måndag 30 maj 2011
Tonåringar...
Vi har gäster här hemma, vilket jag redan har berättat. Barnen steg upp som vanligt, gjorde sig i ordning och tog hänsyn. De tassade omkring, smög lite extra tyst i den knarriga trappan och var allmänt trevliga. Allt gick bra tills det var dags för siste man, 14-åringen, att gå ut genom dörren. "HEEEEJ DÅÅÅÅ!", ropade han med sin djupaste tonårsröst. Hjälp! Varifrån kom det? Inte utan att jag försöker hitta orsaker till uppmärksamhetsbehovet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hahaha! Jag tror han inte suktar efter uppmärksamhet utan enbart är så där härligt tanklös och disträ som bara en tonåring kan vara. Min egen Gustav är så hormonbedövad att det knappt går att föra ett samtal med honom, men jag vet att dimman lättar om några år eller så. ;-)
Jo, det är väl så. Så "härligt" vet jag inte om det är, men jag har lärt mig att det är helt naturligt. Det har något med amygdala att göra... :)
Skicka en kommentar