torsdag 25 februari 2010

Långt inlägg om det förra inlägget.

Det här är för er som är intresserade av mina tankar runt föräldraskap. Dessa tankar är högst ostrukturerade och borde säkert redigeras, men det som sägs utan redigering är väl mest sant? Säg inte att jag inte har varnat er om ni somnar halvvägs in i inlägget!

Jag har sex småsyskon och har alltid gillat barn. Jag var ofta barnvakt, både till syskonen och till andras barn och så småningom valde jag ett yrke som innebär att man i högsta grad är delaktig i andras barns uppfostran. När jag och min man fick vårt första barn trodde jag att det skulle bli ungefär som att få ett syskon. Nu var det ju inte riktigt så. När vår lille groda kom upp på min mage, alldeles tilltufsad, blåröd och slemmig, kände jag sådana beskyddarinstinkter som jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig. Den här lille killen skulle jag göra vad som helst för...

När man får barn börjar en resa som inte tar slut. Man skapar band med en ny varelse, band som är starkare än något annat. (Processen kan störas av förlossningsdepressioner och annat, men för de allra flesta stämmer detta.) Som förälder har man ansvaret att göra allt i sin makt för att det här barnet ska få det bra, men också att det anpassar sig till andra människor och till samhället.

Några saker som jag har lärt mig under min resa som mamma är att (utan inbördes ordning)

1. det är fysiskt jobbigt att vara förälder.
2. barn gör inte som man säger, utan som man gör
3. livet kommer aldrig att bli detsamma som innan man blev förälder
4. att ha roligt tillsammans med sitt barn gör relationen stark
5. de första åren är extremt viktiga för ett barns utveckling
6. ibland kan barnet göra en så arg att man får använda hela sin styrka för att kontrollera sin ilska
7. både föräldrar och barn mår bra av att göra saker tillsammans
8. både mammor och pappor är viktiga, ibland mer och ibland mindre
9. det underlättar om barnen har "bra" kompisar
10. små barn blir ofta sjuka och om man inte har "significant others" som kan hoppa in som barnvakter kommer småbarnsåren med all sannolikhet innebära en hel del nagelbitande och tidspusslande och slitningar i föräldrarelationen
11. det i Sverige överlag anses att utbildade pedagoger har patent på barnuppfostran och att det är fult att välja att vara hemma med sina barn
12. man kan känna sådan kärlek för sitt barn att det känns som att man faktiskt ska explodera
13. livet blir aldrig detsamma igen (som sagt, kan inte sägas nog många gånger. Kom dock ihåg att "aldrig detsamma" betyder inte att det blir sämre.)
14. det är läskigt att uppleva sig själv i en yngre version, men det är också lättare att förstå ett sådant barn eftersom man vet precis hur han eller hon tänker
15. man vinner jättemycket på att göra barnen delaktiga i hemarbetet redan då de är pyttesmå
16. ett barn växer av komplimanger och positiva tillrop och bryts ner av negativ kritik

Den här listan kan ju bli hur lång som helst, men jag fortsätter med något annat i stället.

Att inse att man kommer att få ställa sig själv åt sidan för att tillgodose sina barns behov (också, inte bara) hjälper mycket under de första åren. Hur ofta har jag inte hört föräldrar prata om sina barn som om de vore tyngder att bära, kvarnstenar runt halsen, pest? Ja, det är jobbigt att inte få sova om nätterna. Har man en liten som skriker jättemycket underlättar det att vara två. Då får man se till att inte båda lider natt ut och natt in, utan man får turas om att sova hos barnet! Att vara pigg varannan dag är bra mycket bättre än att gå omkring som en zombie hela tiden.

