Nej.

Jag tycker inte om att köra i Stockholm. Vi har ingen GPS och även om 12-åriga dottern är en fantastisk kartläsare och navigatör är det rätt omöjligt att byta fil då ljuset precis slår om till grönt och man upptäcker att "Hoppsan, här skulle vi visst ha svängt vänster!" då man befinner sig på Sveavägen. Nej, det finns en anledning till att jag inte brukar köra i den Stora Staden. Förresten finns det två. Jag hatar att fickparkera. Det måste man nog kunna/gilla om man kör i hufvudstaden.

Jag brukar muttra "Du kör som en stockholmare..." om maken kör och jag sitter bredvid. Jag vidhåller att många i Stockholmstrafiken visar följande bilföraregenskaper:

är urusla på att använda blinkers

kör upp i baken på framförvarande bil

är dåliga på att ta hänsyn till gångtrafikanter och cyklister

sällan håller hastighetsbegränsningar

Säkert är det också så att vana storstadstrafikanter blir säkrare på att köra. Om de bara tänker på att de själva är så duktiga och glömmer bort att andra kanske är mer osäkra (Hmmm...) så blir det tyvärr inte så bra. Felmarginaler är aldrig dumt.

En gång fick jag göra en relativt hastig inbromsning före ett övergångsställe på vår genomfartsled Häradsvägen (förbinder E4-an med Huddingevägen). Jag fick då en touch i baken av en stor lastbil. "Du kan ju inte bromsa så där!", sa lastbilsföraren. Jag förstod att han var chockad. Allt gick bra och varken bil eller förare fick några stora skador (inte heller gångtrafikanten som bestämde sig för att gå över vägen utan att se till att ha ögonkontakt med bilföraren som var jag först). Trots detta ångrar jag fortfarande att jag inte skällde ut honom.

1. Häradsvägen är en 50-väg med bostadshus längs med hela vägen och många småbarn i krokarna.

2. En lastbilschaffis om någon borde förstå att avståndet till framförvarande bil kan innebära skillnaden mellan liv och död för någon som inte sitter i ett liknande fordon.

Så ja, nu har jag fått ur mig detta och kan säkert gå vidare. Jag tror jag går vidare till sängen via spikmattan. Ah!