv i en yngre version, men det är också lättare att förstå ett sådant barn eftersom man vet precis hur han eller hon tänker

15. man vinner jättemycket på att göra barnen delaktiga i hemarbetet redan då de är pyttesmå

16. ett barn växer av komplimanger och positiva tillrop och bryts ner av negativ kritik

Den här listan kan ju bli hur lång som helst, men jag fortsätter med något annat i stället.

Att inse att man kommer att få ställa sig själv åt sidan för att tillgodose sina barns behov (också, inte bara) hjälper mycket under de första åren. Hur ofta har jag inte hört föräldrar prata om sina barn som om de vore tyngder att bära, kvarnstenar runt halsen, pest? Ja, det är jobbigt att inte få sova om nätterna. Har man en liten som skriker jättemycket underlättar det att vara två. Då får man se till att inte båda lider natt ut och natt in, utan man får turas om att sova hos barnet! Att vara pigg varannan dag är bra mycket bättre än att gå omkring som en zombie hela tiden.

Mitt motto var länge det klassiska "allt har sin tid". Jag tror fortfarande på detta. Är det verkligen läge att välja sin karriär framför sitt barn under den tid då barnet behöver en bäst? Kanske är det så att det är de unga, hungriga och oerfarna som får slå sig ihop med de äldre, erfarna (och kanske lika hungriga) för att driva företag, vara EU-ministrar, var ordförande i stora organisationer och annat? (Därav mitt intresse för att följa Birgitta Ohlsson bli mamma för första gången samtidigt som hon blir EU-minister. Inte för att hon är kvinna. Jag hade ställt mig frågande till detta också om hon hade varit man. Ett barn behöver sina föräldrar och föräldrarna behöver varandra.)

Jag läste för några månader sedan en krönika av Hillevi Wahl där hon ställde sig frågan om hon var den enda feminist som ville, eller tyckte det var viktigt att vara med sina barn under de första åren. Eftersom det är media som "bestämmer" hur vi tycker och tänker här i Sverige får man lätt trycket att vara politiskt korrekt i sitt tyckande. Politiskt korrekt är att sätta sina barn i förskola eftersom det är viktigt för jämlikheten att både män och kvinnor förvärvsarbetar. Det är också politiskt korrekt att göra just karriär, för ingenting ska ju vara omöjligt! Det ska vara möjligt för alla att ha "hela paketet". Detta har gjort att en massa har skrivits om "livspusslet" och hur man ska få ihop livet nu för tiden. Jag kan bara konstatera att det kan man nog inte om man ska göra allt som förväntas av en. Jag blir arg då jag läser artiklar om fantastiska människor som är bäst på allt! Det står ingenting om deras barnflickor, hemtjänster eller trädgårdsfixare... (Som min dotters klasskompis sa: "Nästan alla har väl städerska?" Eh, nja, jag vet inte.)

Viktig upplysning: Ett dygn har 24 timmar. Ett barn bör sova ungefär hälften av den tiden. Om du är på jobbet från åtta till fem (eller ännu längre om du har ett sådant jobb) och dessutom ska ta dig dit och hem igen innebär det att du inte har så mycket tid att bolla med. Speciellt inte om du bor här i Stockholmstrakten och ska pendla till jobbet!

Man ska inte låsa in sig i sitt hem för att man är hemma med sitt eller sina barn. Det är jätteviktigt att barnen lär sig samarbeta med andra barn. Det ena utesluter inte det andra. Sätter man ett gäng ettåringar i samma rum på en underbemannad förskola tror jag nog att de mer lär sig överlevnadsmetoder än samarbetsförmåga... Jag förstår inte att det i dagens samhälle ses som en fördel att man tar sig fram på bekostnad av andra, men detta är det som sker när vissa barn tar allt "luftrum".

Jag rekommenderar att ni läser lite om barn till föräldrar som varit frånvarande, men också om föräldrar som själva känner att de inte riktigt varit med i barnens liv. I skuggan av Tingsten och Livet, makten och konsten av våga vara sig själv är två nyare böcker som belyser detta.

Älska dina barn. Lek med dem, skratta med dem, busa med dem, läs läxor med dem, lär känna dem så bra att du slipper säga "X berättar aldrig något hemma" när de blir tonåringar, hitta gemensamma intressen, se deras potential och hjälp dem bli sina bästa jag. Helt säkert blir du besviken och överkörd många gånger, men mest av allt kommer du att få ditt livs kick.

Som sagt, om du orkat läsa hit är jag imponerad! Hoppas att du blivit inspirerad.