Mitt motto var länge det klassiska "allt har sin tid". Jag tror fortfarande på detta. Är det verkligen läge att välja sin karriär framför sitt barn under den tid då barnet behöver en bäst? Kanske är det så att det är de unga, hungriga och oerfarna som får slå sig ihop med de äldre, erfarna (och kanske lika hungriga) för att driva företag, vara EU-ministrar, var ordförande i stora organisationer och annat? (Därav mitt intresse för att följa Birgitta Ohlsson bli mamma för första gången samtidigt som hon blir EU-minister. Inte för att hon är kvinna. Jag hade ställt mig frågande till detta också om hon hade varit man. Ett barn behöver sina föräldrar och föräldrarna behöver varandra.)

Jag läste för några månader sedan en krönika av Hillevi Wahl där hon ställde sig frågan om hon var den enda feminist som ville, eller tyckte det var viktigt att vara med sina barn under de första åren. Eftersom det är media som "bestämmer" hur vi tycker och tänker här i Sverige får man lätt trycket att vara politiskt korrekt i sitt tyckande. Politiskt korrekt är att sätta sina barn i förskola eftersom det är viktigt för jämlikheten att både män och kvinnor förvärvsarbetar. Det är också politiskt korrekt att göra just karriär, för ingenting ska ju vara omöjligt! Det ska vara möjligt för alla att ha "hela paketet". Detta har gjort att en massa har skrivits om "livspusslet" och hur man ska få ihop livet nu för tiden. Jag kan bara konstatera att det kan man nog inte om man ska göra allt som förväntas av en. Jag blir arg då jag läser artiklar om fantastiska människor som är bäst på allt! Det står ingenting om deras barnflickor, hemtjänster eller trädgårdsfixare... (Som min dotters klasskompis sa: "Nästan alla har väl städerska?" Eh, nja, jag vet inte.)

Viktig upplysning: Ett dygn har 24 timmar. Ett barn bör sova ungefär hälften av den tiden. Om du är på jobbet från åtta till fem (eller ännu längre om du har ett sådant jobb) och dessutom ska ta dig dit och hem igen innebär det att du inte har så mycket tid att bolla med. Speciellt inte om du bor här i Stockholmstrakten och ska pendla till jobbet!

Man ska inte låsa in sig i sitt hem för att man är hemma med sitt eller sina barn. Det är jätteviktigt att barnen lär sig samarbeta med andra barn. Det ena utesluter inte det andra. Sätter man ett gäng ettåringar i samma rum på en underbemannad förskola tror jag nog att de mer lär sig överlevnadsmetoder än samarbetsförmåga... Jag förstår inte att det i dagens samhälle ses som en fördel att man tar sig fram på bekostnad av andra, men detta är det som sker när vissa barn tar allt "luftrum".

Jag rekommenderar att ni läser lite om barn till föräldrar som varit frånvarande, men också om föräldrar som själva känner att de inte riktigt varit med i barnens liv. I skuggan av Tingsten och Livet, makten och konsten av våga vara sig själv är två nyare böcker som belyser detta.

Älska dina barn. Lek med dem, skratta med dem, busa med dem, läs läxor med dem, lär känna dem så bra att du slipper säga "X berättar aldrig något hemma" när de blir tonåringar, hitta gemensamma intressen, se deras potential och hjälp dem bli sina bästa jag. Helt säkert blir du besviken och överkörd många gånger, men mest av allt kommer du att få ditt livs kick.

Som sagt, om du orkat läsa hit är jag imponerad! Hoppas att du blivit inspirerad.

12 kommentarer:

Zarah sa...

Tycker om dina kloka tankar! :D

Anja Olergård sa...

[Kloka] ord och inga visor.

Mya sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Karinb sa...

Jag orkade läsa hela vägen och håller med i det mesta!
Läser just nu "Lev livet enklare" som handlar hur man ska leva i vardagen, kanske gå ner i arbetstid för att vara hemma mer och istället göra avkall på materiella ting. Mycket tänkvärt.
Här har dom dock lagt ner öppna förskolan vilket är ett slag i nacken för dom som väljer att vara hemma med sina större barn.

Mamma med ambitioner sa...

Nu har jag läst ditt inlägg två gånger. Det är så bra. Inlägg förresten detta kallas krönika och borde publiceras i ngn tidning. Jag ser också framemot Birgitta Ohlssons föräldra/karriärsskap. Det lär nog debateras både här och där. Det sista stycket är så sant.
Lyssnade en gång en kvinnas råd till blivande föräldrar.
Vill du hjälpa din sjuttonårning med allt vad det innebär att vara tonåring- ta tag i föräldrarollen tidigt, tidigt. Visa att du finns där alltid, i både med och motgångar. Ha det bra! Kristina:)

Mysmasken sa...

Du vet ju vad jag tycker om din ställning i frågan :)
Jag undrar varför folk inte ser kopplingen mellan dagis och hur samhället har blivit de senaste 30-40 åren... Det är självklart att barn behöver föräldrars närhet, uppmärksamhet och bekräftelse.
Barn VET inte att de behöver en XC90 och en 60-tums plasma-TV...och att det är därför mamma och pappa jobbar 40 timmar i veckan var.
Jag har tittat på "Familjen annorlunda" och så fort de zoomar in på barnen och frågar vad de vill ha så vill alla ha mer tid med mamma/pappa. Ingen svarar att de vill ha ett PlayStation eller en XBOX.

Jag tror i princip att ett barn är mer eller mindre färdiguppfostrat som fyraåring. Och att man kan lägga ner tid på barnet antingen i tidig ålder eller i senare ålder.
Om man ger barnet det de behöver som små, kommer tonåren gå som en dans. Om man negligerar barnen som små får man istället ett helvete när de är tonåringar...

Det ska bli så himla spännande att få bli förälder, att få göra det här på riktigt. Se hur det är.

Och jag håller mig nog här i Canada, där det fortfarande anses "rätt" att vara hemma och ta hand om sina barn än att slussas ut i arbetslivet efter 6 veckor...

badanka sa...

:) finaste du, jag håller med dig till fullo. Dina otroligt sunda reflektioner över samhället och synen på småbarnsåren.


-undrar om det är så att alla bara suckar och stönar över sina barn, att det är "krävande" att det inte sover för att det är det man tror man ska göra?
Hör det allt för ofta och känner bara -ge barnen TID!

Jag väljer att vara hemma, och anser att det är valet jag gör för att få en rik familj -det är inte pengarna som är det viktiga utan tiden! jag investerar min tid i mina barn och får det rikaste livet

Sedan så kan jag bara konstatera att andra familjer gör andra val:)

-Jag vet att lyssnar man till sitt eget hjärta så blir det helt rätt!

Puss på dig

Helena sa...

Amen!

Lisa sa...

Det gick av bara farten att läsa 'hit'. Heja Monica!!

Min plats i solen sa...

Du är så klok! :) Önskar att fler vågade tro på sig själv i sin föräldraroll och välja det de känner är bäst för sin familj, inte vad alla andra väljer. Något jag tycker är så synd som ofta faller bort i debatten kring barn, föräldraledighet och hela livspusslet är hur viktiga föräldrar är för sina barn under HELA deras liv. Idag så handlar det alltid om de första 2-3 åren, men sedan då? Barn behöver närvarande och kravlöst älskande föräldrar under hela sin uppväxt. Är själv en modern hemmamamma till barn som närmar sig tonåren och upplever varje dag hur viktigt det är för dem att det finns någon där som lyssnar, tröstar och bara kramar om dem när de kämpar på att hitta sin plats här i livet, med ena foten i barnvärlden och den andra i vuxenvärlden. Mina val har jag gjort för vad som är bäst för min familj och mig. Vi gör alla olika, tack och lov för det, men det viktigaste är att våga följa sitt hjärta.

Trevlig helg på dig!

Kram Lotta

Cattis sa...

Så kloka ord! ♥

Egoistiska mamman sa...

Tack! Det var precis vad jag behövde höra (läsa) idag.

Kram sysslingen